Digerdöden, svarta döden eller stora döden som sjukdomen också kallas, är den värsta av alla pestpandemier som drabbat mänskligheten genom historien, och en av de värsta farsoter som någonsin drabbat Europa.
Digerdödens spridning
Vid mitten av 1300-talet spreds den dödliga lung- och böldpesten från Svarta havet till Europa där den snabbt bredde ut sig över kontinenten.
En bidragande orsak till digerdödens omfattning var att folk ofta själva tog med sig smittan när de flydde från sin pestdrabbade hembygd.
Sjukdomen spreds främst genom loppor som fick i sig pestbakterien då de sög blod från råttor och efter hand även från människor som smittats. Pesten fördes därefter vidare när lopporna bytte värddjur.
Inkubationstiden (tiden från smittotillfället tills sjukdomen bryter ut) för en människa som smittats av böldpest var upp till en månad (Läkartidningen). Den långa inkubationstiden gjorde att digerdöden kunde spridas över stora områden - en människa kunde färdas långt på en månad även under medeltiden.
Digerdöden spreds längs medeltidens handelsvägarDigerdöden började i Centralasien. Först spreds den längs Sidenvägen till Kina och vidare till Indien. Sedan vände den västerut och nådde år 1347 en stad som hette Kaffa på Krimhalvön. Därifrån spreds sjukdomen vidare med italienska skepp till staden Genua. Den följde Europas handelsvägar och tog sig från Genua och Venedig i Italien till Marseille i södra Frankrike och vidare längs Spaniens, Portugals och Frankrikes Atlantkuster. Snart nådde den även Calais (i nuvarande norra Frankrike) och därefter England. Från England spreds den vidare genom Hansans nordeuropeiska handelsrutter till städer som Brügge och Lübeck. Därifrån fortsatte den till Bergen i Norge, Köpenhamn och hela vägen till ryska Novgorod. Den följde också tyska handelsvägar inåt landet, till exempel till staden Köln och andra delar av Centraleuropa. De städer som var stora och hade många människor drabbades hårdast. Till exempel minskade befolkningen i Florens från 120 000 till 50 000. I Venedig dog 60 procent av invånarna. Hälften av Paris 100 000 invånare dog, och även i Lübeck förlorade man hälften av sin befolkning.
|
En skoningslös sjukdom
Det fanns tre typer av pest - böldpest, lungpest och blodpest. Alla tre typerna orsakades av pestbakterien Yersinia pestis. Vilken typ av pest den olycksdrabbade utvecklade berodde på hur personen smittades. De som blev bitna av pestsmittade loppor utvecklade den vanligaste typen av pest - böldpest. Dödligheten för böldpest var omkring 70 procent. Gick det riktigt illa kunde pestbakterierna få fäste i lungorna och orsaka lungpest. Då var chansen att överleva obefintlig. Samma gällde om pesten fick fäste i blodkärlen och orsakade blodpest, vilket resulterade i allmän blodförgiftning och en snabb död.
Gemensamt för alla former av pest var att insjuknandet efter inkubationstiden skedde mycket hastigt. Efter några dagar av oerhörda plågor inträdde vanligen döden.
Man räknar med att ungefär en tredjedel (omkring 25 miljoner) av Europas befolkning dog av digerdöden vid mitten av 1300-talet. Vissa platser drabbades så hårt att de lämnades helt öde. Men det fanns också avlägsna bygder som klarade sig helt från pesten.
Pesten kallades också "den svarta döden" eftersom offrens kroppar ibland fylldes av svarta bölder. Fullt friska personer drabbades och avled efter ett par dagars svårt lidande.
Läkarna var helt maktlösa inför pesten. Oftast försökte de dra ut ”giftet” ur kroppen med hjälp av åderlåtning, laxermedel och kräkmedel. Bölderna stacks hål på eller täcktes med varma omslag. Trots dessa åtgärder dog patienterna.
