Skandinavismen var en rörelse och idéströmning under mitten av 1800-talet som ville närma och ena de skandinaviska folken kulturellt, ekonomiskt och politiskt.
Skandinavismen byggde på tanken att de nordiska länderna har gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk och därför utgör en naturlig nationell enhet.
Inom rörelsen talades högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.
1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Vid en promotionsceremoni (doktorshatt utdelas) i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud med orden: "Söndringens tid är förbi". Med det menade han att motsättningarna mellan Danmark och Sverige var ett avslutat kapitel.
Politiskt blev Schleswig-Holstein den stora frågan för skandinavisterna. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. I samtida dikter kan man läsa om "nordanstormens söner" som kämpade för sitt "brödrafolk". Svenske kungen Oskar I, som också var populär i Danmark, såg ett enat Norden som värn mot framförallt Ryssland.
Litteratur:
Hans Lennart Lundh, Skandinavismen i Sverige, Verdandi, 1951
Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen, Daidalos, 1996
Ernest Gellner, Nations and nationalism, Blackwell, 1983
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare ; fördjupningen är skriven av Torbjörn Nilsson professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
