Bönderna som jordbrukare
Den vanligaste betydelsen av ordet bonde är en person som brukar jorden, alltså en jordbrukare. Många bönder arbetar också med djurhållning. Med djurhållning menas att man föder upp till exempel nötkreatur, grisar och höns för att producera livsmedel.
Efter att jordbruksrevolutionen inleddes för cirka 12 000 år sedan – i bland annat delar av dagens södra Turkiet och Iran – började många människor leva som bofasta jordbrukare. I Sverige skedde denna förändring först för omkring 6 000 år sedan. Den stora merparten av alla människor blev därmed bönder.
Ordet bonde betyder ursprungligen ungefär bofast person, men kom med tiden att användas om människor som brukade jord. Under medeltiden blev det tydligare att skilja bönder från andra yrkesgrupper, som smeder, skomakare och handelsmän. Det fanns vid den här tiden ett behov av att skilja jordbrukarna från hantverkare, handelsmän och andra yrkesgrupper.
Under medeltiden var många bönder i Europa livegna. Det innebar att de var bundna till en godsherre och inte fick flytta utan hans tillstånd. Livegenskapen förekom inte i Sverige under medeltiden, här hade bönderna en betydligt bättre situation och mer än hälften ägde själva sin jord. Dessa bönder betalade skatt till både kungen och kyrkan och kallades därför skattebönder. Andra bönder arrenderade, alltså hyrde, kungens jord och kallades kronobönder. Bönder som arrenderade kyrkans jord kallades kyrkobönder. De som arrenderade mark från adeln (frälset) kallades frälsebönder.
Skillnaden mellan dessa grupper handlade framförallt om vem som ägde jorden och vem bonden betalade till:
- En skattebonde ägde sin jord och betalade skatt till staten.
- En kronobonde brukade kungens jord.
- En kyrkobonde brukade kyrkans jord.
- En frälsebonde brukade adelns jord.
Kronobönderna betalade en avgift till kungen, alltså staten. Bönder som hyrde mark av kyrkan, inklusive klostren, eller av adeln betalade istället en avgift till markägaren. Avgiften kunde betalas både i pengar och i varor. Dessutom fick bönderna arbeta ett visst antal dagar under året på frälsets eller kyrkans gårdar. Sådant arbete kallades dagsverken.
Ett dagsverke var en arbetsdag som bonden var skyldig att göra åt någon annan, till exempel en godsägare eller kyrkan. Det kunde handla om att arbeta på åkrar, reparera byggnader, köra varor eller hjälpa till på gården. För bonden betydde det mindre tid till den egna gården och den egna familjens försörjning.
Livet som bonde var ofta hårt. Dåligt väder kunde ge en dålig skörd, som i sin tur kunde leda till både hunger och stora skulder.
Det hårda livet som bonde, de många avgifterna och alla dagsverken på andras jordar bidrog till flera stora bondeuppror under medeltiden.
Under medeltiden var omkring nio av tio människor i Sverige bönder.
Från slutet av 1800-talet minskade andelen människor som levde av jordbruk snabbt. Före andra världskriget var jordbruket fortfarande viktigt, men en allt större del av befolkningen arbetade då inom industri, handel och andra yrken.
Efter andra världskriget (1939-1945) har andelen bönder i Sverige minskat rejält och idag är bara omkring 1,5 procent av den svenska befolkningen bönder. De främsta orsakerna till att andelen jordbrukare har minskat så mycket, både i Sverige och i andra industrialiserade länder, är att jordbruket har blivit mer effektivt och mindre arbetskrävande genom maskiner, ny teknik, bättre växtförädling och förändrade arbetsmetoder.
Bönderna som ett politiskt stånd
Under medeltiden växte ståndssamhället fram i Europa. Det var ett samhällssystem där de privilegierade samhällsgrupperna, adeln och prästerna, var skattebefriade. I många länder fanns ett system med tre stånd: adel, präster och det tredje ståndet, som bestod av ofrälse, alltså människor som inte tillhörde adeln eller prästerskapet. I det tredje ståndet ingick borgare och bönder.
I Sverige hade bönderna en starkare ställning än i många andra delar av Europa. Det var en viktig anledning till att bönderna kom att representeras som ett eget stånd i de svenska riksdagarna i slutet av 1400-talet.
De fyra stånden i Sverige – adel, präster, borgare och bönder – minskade efterhand i betydelse.
Upplysningstiden och den framväxande industrialismen kom att innebära slutet för de fyra stånden. När Sverige fick en tvåkammarriksdag 1866 ersattes ståndsriksdagen av ett nytt politiskt system.
Begreppet "bonde" i negativ bemärkelse
För de flesta människor betyder bonde idag en person som brukar jorden. Benämningen bonde har dock även använts negativt, som ett skällsord för att beskriva någon som dum, obildad eller lat. Denna användning av benämningen bonde kommer säkerligen ursprungligen från de högre samhällsklasserna som såg ner på bönderna och befolkningen på landsbygden.
Det ska också framhållas att benämningen bonde även använts i positiv bemärkelse för att symbolisera arbetsamma människor som sliter och arbetar hårt. Idag är det ovanligt att människor använder ordet bonde som skällsord, även om ordet ”lantis” fortfarande förekommer. Det syftar på människor som bor på landet. Ett exempel är när moderaten Anna Kinberg Batra, som senare blev partiledare, inför riksdagsvalet 1998 sa att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Detta uttalande har hon senare tagit avstånd från offentligt och bett om ursäkt för.
M LÄS MER: Jordbruksrevolutionen
S LÄS MER: Jordbruk och bönder i medeltidens Sverige
S LÄS MER: Svenska skatteväsendets historia
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.