Nästan alla människor vid den här tiden måste ha upplevt pestens verkningar på nära håll. Nästan alla måste ha sett släktingar eller bekanta dö i denna plågsamma sjukdom.
Syndabockar
Åtskilliga människor trodde att digerdöden var ett straff som Gud sänt människorna för att de hade syndat. På många ställen utpekades istället judarna som syndabockar. Stora judeförföljelser ägde därför rum i flera länder där tusentals judar mördades för att dämpa folkets skräck för smittan.
Digerdödens följder
Digerdöden och befolkningsminskningen var en chock för dåtidens människor. Många byar låg öde och folktomma där pesten hade dragit fram. Det blev därför brist på arbetskraft, vilket dock gynnade de överlevande bland bönderna och andra arbetare eftersom lönerna steg. Godsägarna fick det å andra sidan sämre eftersom de inte kunde anställa lika många som tidigare.Den kraftigt reducerade befolkningen i kombination med de högre lönerna medförde att jordbruket minskade samtidigt som matpriserna ökade. Europa drabbades därför av en långvarig jordbrukskris under den senare delen av medeltiden.Efter digerdöden följde ytterligare några pestpandemier och det dröjde ända in på 1500-talet innan Västeuropa nådde upp till samma folkmängd som på 1340-talet, strax innan digerdöden.
Digerdöden i SverigeDigerdöden är från och med 1500-talet en svensk benämning på den pestpandemi som kom till Europa från Centralasien 1348 och via Norge nådde Sverige hösten 1349. I ett kungligt brev, daterat i Lödöse i oktober 1349, bestämde kung Magnus Eriksson särskilda bot- och bönedagar för att hejda den farsot "som förött mesta delen av det folk som var i de land som västanvart liggande äro". Digerdöden rasade i Sverige under 1350, och på grundval av rena gissningar har befolkningsminskningen angivits till en tredjedel. Arkeologiskt är det emellertid svårt att urskilja några spår efter ett plötsligt demografiskt (befolkningsmässigt) ras. En allmän befolkningsminskning bör ha inletts redan tidigare under 1300-talet. Några få samtida källor antyder visserligen en fruktansvärd katastrof vid denna tid: 466 av 500 präster i Västergötland ska ha dött (enligt hörsägen), 30 franciskanbröder i Visby registrerades 1350 som döda (jämfört med tre året innan), fattig-tiondet (en skatt till kyrkan) i Hälsingland avskaffades 1395 med motiveringen att inga fattiga fanns kvar "efter den stora pesten". Dessa uppgifter är dock osäkra. Det är också svårt att tro att farsoten - som återkom flera gånger under 1400-talet - kan ha gått lika hårt fram i det glesbefolkade Norden som i städerna på kontinenten. Ute i Europa beskylldes judarna för att ligga bakom pestens härjningar. Liknande förklaringar sökte man också i Sverige, även om inga judar bodde här under medeltiden. I ett brev från Visbys borgmästare och råd till staden Rostock 1350 uppges att man straffat flera "illgärningsmän" sedan en av dem bekänt att han förgiftat brunnarna.
|
Litteratur:
Kåre Lunden, Bra Böckers världshistoria, del 6 – Europa i kris, Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Samuel K Cohn Jr, The Black Death Transformed, Oxford University Press, 2003
Berndt Tallerud, Fakta om digerdöden, Almqvist & Wiksell, 1987
Artikel i Läkartidningen 2018-04-02
Ben Wilson, Metropolis - historien om mänsklighetens största triumf, Natur och kultur, 2021
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) Faktarutan "Digerdöden i Sverige" är skriven av: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.
Lätta fakta är skrivet av: Carsten Ryytty, historielärare och författare, känd för att göra historia roligt.
Faktagranskad av: Lin Annerbäck, antikvarie på Stockholms Medeltidsmuseum
Läs mer om
Kartor
