Med riddare menas vanligen den del av adeln som tjänstgjorde som krigare till häst under andra halvan av medeltiden från 1000-talet och framåt.
Det tunga kavalleriets uppkomst
Under antiken utkämpade soldaterna vanligtvis sina strider till fots. Men i samband med att stigbygeln infördes i Europa under 700-talet och sadlarna förbättrades, blev det med tiden allt vanligare att rida på hästar under slagen. Ryttarna kunde nu använda tunga lansar och tyngre rustningar än tidigare. Den ökade slagkraften gjorde dem till ett effektivt och fruktat redskap på slagfältet.
Riddarens status
Under medeltiden bestod den europeiska adeln av olika skikt. De som stor överst i hierarkin (rangordningen) stärkte ofta sin maktposition genom att skaffa sig beridna krigare som de placerade ut i olika borgar runt om i sitt landområde eller län. Genom denna nya beridna krigarklass uppstod en ny lågadel som till följd av sin krigstjänst till häst kom att kallas för ”riddare”.
Genom ingifte växte den nya lågadliga riddarklassen så småningom alltmer ihop med högadeln. I takt med det ökade också riddarbegreppets status vilket fick som följd att även högadelns medlemmar började benämna sig själva som riddare i slutet av medeltiden.
Hur blev man riddare?
En avgörande skillnad mellan riddare och andra ryttarkrigare var att de som skulle bli riddare först var tvungna att bli dubbade till ridderskapet av rikets regent. Dubbningen var en initiationsrit som ibland utfördes vid extra högtidliga tillfällen, som vid ett kungligt bröllop eller en kröning. Med tiden innefattade dubbningen även en kyrklig ceremoni. I det fullt utvecklade riddarväsendet från 1100-talet och framåt kunde detta ske först efter flera års upplärning, till en början som page och därefter som väpnare.
Militärt broderskap med gemensamt hederskodex
Riddarna höjde sig över resten av samhället genom att ha sin egen livsfilosofi. Denna riddarideologi innefattade bland annat tanken att riddarståndet var ett militärt broderskap med egna etiska normer (ett eget hederskodex). Riddarens grunddygder skulle vara mod och stridsduglighet, men ridderskapets högsta mål skulle vara att tjäna Gud, beskydda de fattiga och försvara kyrkan.
Tornerspel
Medeltidens tornerspel var en slags krigsövningar där riddare visade upp sin ryttarkonst och vapenskicklighet inför publik med avsikt att nå ära, berömmelse och att vinna pengar. Men ursprungligen var torneringarna träning snarare än underhållning då riddarna var tvungna att öva för att kunna uppträda effektivt på slagfältet. Det dröjde dock inte länge förrän de varierande övningarna utvecklades till en sport. Dessa torneringar blev snabbt populära skådespel för allmänheten. Tävlingarna kunde gå vilt till och dödsolyckor gick inte att undvika.
Spelen pågick ibland i flera dagar. Gycklare och musikanter underhöll vid sidan av tornerbanan och på kvällarna hölls gästabud (stor fest).
Torneringar var därför storslagna skådespel - ofta fanns både biskopar och furstar med på gästlistan.
Att arrangera den här typen av extremt dyra fester var något som förväntades av kungar och furstar i medeltidens Europa. Tornerspelen gav arrangören status samtidigt som riddarna fick visa upp sina vapenfärdigheter.
Hela torneringsformen och dess utveckling var reserverad för adelsmännen. Som deltagare var man därför först tvungen att bevisa sina anor och få sin vapensköld kontrollerad. Icke-adliga var förbjudna att delta i de exklusiva torneringarna. Detta fick som följd att många ofrälse torneringsentusiaster såg till att ordna egna tävlingar där man kopierade de häftiga och fashionabla riddarlekarna.
Korstågen
Under korstågen, fr.o.m. 1096 till slutet av 1200-talet, stred tusentals riddare i Guds tecken nere i det Heliga landet. Efter att ha förbundit sig att strida för den kristna tron mot dess fiender lät riddaren införa ett kors på sin klädnad, därav namnet korsriddare.
Det fanns två varianter av korsriddare. De flesta var vanliga världsliga riddare som mest var ute efter sysselsättning, äventyr och ära. Men det fanns också de som valde att tjäna Gud som krigarmunk genom att gå med i någon av de andliga riddarordnarna som fanns vid den här tiden.
De andliga riddarordnarna - medeltidens militära elit
I samband med korstågen och de krig som följde i dess fotspår under 1100- och 1200-talen, grundades flera andliga riddarordnar som hade till uppgift att försvara de kristna och den kristna tron. Medlemskapet i de andliga riddarordnarna var exklusivt (endast tillgängligt för några få) och innebar vid sidan av livet som krigare även ett liv som munk. Dessa krigarmunkar fungerade som de kristna arméernas spjutspets i de många krigen i det Heliga landet.
De andliga riddarordnarna var underställda påven istället för någon kung. Några av riddarordnarna blev berömda redan under sin samtid.
Tempelherreorden
Mest känd är Tempelherreorden som med sin spännande och brokiga historia ofta gestaltats inom både litteratur och film. Tempelherreorden grundades i början av 1100-talet efter det första korståget. Orden är uppkallad efter Salomons tempel i Jerusalem där den hade sitt första högkvarter.
Tempelriddarna följde fasta religiösa regler och hade en strikt militär kodex.
Tempelherreordens ursprungliga syfte var att skydda kristna och pilgrimer i det Heliga landet. Men tempelherrarnas uppgifter utökades snart också till mer ”världsliga” verksamhetsområden. Vid sidan av deras militära funktion, byggde de också upp ett handels- och bankimperium med förgreningar i både Mellanöstern och hela Västeuropa. Tempelherreorden blev därmed en av sin tids rikaste och mäktigaste organisationer.
