Konstnären Isacsz fick betalt från rikskansler Axel Oxenstierna för "tavlor" han målat. Ett brådskande meddelande från Hamburg till Markaryd tog fem dagar.
Från 1630 fanns Sten Bielke i Stralsund medan en sydtysk riksgreve som hette Filip Reinhard av Solms och en herre vid namn Ludvig Kristoffer Rasche rapporterade från olika tyska furstehov, dit de sändes på uppdrag av rikskanslern.
De fast anställda agenterna hade instruktioner att genom "konversation eller gåvor" dra till sig personer ("korrespondenter" sa man på denna tid) som kunde ge intressanta upplysningar, helst dokumenterade med kopior av andras brev och handlingar. Verklig bingo i kansliet blev det då man lyckades muta till sig centralt placerade korrespondenter som till exempel Hamburgs stadssyndikus (högre statlig tjänsteman) Lunzmann, som hade tillgång till in- och utgående brev från många länder och viktiga personer, eller den nederländske residenten (sändebudet) i Köln, som hade tillgång till brev till och från Spanien, Italien, Frankrike, England och Konstantinopel och dessutom från de katolska hoven i Tyskland.
Efter några år övertog Anders Svensson, vår man från Helsingör, posten i Hamburg och gjorde den till ett verkligt centrum för all svensk underrättelsetjänst i Europa fram till början av 1630-talet. Han blev Sveriges första spionchef.
Det europeiska postsystemet
Det vanligaste sättet att skicka brev på kontinenten var med det postsystem som ägdes av familjen Thurn und Taxis. Från början var det ett transportsystem för kejsarens regeringspost från alla delar av det habsburgska väldet. Men så småningom fick även privatpersoner, mot avgift förstås, posta brev. På så sätt blev Thurn und Taxis rika och det är de än idag. Familjens färg var gul, därför målades alla droskorna gula, liksom de svenska brevlådorna, och det är därför som taxibilar i till exempel Tyskland och vissa delar av USA är gula, och därför heter droska taxi på de flesta språk.
Det taxisska nätet utvidgades hela tiden och band snart samman alla viktiga städer i det tyska riket. Breven fördes med ridande postiljoner (brevbärare) som byttes var tredje mil. Parallellt fanns andra och långsammare postsystem mellan vissa städer.
Känslig korrespondens kodades
Postmästarna i samtliga städer var troligtvis köpta av minst en främmande nation, ofta av flera. Brev kopierades rutinmässigt, vad som sänts med posten var aldrig hemligt. Alltså använde man för känslig korrespondens många former av koder och chiffer. Breven kunde formuleras som vanliga affärsbrev och för att inte dra ögonen åt sig var adressaten alltid någon för de flesta okänd och obetydlig person, mellanhand för Oxenstierna eller kungen personligen.
Viktiga källor för information var de tidningar som nu började spridas i de största tyska städerna. Mycket tidigt prenumererade svenska staten på ett slags klipp- och tidningsservice som veckovis sände material till Stockholm via Leipzig.
Utrikesdepartementets föregångare
Instruktionerna och de flesta av rapporterna var skrivna på latin och sändes till regeringskansliet i Stockholm, där man 1618 för första gången fick en riktig utrikesförvaltning med anställda experter och tolkar för fyra olika geografiska områden: en för tyska frågor, en för danska och polska, en för brevväxling och rapportering till och från Frankrike, England och Nederländerna och slutligen en fjärde avdelning för tyska frågor.
Huvudansvarig var under flera decennier Axel Oxenstierna. Under sig hade han Per Banér, som också fungerade som vikarie de långa perioder då Oxenstierna var borta.
LÄS MER: Postväsende
LÄS MER: Axel Oxenstierna
LÄS MER: Trettioåriga kriget
LÄS MER: Byggboom, byråkrati och statlig kontroll i 1600-talets Sverige
LÄS MER: Stormaktstidens Sverige
