Området för dagens Nederländerna har under tidernas lopp erövrats av en rad olika folk. I mitten av 1500-talet fick kalvinister ett stort inflytande och inledde under bland andra Wilhelm av Oranien ett 80 år långt uppror mot det katolska Spanien. I westfaliska freden 1648 erkände Spanien Nederländernas självständighet. Landet utvecklades till en handels- och sjöfartsnation med kolonier i Sydostasien, Västindien och Afrika. Under de två världskrigen förklarade sig Nederländerna neutralt men ockuperades av Nazityskland 1940.
Nederländernas historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Formellt var Nederländerna en republik, ledd av ett parlament, generalstaterna, som bestod av representanter för de sju provinserna och de stora städerna. Borgarna i städerna hade stort inflytande i parlamentet. Ätten Oranien behöll dock en stor del av makten genom ett i praktiken ärftligt ståthållarskap, en position som liknade en kungs. I början av 1600-talet rådde, trots kriget mot spanjorerna, en öppen maktkamp mellan Moritz av Oranien och Jan van Oldenbarnevelt som företrädde den rika provinsen Holland. Maktkampen slutade med att Oldenbarnevelt avrättades 1619.
Vid Westfaliska freden i Münster 1648 erkände Spanien Nederländernas självständighet. Det ursprungliga landet hade då delats mellan en övervägande katolsk och spansktrogen del i söder (nuvarande Belgien) och en huvudsakligen protestantisk del i norr.
Nederländerna blir en ekonomisk stormakt
De nederländska provinserna upplevde ett kraftigt ekonomiskt uppsving under självständighetskriget. Landet behärskade stora delar av den europeiska handeln men även den nya handeln med kolonier i framför allt Afrika och Asien. Nederländerna skaffade sig besittningar i Afrika, Sydöstasien och Västindien. Enorma rikedomar samlades i städerna och kulturen blomstrade. Denna period av ekonomiskt välmående brukar betecknas som Nederländernas ”guldålder”. När ståthållaren Vilhelm II dog 1650 utan någon vuxen efterträdare övertog borgerskapet makten fram till 1672 då sonen Vilhelm III utsågs till ståthållare.
Nederländernas välstånd var beroende av frihandel och öppna vatten. Landet ville därför se en jämvikt mellan de stater som behärskade viktiga vattenvägar. Man stödde omväxlande Sverige och Danmark i krigen i Östersjöområdet. Med England fördes flera krig om herraväldet över haven. Den konflikten löstes dock när Vilhelm III av Oranien, som var gift med den engelske kungens dotter, 1688 besteg den engelska tronen. Han regerade över båda länderna fram till sin död 1702. Under perioden kom tyngdpunkten i både handel och politik att förskjutas mot London. För Nederländerna inleddes en tillbakagång som skulle bestå under hela 1700-talet.
Napoleonkrigen
När franska revolutionsarméer i slutet av seklet marscherade in i Nederländerna kunde dess svaga armé inte bjuda motstånd. Den gamla unionen ersattes av en enhetsstat under namnet Bataviska republiken. 1806 utropade den franske kejsaren Napoleon sin bror Ludvig (Louis) till kung av Holland. När Ludvig fyra år senare tvingades abdikera inlemmades landet i det franska kejsardömet. Efter Napoleons fall utropades 1814 Kungariket Nederländerna med Vilhelm I, son till en tidigare ståthållare, som kung. I riket ingick även Belgien och Luxemburg.
Nationalism splittrade riket
Religiösa motsättningar och belgarnas missnöje med att styras från Amsterdam och Haag ledde 1830 till uppror. Belgarna lyckades omedelbart upprätta ett eget styre, men först nio år senare erkändes Belgiens självständighet av Nederländerna. Luxemburg fick sin självständighet 1890.
Under 1800-talet industrialiserades Nederländerna. Ekonomin förbättrades och frihandel återinfördes. Författningen demokratiserades och regeringen blev ansvarig inför parlamentet. Samtidigt befästes kolonialväldet i Sydöstasien. Slaveriet avskaffades i kolonierna.
Samhället delas in i pelare
När de politiska partierna började växa fram under 1800-talet kom både det politiska livet och samhället i stort att delas in i skilda så kallade pelare. Dessa förenade människor av samma trosriktning eller politiska åskådning. Till huvudgrupperna hörde katoliker, kalvinister, liberaler och socialister. De skilda grupperna bildade inte bara egna politiska partier utan även egna skolor, fackföreningar, affärsorganisationer, ungdomsklubbar, tidningar etc. Inget av de politiska partierna lyckades vinna egen majoritet, och tvingades därmed till kompromisser.
Nederländerna under första och andra världskriget
Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet strävade Nederländerna efter att genom neutralitet hålla sig utanför internationella konflikter. Landet lyckades också undvika att dras in i första världskriget, trots att Belgien ockuperades. Efter kriget genomfördes en rad demokratiska reformer. Män fick allmän rösträtt 1917 och kvinnor 1919.
Vid andra världskrigets inledning förklarade sig Nederländerna neutralt. I maj 1940 gick dock Nazityskland till angrepp mot Nederländerna utan krigsförklaring. Det nederländska motståndet var besegrat efter en knapp vecka. Drottning Vilhelmina och regeringen flydde till London. När Japan gick in i kriget 1941 intogs också de nederländska områdena i Sydostasien, däribland Indonesien. I Nederländerna bildades en motståndsrörelse som omfattade allt från konservativa grupper till kommunister. Större delen av landets judiska befolkning utplånades i tyska koncentrationsläger. Efter fem års ockupation befriades Nederländerna i maj 1945.
Efter Japans kapitulation i augusti samma år utropade Indonesien sin självständighet men de allierade valde att återlämna området till Nederländerna. Detta ledde till strider mellan indonesiska nationalister å ena sidan och nederländare, britter och japaner å den andra. Britterna och japanerna drog sig tillbaka 1946 men Nederländerna fortsatte kriget.
Läs i Landguiden om Nederländernas historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
11 mars 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
