Borgare ska alltså inte blandas ihop med alla människor som bodde i en stad. En borgare var en stadsbo med särskilda rättigheter och skyldigheter. Man kan jämföra det med ett slags medlemskap i stadens ekonomiska liv – borgaren fick driva handel eller hantverk, men behövde också betala skatt och hjälpa till med stadens ansvar.
De borgare som arbetade med hantverk var indelade i olika skrån efter yrke. Det fanns ett skrå för varje hantverk, och det var endast yrkesutövarna inom respektive skrå som fick utöva yrket. För att till exempel arbeta som tunnbindare i staden var personen tvungen att tillhöra tunnbindarskrået.
Skråsystemet i Sverige var från medeltiden fram till mitten av 1800-talet uppbyggt kring lärlingar, gesäller och mästare. Skråväsendet avskaffades 1846, men full näringsfrihet infördes först 1864. Systemet med lärling, gesäll och slutligen mästare finns dock fortfarande kvar inom ett antal hantverksyrken, som exempelvis målare och frisör.
Ett skrå fungerade ungefär som en blandning av yrkesförening, utbildningssystem och kontrollmyndighet. Skrået bestämde vilka som fick arbeta inom yrket, hur utbildningen skulle gå till och ibland också hur varorna skulle tillverkas. Det kunde ge trygghet för hantverkarna, men gjorde det också svårt för nya personer att komma in i yrket.
Vanliga yrken bland borgarna var skomakare, smeder och bagare. Men även handel med importerade och exporterade varor var en viktig del av borgarnas verksamhet.
Till skillnad från adeln och prästerna var borgarna inte befriade från att betala skatt. De hade dessutom skyldighet att medverka i städernas brandskydd och försvar. Borgerskapet deltog också i styret av städerna under ledning av borgmästaren.
Med tiden minskade borgerskapets särskilda ställning i städerna, och när näringsfriheten infördes försvann borgerskapets företräde till hantverksyrkena. Under 1860-talet försvann även borgerskapets tidigare särställning i städernas styre, bland annat genom kommunalreformerna. Man skulle därmed kunna säga att begreppet borgare hade spelat ut sin roll. Men i samband med att de politiska ideologierna började genomsyra den politiska debatten under andra halvan av 1800-talet, fick begreppet borgare en annan innebörd. För att förstå hur det gick till måste vi först titta lite kort på bakgrunden till det hela.
I 1700-talets Frankrike hade begreppet borgare, bourgeois, kommit att förknippas med städernas mer förmögna invånare. Denna betydelse av begreppet borgare användes senare av tänkarna Karl Marx och Friedrich Engels, som gav ut Det kommunistiska manifestet 1848.
Enligt Marx och Engels var borgerskapet den grupp som kontrollerade produktionsmedlen i samhället, alltså fabriker, maskiner, jord och kapital. Arbetarna, proletariatet, ägde inte dessa resurser utan sålde sin arbetskraft. Enligt denna tolkning kom borgerskapet att framstå som arbetarklassens främsta fiende. Denna symboliska motsättning mellan arbetare och borgare går fortfarande att se spår av i svensk politik. I modern svensk politik används ”borgerliga partier” ofta om partier till höger eller mitten-höger, till exempel Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet.
Ordet borgare har alltså haft flera betydelser genom historien. Först handlade det om stadsbor med särskilda rättigheter. Senare kom ordet att användas om en samhällsgrupp med pengar, företag och inflytande. I modern politik används ordet ofta på ett annat sätt, som en beteckning för partier och idéer till höger på den politiska skalan.
M LÄS MER: Städernas historia
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Harald Gustafsson, Nordens historia: en europeisk region under 1200 år, Studentlitteratur, 2017
Carl-Göran Ekerwald, Frihet, jämlikhet och broderskap: ett försök att förstå franska revolutionen, Karneval förlag, Stockholm, 2013
Nationalencyklopedin, del 3, Bokförlaget Bra Böcker, 1990
Yuval Noah Harari, Sapiens – en kort historik över mänskligheten, Natur och Kultur, 2014
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
