Efter 1720 följde en lång period av fred som medförde ekonomisk framgång. 1788 genomfördes omfattande reformer inom jordbruket. Livegenskapen, som tvingat bönderna att stanna och arbeta på den gård där de var födda, avskaffades. Samtidigt förvandlades den medeltida byagemenskapens ineffektiva och splittrade jordbruk då bönderna fick mark runt den egna gården.
Den dansk-norska unionen upplöstes under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. England som låg i krig med Frankrikes kejsare Napoleon tvingade det neutrala Danmark-Norge över på den franska, förlorande sidan genom att bombardera Köpenhamn 1807 så att flottan inte skulle falla i Frankrikes händer. Danmarks sjöfart, handel och ekonomi förstördes av kriget och segerherrarna överlät 1814 Norge till Sverige, medan de tidigare norska områdena Island, Grönland och Färöarna förblev danska.
Trots nederlaget blev det närmaste halvseklet oerhört dynamiskt och kreativt för Danmarks del. Denna period kallas i dansk historia för guldåldern.
Med den franska februarirevolutionen 1848 svepte liberala och nationalistiska idéer genom Europa. Danska intellektuella, borgare och bönder samarbetade för att få ett slut på enväldet, samtidigt som den tyska majoriteten i Slesvig-Holstein tog till vapen och krävde självständighet.
Den nye, svage kung Fredrik VII kunde inte hantera situationen, och enväldet avskaffades 1848 lika oblodigt som det hade införts 1660. Landet fick en demokratisk författning när kungen skrev under den så kallade junigrundlagen sommaren 1849. I kriget mot Slesvig-Holstein fick Danmark stöd av Sverige och lyckades efter tre år av strider kväsa upproret.
Men segern blev kortvarig. Genom ett kort, blodigt krig 1864 mot Preussen förlorade Danmark, inte bara det tysktalande Holstein, utan också hela det till hälften dansktalande Slesvig. Det danska riket miste cirka 30 procent av sin yta, omkring 40 procent av sin befolkning (om man inte räknar in danska besittningar i andra världsdelar) och en stor del av sitt nationella självförtroende.
I och med nederlaget 1864 hade Danmark på allvar blivit en europeisk småstat. Många norska, svenska och finska frivilliga hade deltagit i kriget på dansk sida, men trots att århundraden av fiendskap med Sverige ersatts av en gryende känsla av skandinavisk gemenskap kunde varken en försvarsallians eller en ny nordisk union etableras. Danmark stod ensamt mot sin nya jättelika granne i söder, och en försvarsmässig resignation kom att prägla utrikes- och försvarspolitiken i mer än hundra år.
Men på hemmaplan tog den danska nationen ändå i med nya krafter under mottot ”Vad som utåt förlorats, ska inåt vinnas”. De stora jylländska hedarna odlades upp eller förvandlades till trädplanteringar och jordbruket utvecklades kraftigt. Reformerna från 1788 hade öppnat möjligheter som de efterhand bättre utbildade bönderna förstod att utnyttja. De bildade en kooperativ rörelse med bland annat andelsmejerier och andelsslakterier vilka drev på moderniseringen. Kött- och mjölkproduktionen mångdubblades. Under dessa år fick också industrialismen sitt genombrott i Danmark i takt med att staten avskaffade en rad regler kring handel och företagsamhet, byggde ut vägar och hamnar samt moderniserade finanssektorn.