Gustav III:s italienska resa med kulturella och storpolitiska mål
Lördagen den 21 februari 1784 sitter en av Europas regenter vid vulkanen Vesuvius fot, en mil sydost om Neapel, för att vila inför klättringen mot toppen. Även om han bärs på bår den sista biten finner regenten utflykten obekväm och trist, trots ett strålande väder. Kanske är det den tilltagande svavellukten och de väldiga askhögarna som irriterar de kungliga näsborrarna. Eller också upptas hans tankar av den komplicerade storpolitiken, något som var den egentliga orsaken till resan från Drottningholms slott, via Florens och Rom. Kungens - Gustav III - ”Italienska resa” 1783-1784 kamouflerades som en kulturell resa men syftade mer till att stärka Sveriges ställning i den europeiska allianspolitiken.
Påven Pius VI visar Vatikanens konstskatter för Gustav III julen 1783. Kungen finns som sig bör i centrum på Gagneraux målning från 1785. Till höger om Gustav III står riksrådet Sparre.
Besöket i kungariket Neapel varade i fem veckor under värdskap av kung Ferdinand IV och drottning Maria Carolina, syster till kejsar Josef II av Österrike och Marie Antoinette, Frankrikes drottning. Hela äventyret tog dock drygt tio månader, från slutet av september 1783 då det kungliga följet i Drottningholm äntrade en båt till Fittja där vagnarna väntade, till början av augusti 1784 då man med båt nådde Dalarö. Både utifrån kulturell och storpolitisk synvinkel hade resan givit blandade resultat.
Neapels historia
Neapel grundades på 700-talet före Kristus då grekiska handelsmän utnyttjade det strategiska - och vackra - läget mellan nuvarande Italiens västkust och de grönskande bergen. Dagens Neapel är med sin en miljon invånare Italiens tredje stad. Den betydelsefulla hamnen och NATO:s örlogsbas illustrerar dess fortsatta internationella karaktär. Efter bekymmersamma årtionden då narkotikahandeln och maffian (Camorran) behärskade staden har sedan 1990-talet brottsligheten minskat och besökarna, liksom Gustav III:s följe, flockats kring de praktfulla kyrkorna, operan och utflyktsmål som Vesuvius och staden Pompeji, förstörd av Vesuvius utbrott år 79 och framgrävd några decennier innan Gustav III:s besök.
ANNONS
ANNONS
Den karakteristik som Gustav III:s sekreterare, riksantikvarien Gudmund Göran Adlerbeth, gav under resan skulle kunna platsa i nutida reseguider:
Belägenheten är högst pittoresk på flera åt havet sluttande höjder, som lika en vidsträckt amfiteater, omfamna en sjövik av ungefär sex italienska mils bredd.
Staden var vid kungens besök inte bara befolkningsmässigt stor (370 000 invånare) utan ännu mer kulturellt. Liksom Paris, Rom, Florens och Venedig krävde Neapel ett besök av varje ung aristokrat och tronpretendent som gjorde anspråk på att hålla sig á jour med tidens förnäma kulturdebatt.
Stadens mångkulturella karaktär är en följd av en historia med otaliga maktskiften och skiftande storpolitiska allianser. Tidigt ingick man i förbund med Rom. Efter ett mellanspel återtogs staden av Östrom på 500-talet och blev centrum i ett bysantinskt hertigdöme.
En period av självständighet upphörde när normanderna 1139 införlivade den med kungariket Sicilien. Huset Anjou regerade ett tag, liksom Aragonien. Efter denna spanska tid erövrade österrikarna Neapel 1707. Från 1734 utvecklade de spanska bourbonerna staden till ett kulturellt centrum, inklusive den operastil som kallats den neapolitanska skolan. Efter Gustav III:s besök upplevde staden, som en följd av franska revolutionen och Napoleonkrigen, en kortvarig republikansk självständighet (1799), Joseph Bonapartes styre 1806-1808, bourbonsk monarki på nytt innan det italienska enhetsverket 1860 samlade småstater och städer under en centralmakt.
Neapel var den italienska upplysningens huvudstad. Här levde bland annat historikern och filosofen Giambattista Vico (1668-1744). Gustav III såg sig som urtypen för den upplyste monarken och beundrade andra av tidens filosofer på tronen: morbrodern Fredrik den store av Preussen och Katarina den stora av Ryssland. Sedan barndomen hade han uppfostrats i den franska upplysningstraditionen via lärare som Tessin och Scheffer samt inte minst den Voltairedyrkande modern Lovisa Ulrika. Redan under kronprinstiden hade Gustav träffat de franska filosoferna, dock utan att bli särskilt imponerad: Dessa herrar är ”trevligare att läsa än att träffa”, skrev han i brev till modern 1771. Därefter hade den inte särskilt djupgående entusiasmen svalnat. Den ”filosofiskt-demokratiska” andan hos de självupptagna filosoferna passade inte längre den alltmer självhärskande regenten.
