Ångmaskinen förändrade sjöfarten
Ångmaskinen revolutionerade industrin vid slutet av 1700-talet och under 1800-talet. Först användes ångmaskinen som en stationär energikälla för att driva maskiner, sågar och hammare i fabrikerna. Men det dröjde inte länge förrän ångmaskiner började monterades på vagnar och båtar. I och med det skedde också en revolution inom transportväsendet.
De första ångbåtarna drevs av s.k. skovelhjul och togs i trafik i början av 1800-talet. Dessa hjulångare tjänstgjorde nästan enbart på kanaler, floder och utmed kusterna eftersom farlederna där var svårseglade och det ofta behövdes bunkras kol för ångpannorna. Hjulångarna var långsamma och en stor del av lastutrymmet användes till att förvara bränsle. Det blev därför liten plats över för att frakta varor. Hjulångarna utnyttjades därmed mest till passagerartrafik.
Ångfartygens epok i SverigeÅngfartyg ansågs länge vara framtidens transportmedel. Deras epok sträckte sig från Samuel Owens hjulångare Amphitrite 1818 till 1870-talets järnvägsfeber. Det första svenska järnångfartyget, Scandia (1842), trafikerade linjen Stockholm-Karlskrona-Karlshamn. Från 1830-talet ansågs ångfartygen överlägsna landsvägsskjutsarna och de överglänste också segelfartygens persontrafik. Under år 1850 beräknas ångfartygsresenärerna ha uppgått till en halv miljon. Ett exempel på tidens storslagna planer är linjen Sankt Petersburg-Göta kanal-Hull i Storbritannien. Därmed skulle lasten slippa den danska Öresundstullen och Göta kanal konkurrera med Öresund. Krimkriget och tullens borttagande 1857 sänkte dock idén. |
Propellerdrivna ångfartyg konkurrerade ut segelfartygen
Det var först vid mitten av 1800-talet, då propellerdrivna ångfartyg med järnskrov ersatte hjulångarna, som ångfartygen blev en allvarlig konkurrent till segelfartygen på världshaven. Ångfartygen behövde inte ta hänsyn till vindförhållanden och var både snabbare och bekvämare att färdas med än segelfartygen. Kring sekelskiftet 1900 var hälften av alla fartyg som färdades på världshaven ångfartyg.
Atlantångarna speglade tidens klassamhälle
Under andra halvan av 1800-talet bedrevs passagerartrafiken över Atlanten länge av både segelfartyg och ångfartyg. Men i slutet av 1800-talet reste de flesta med ångfartyg eftersom de var snabbare och kunde hålla tidtabellen.
Vid den här tiden gjordes atlantångarna alltmer luxuösa (se skiss). Ombord på dessa flytande palats speglades tidens klassamhälle. De översta däcken var försedda med pampiga salonger och lyxiga restauranger där förstaklasspassagerarna kunde roa sig. Därtill fanns ofta rekreationsmöjligheter i form av luxuösa badinrättningar och träningslokaler. Det var också på de översta däcken som de största och bekvämaste hytterna låg. Dessa var ibland sviter med flera rum och eget tjänstefolk. Därefter blev det allt mindre imponerande desto längre ned i klasserna och skrovet man kom. Tredjeklasspassagerarna bodde längst ner under enkla förhållanden i trånga hytter eller tillsammans med andra i sovsalar.
Propellerdrivna pansarfartyg förändrade sjökrigföringen
Krigföringen till sjöss genomgick också stora förändringar under perioden. Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet, utkämpades sjöslagen i stort sett som de hade gjort under 1600- och 1700-talen. Men allteftersom industrialiseringen tilltog och ny teknik blev tillgänglig kom också sjökrigföringen att förändras.
Till en början byggdes pansarklädda ångkorvetter och ångfregatter (mindre och medelstora krigsfartyg), men det var först i samband med införandet av propellern som örlogsflottorna (örlog = krig till havs) genomgick stora förändringar. Propellern gjorde att örlogsfartygen kunde konstrueras med maximalt pansarskydd och mindre träffyta än de tidigare ångbåtarna med sina skovelhjul och hjälpsegel. En annan förändring var att de propellerdrivna pansarfartygen utrustades med pansarbrytande kanoner i svängbara pansartorn istället för artilleridäck. Med tiden kom sedan örlogsskeppen att förses med allt större och mer långskjutande kanoner. I slutet av 1800-talet var det normala stridsavståndet för sjöartilleriet över 10 kilometer.
Nya marina vapen
Den tekniska utvecklingen under slutet av 1800-talet innebar att örlogsflottornas uppbyggnad och användningsområden förändrades i grunden. På 1890-talet utvecklades torpedvapnet med torpedbåtar, och omkring 1900 började u-båtar tas i bruk. Detta ledde i sin tur till utvecklingen av jagarna som var konstruerade för att jaga u-båtar. En bit in på 1900-talet fick även minor stor betydelse vilket gav upphov till minfartyg och minsvepare.
Ett typiskt drag genom hela världshistorien har alltid varit att ny teknik har frambringat bättre vapen som i sin tur har lett till utvecklingen av effektiva skydd och motvapen. Med det tekniska framåtskridandet som skedde i samband med industrialiseringen blev detta mer tydligt än någonsin tidigare. En sjöman från slaget vid Trafalgar 1805 skulle knappast ha känt igen sig om han förflyttats drygt hundra år framåt i tiden och placerats på ett slagskepp under Skagerrakslaget 1916, mitt under första världskriget.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
Jarle Simensen, Bra Böckers världshistoria, del 12 – Väst erövrar världen 1870-1914, Bokförlaget Bra Böcker, 1986
Lars Bergquist, Kommunikation – från budbärare till Internet, Natur och Kultur, 1999
Thorsten Rinman m.fl., Sjöfartens historia, Rinman & Lindén, 1982
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.); Faktarutan om ångfartygens svenska epok är skriven av Torbjörn Nilsson, professor i historia
Läs mer om
Kartor