Orden var organiserad i tre olika klasser: sergeanter, präster och riddare. Men det var endast riddarna som hade avgett munklöftena och som fick bära den vita manteln med det röda korset.
Tempelherreorden upplöstes i början av 1300-talet efter att den franske kungen, Filip IV, hade vänt sig mot dem i hopp om att kunna lägga belag på ordens rikedom och besittningar.
Några andra kända andliga riddarordnar var Johanniterorden och Tyska orden. Dessa var i stort sett uppbyggda på samma sätt som Tempelherreorden och hade liknande uppgifter.
Johanniterorden
Johanniterorden grundades på 1080-talet i Jerusalem för att erbjuda sjukvård åt kristna pilgrimer. Men i samband med det första korståget började de också inrikta sig på att bygga upp ett försvar av starka borgar runt om i det Heliga landet. Johanniterna hade ungefär samma makt och status som tempelherrarna, vilket ledde till att de ofta var rivaler. Efter korstågen flyttades ordens högkvarter till Rhodos, och under 1500-talet till Malta, efter vilket de blev kända som Malteseorden.
Tyska orden
Tyska orden var en militär organisation som grundades 1198. Orden hade tyskt ursprung och kom vid sidan av verksamheten i det Heliga landet också att bygga upp en maktbas i Preussen. Efter att de sista korsfararna lämnat Palestina ägnade sig Tyska orden åt att utvidga sina områden i Preussen och Livland (del av nuvarande Baltikum).
Riddartidens slut
Under 1300-talet var korstågens tid förbi. Riddarnas militära betydelse på slagfältet började då också att minska som en följd av nya effektivare vapen (bl.a. långbågen) och ny militär taktik. Istället blev infanteriet återigen det viktigaste vapenslaget. Det tunga kavalleriet spelade fortsättningsvis en mindre roll för stridernas utveckling. Det var först nu, i samband med att nya vapen introducerades på slagfältet, som riddarna började använda helrustning och bepansrade hästar. Rustningarna var emellertid mycket dyra vilket gjorde att riddarrollen blev alltmer exklusiv och högadlig. Riddartiden led därmed mot sitt slut.
Paradoxalt nog var det just under senmedeltiden, när riddarna förlorat sin militära funktion och glans, som heraldik, ceremonier och skaldskap frodades inom riddarväsendet. Det var också först då som tornerspel blev mer vanligt.
LÄS MER: Feodalismen
LÄS MER: Feodalismen i Västeuropa under medeltiden
LÄS MER: Korstågen
LÄS MER: Medeltida krig och försvar
Adelns gods och borgarAdelns borgar fungerade lika mycket som försvarsanläggningar som administrativa centrum för alla gårdar och jord som låg inom dess ägor. Det var av de inkomster som adeln fick från sina ägor som de kunde bygga sina borgar. Ju fler bönder (de som hyrde mark - arrendatorer) som bodde på adelns ägor, desto större blev adelns inkomster. I de nordiska länderna sköttes de ägor som hörde till borgen, dels av anställda, dels med hjälp av arrendebönder som fick göra dagsverke på dem. Bönder som arrenderade (hyrde) jord långt från godset eller borgen slapp i regel dagsverken men fick istället betala högre hyra för sina gårdar. I andra delar av Europa, särskilt i Central- och Östeuropa, var det dessutom vanligt med livegna bönder som i stort sett fungerade som slavarbetskraft åt makthavarna som ägde jorden som de bodde på. LÄS MER: Borgar och fästningar
|
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vad menas med riddare?
- Förklara varför tungt utrustade krigare till häst helt plötsligt blev så vanliga på Europas slagfält fr.o.m. 1000-talet och framåt.
- Förklara vad som menas med att bli dubbad till riddare.
- Vad innefattade riddarnas hederskodex (deras högsta ideal)?
- Förklara vad tornerspel är och hur de först uppstod.
- Vad menas med korsriddare?
- Vad var de andliga riddarordnarnas främsta uppgift under korstågen?
- Nämn intressanta fakta om de tre största andliga riddarordnarna: Tempelherreorden, Johanniterorden och Tyska orden.
- Varför var riddarna inte längre lika viktiga på slagfälten under slutet av medeltiden?
- Ungefär hur mycket vägde en riddares utrustning?
- Vad kunde en tränad stridshäst kosta under medeltiden?
Ta reda på:
- Bodde alla riddare i borgar?
- Vad var hundraårskriget?
- Slaget vid Azincourt (Agincourt på eng.) 1415 är en milstolpe i krigshistorien. Varför, vad hände?
Diskutera:
- Vilken bild ges av riddare i film, tv-serier och böcker? Hur framställs t.ex. riddarna och deras liv i filmen Ivanhoe?
- Varför tror du att Jan Guillou valde att göra Arn Magnusson (huvudpersonen i Arn-trilogin) till tempelriddare (medlem av tempelherreorden)?
Obs! I avsnitten om medeltida krig och försvar och korstågen finns mer fakta och frågor som berör ämnet.
Litteratur:
Knut Helle, Bra Böckers världshistoria, del 5 – Nomadfolk och högkulturer, Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Piers Paul Read, Tempelriddarna och korstågen till det heliga landet, Norsteds, 2004
Den svenska historien (Bonniers lexikon), band 3 – Kyrka och riddarliv, Bonniers, 1994
William Urban, Tyska orden, Nordens korsriddare, Prisma, 2006
Sören Wibeck, Korståg - Västerlandets heliga krig, Historiska Media, 2007
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
Faktagranskad av: Lin Annerbäck, antikvarie på Stockholms Medeltidsmuseum
Läs mer om
