En smittad person gav som regel fem nya fall av den luftburna sjukdomen. Idag skulle den siffran troligtvis vara högre eftersom befolkningen är mer mottaglig för denna smitta då den inte tidigare utsatts för den.
Gammal sjukdom
Smittkoppor har funnits i tusentals år och är omskriven redan i forntidens Egypten. Ramses V (död 1157 f.Kr) sägs vara det första kända dödsfallet i sjukdomen. Viruset tros sedan ha spridits från Egypten till Asien och Europa någon gång runt 500-talet. Läkaren al-Razi (865-925) från Bagdad i nuvarande Irak tros ha varit den första läkaren som kunde skilja virussjukdomen mässling från smittkoppor.
Smittkoppsepidemierna återkom ofta med fem-tioårsintervaller. Överlevde du viruset blev du immun. Barn drabbades hårdast av sjukdomen då de inte utsatts för den innan. I de värsta utbrotten dog så många som vart tredje barn jämfört med var tionde vuxen.
1700-talet värst drabbat
1700-talet var smittkoppornas tid och sjukdomen fruktades av alla. Uppemot 300 000 människor miste livet i Sverige och även kungligheter som till exempel drottning Ulrika Eleonora d.y. (död 1741) drabbades. Den totala svenska befolkningen uppgick denna tid till omkring 2 miljoner. De som levde mer isolerat hade givetvis större chans att klara sig undan.
Edward Jenner och den första vaccineringen
I slutet av seklet upptäckte den engelske läkaren Edward Jenner att mjölkerskor sällan fick viruset. Han gissade att det berodde på att de varit sjuka i kokoppor, ett annat virus som inte är särskilt farligt. Jenner började testa att infektera patienter med vätska från kokoppsblåsor för att se om de skulle göra dem immuna mot smittkoppor när han senare försökte infektera patienterna med vätska från smittkoppsblåsor. Det fungerade. Metoden döptes till vaccination efter det latinska ordet för ko; vacca.
I Sverige vaccinerades den första personen mot smittkoppor 1801. Senare samma århundrade blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn i Sverige. Innan vaccineringen gick till som idag (med hjälp av en spruta) rispade den som utförde vaccinationen (kanske en klockare i kyrkan eller prästen) huden på patienten och tillförde vätska från koppblåsor. Någon vecka senare skulle patienten återkomma och visa upp en koppa som bevis på en lyckad så kallas ympning, alltså dåtidens vaccination.
Smittkopporna utrotas
Trots vaccinering återkom smittkoppor under 1800-talet, och i 1874 års epidemiska utbrott dog cirka 4 000 svenskar i sjukdomen. Det var den sista epidemin av smittkoppor i Sverige.
Under 1800-talet hade läkare också upptäckt att vaccinering inte gav livslångt skydd utan att den behövde upprepas för full effekt.
Några enstaka fall av smittkoppor uppdagades i Stockholm på 1960-talet då 27 personer drabbades varav fyra avled. De avlidna sägs ha vägrat vaccinera sig av religiösa skäl. Det fanns personer i detta utbrott som smittades genom att endast ha vistats i samma trappuppgång som en sjuk person, vilket säger något om hur smittsamt viruset var.
Först 1980 ansåg WHO (Världshälsoorganisationen) att smittkoppor var utrotat världen över.
LÄS MER: Jenner, Semmelweis och Lister - kampen mot smitta och infektioner
LÄS MER: Historia om sjukdomar, läkekonst och medicin
