En flagga som är fäst på en stång som man bär kallas fana. Mindre fanor kan kallas standar.
Ett baner är också en sorts fana eller fälttecken, ofta i form av en fyrkantig duk på stång.
En vimpel är ett långsträckt smalt band i flaggans färger.
Under forntiden och antiken – innan flaggor av tyg blev vanliga – bar man stänger med snidade träsymboler. Dessa symboler hade samma funktion som senare tiders flaggor: att visa samhörighet med ett land, en grupp eller en ledare.
I den romerska armén hade varje legion ett fälttecken kombinerat med bilden av en örn. Örnen var en stark symbol för de romerska legionerna.
Romarna använde också tidiga flaggor av tyg. De skilde sig från nutida flaggor genom att duken var fäst vid en horisontell stång, som i sin tur var monterad på en längre vertikal stång så att den kunde bäras upprätt.
Flaggor fastsatta på lodräta stänger började tidigt att användas i Kina. Senare spreds bruket vidare, bland annat via arabvärlden, till Europa.
Flaggan som nationalsymbol blev vanlig i Europa i början av 1800-talet. Detta berodde främst på att både den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen hade visat att staten inte längre var kungahusets egendom, utan istället tillhörde landets medborgare. De förändrade villkoren krävde därför nya symboler. I vissa stater fick de gamla flaggorna ny betydelse, medan andra länder införde helt nya flaggor.
Flaggor kan alltså användas på flera olika sätt. I krig har de ofta fungerat som igenkänningstecken, så att soldater lättare kunde se vilken grupp de tillhörde. I fredstid används flaggor mer som symboler för länder, organisationer, städer eller föreningar. En flagga kan därför både vara ett praktiskt tecken och en stark symbol för gemenskap.
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Bra Böckers lexikon 2000, band 8, Bra Böcker AB, 1996
Bra Böckers lexikon 2000, band 7, Bra Böcker AB, 1996
Adrian Goldsworthy, Roms legioner, del 1 – Roms armé triumferar på slagfältet, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)