De gamla språken är hans enda, verkliga intresse.
Han får börja i läroverket år 1801, då han ska fylla elva år, trots att familjen egentligen inte har råd. Hans storebror betalar med sina egna hårt ihopslitna pengar, övertygad om att hans bror har en talang och en gåva.
Men tiden i skolan blir fruktansvärd; han är ju ett underligt barn. Han retas och hånas av de andra eleverna, och även lärarna avskyr honom för att han inte vill lyda deras regler, för att han är sluten i sig själv, osäker och arrogant på samma gång. Hans fattigdom provocerar liksom det slarviga sätt som han äter sina måltider på. Han är stolt, känslig, egen.
Den strikta franska skolplanen, som slagits fast av diktatorn Napoleon Bonapartes regering, tillåter bara läsningen av 526 godkända böcker. Efter några veckor hittar lärarna otillåtna skrifter under Jean-François madrass. I vanliga fall när man gör sådana fynd i pojkarnas sovsalar hittas smått pornografiska verk, skriver Daniel Meyerson i boken Hieroglyfernas gåta; kanske sådana som beskriver vad Marie Antoinette egentligen gjorde om nätterna tillsammans sina hovdamer. Men hos Jean-François hittar lärarna en arabisk grammatik, dikter på latin och en lista på grekiska över Egyptens kungar.
Makalös språkbegåvning
Jean-François Champollion lär sig koptiska, det språk som talades i Egypten under de första århundradena efter Kristus. Han blir besatt. Han sammanställer en egen koptisk-fransk-ordbok, på mer än tvåhundra sidor. ”Jag tänker på koptiska”, berättar han för sin bror; ”jag för mina anteckningar och håller kassabok och till och med drömmer på det språket”.
Men skolan går det inte bra. I alla andra ämnen är han på gränsen till underkänd. I vecka efter vecka, månad efter månad, klagar han i brev till sin bror över allt som ”stjäl tid” från hans språkstudier. Inget räcker; han får aldrig nog. När han till sist får höra att hans speciallärare, abbé Dussert, funderar på att låta honom lägga till ännu ett språk, antingen kaldeiska eller syriska, blir han förtvivlad: ”Varför måste jag välja? Jag behöver ju studera båda!”
Ända från sina första år lever han mer i antiken än i sin egen tid. Han inser tidigt att världen var gammal redan när Jesus föddes; att det redan då fanns en uråldrig, mystisk värld, den egyptiska, som var död, och att det språk som man talade där och lämnade efter sig, var ett dött språk.
Han får upp ögonen för hieroglyferna, de märkliga symboler som täcker Egyptens alla ofantliga monument. Ordet hieroglyf är grekiskt och betyder ”heliga tecken”. Liksom så många före honom förundras han av dessa märkvärdiga skrivtecken, bilder som verkar föreställa vandrande krukor, fyrfotadjur med människokroppar, puckelryggiga gamar, kvinnor som föder barn, barn som sitter på huk...
