Komorernas geografi

Vid självständigheten 1977 fick öarna officiellt komoriska namn, men de franska namnen har fortsatt att vara i bruk. När öarna fick egna författningar 2001 valde Anjouan att använda sig av det franska namnet, medan de två andra föredrog det komoriska. Internationellt används oftast de franska namnen, ibland i engelsk version. I denna text används, av praktiska skäl, de franska namnen.

Staten Komorerna gör anspråk på ögruppens fjärde ö, Mayotte, som har administrerats av Frankrike sedan öborna 1976 röstade nej till självständighet. Sedan 2011 är Mayotte ett franskt departement, vilket innebär att ön är fullt integrerad i den franska staten.

De fyra större öarna har vulkaniskt ursprung och det högsta berget, Kartala på Grand Comore, är en aktiv vulkan. Savann och plantager dominerar landskapet i öarnas inre, medan kusterna ofta är sumpiga. De skogar som tidigare täckte öarna har skövlats och jordförstöring är ett stort problem.

Grand Comore är den största av öarna med mer än hälften av statens landyta. Huvudstaden Moroni är belägen på den bergiga ön, vars tunna, steniga jordtäcke inte lämpar sig för odling. Mohéli, den minsta av öarna, består huvudsakligen av en högplatå med bördiga dalar och skogklädda sluttningar. På Anjouan finns en hel del mindre plantager.

Komorerna har ett intressant djurliv, med många unika arter av bland annat fåglar och lemurer (halvapor). I Komorernas vatten lever kvastfeningen, en fisk som troddes ha dött ut för 70 miljoner år sedan tills ett första exemplar hittades 1938. Därefter har kvastfeningen upptäckts på flera platser på jorden, bland annat i vattnen kring Komorerna och i Indonesien.

Komorerna har ett tropiskt klimat, med en torrperiod maj–oktober och en regnperiod november–april.

I november ger sommarmonsunen, kallad kashkazi, de högsta dagstemperaturerna, runt 33 grader. Januari är den regnigaste månaden. I de högsta bergen på ön Grand Comore kan temperaturen falla till nollpunkten i juli och augusti.