Reseplanering och utrikespolitiska mål
Utrikespolitiskt försökte Gustav III hävda landets självständiga ställning mellan de två stormaktsblocken, Österrike och Ryssland gentemot Frankrike och dess allierade. Ett svenskt anfall mot Danmark-Norge planerades. Problemet var att Ryssland stödde Danmark. Kungen uppmuntrade därför turkarna i deras kamp mot Ryssland samtidigt som kejsarinnans eventuella vilja till neutralitet i ett nordiskt krig försiktigt undersöktes. Kungens påstådda motiv till den i hast påkomna resan - varma bad och kultur - genomskådades emellertid av Katarina II. Syftet var att dra uppmärksamheten från det svenska krigsplanerandet på hemmaplan samtidigt som politiskt och ekonomiskt stöd kunde inhämtas på kontinenten.
ANNONS
Kung Gustav hade rest utomlands tidigare. Förutom Parisresan, som avbröts av fadern Adolf Fredriks död, hade S:t Petersburg och den beundrade Katarina II besökts 1777 och brunnsorten Spa 1780. Strax innan Italienresan hösten 1783 hade han dessutom mött Katarina II i finska Fredrikshamn. Oturligt nog hade kung Gustav fallit av hästen och brutit armen vilket gjorde att hans humör var dåligt under resans första tid.
Bild: Nationalmuseum Ett klassiskt porträtt av "tjusarkonungen" Gustav III. Målning från 1777 av Alexander Roslin, 1700-talets internationellt mest berömde svenske porträttmålare.
En europeisk resa var naturligtvis lockande för Gustav III med dennes stora intresse för antik kultur och nutida musik, främst opera. Men den här gången styrde inte den spontana reslusten utan maktpolitikens krav.
Att en regent under lång tid vistades utomlands var inget litet företag. Förutom alla praktiska arrangemang kring själva resan måste statsstyrelsen fungera. Detta var dock inget nytt i svensk historia med dess tradition av kungar som själva ledde sina arméer på Europas slagfält (Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XII). Regeringsärendena sköttes i Stockholm, främst genom kungliga kommissioner. Vid oro skulle brodern, hertig Karl, överta befälet. Hans makt var emellertid beskuren. Den starke mannen var kanslipresidenten Creutz med vilken kungen höll flitig brevkontakt.
ANNONS
Resesällskapet var noga uttänkt. Konstnären Johan Tobias Sergel som bott elva år i Rom skulle vara ciceron bland konstskatterna, och tidigare nämnde Adlerbeth skulle vara sekreterare. Andra nobla män var riksrådet Carl Sparre samt gunstlingar som generalmajor Evert Taube och yngre män som Gustaf Mauritz Armfelt, Hans Henrik von Essen och Carl Peyron. Den senare dödades emellertid i en duell i Paris. Sändebudet Axel von Fersen inkallades, mot sin vilja, från Paris där hans kärleksaffär med Marie Antoinette nyligen hade inletts. Livmedikus Elias Salomon samt en pastor, pager och kammartjänare ingick också i gruppen.
Flera olika resmål
Inte ens för en kung var resan särskilt bekväm. Dåliga vägar och dystra värdshus satte ner kungens redan dåliga humör under resan söderut som gick via Ystad, över till Warnemünde och sedan genom Tyskland till Norditalien. Verona och Pisa besöktes liksom Florens.
Gustav III beundrade den klassiska arkitekturen och konsten, men dess nutida efterföljare var han helt kallsinnig till. Här mötte han också den habsburgske kejsaren Josef II av Österrike. Den ömsesidiga motviljan mellan regenterna var uppenbar. Josef ansåg Gustav III vara ”en man utan karaktär, falsk och, trots en fernissa av esprit och kunskaper, ingenting annat än en skrytare och en misslyckad sprätt”, medan den svenske kungen å sin sida såg Josef som en machiavellist inriktad på äventyrlig storpolitik.
Ett mer kuriöst inslag var mötet med prinsen av Albany, det vill säga Charles Edward Stuart, ledare för det skotska upproret 1745 och alltjämt brittisk tronpretendent.
Bild: Nationalmuseum Gustav III bevistar julmässan i Peterskyrkan i Rom 1783. Målning av Louis Jean Desprez.
En höjdpunkt var vistelsen i Rom dit Gustav III kom på julaftonen. På juldagen besökte kungen och den illa uppskattade kejsar Josef Peterskyrkan där påven Pius VI själv tjänstgjorde vid mässan. Det var första gången sedan reformationen som en svensk regent uppvaktat påven. Kung Gustavs toleranspolitik mot katoliker uppskattades av Vatikanen.
ANNONS
I största hemlighet mötte han också den ryske diplomaten Markoff. Samtalet blev frostigt och den av Gustav III uppskattade brevväxlingen med Katarina II kom snart att upphöra.
Med den franske ambassadören, kardinal de Bernis, var umgänget mycket hjärtligare, särskilt på återvägen under fastan då Rom på nytt besöktes. I sitt palats, nuvarande Palazzo Simonetti vid Corson, höll ambassadören öppet hus för det svenska följet. Adlerbeth återger i sin reseberättelse en historia om den populäre de Bernis:
Prinsessan Santa Croce, med vilken kardinalen ägt en långvarig och nära förbindelse, har genom sitt namn givit anledning till det satiriska infall, att ingen är gudfruktigare än kardinalen Bernis, ty han kysser alla dagar det heliga korset.
Neapel var resans vändpunkt
Till Neapel anlände man den sista januari 1784. Kungen tog in på Albergo Reale vid hamnen med dess fina utsikt. Adlerbeth skriver att rummen var sköna med rejäl takhöjd och väl möblerade. Eldstäderna var däremot nästan obrukbara, fönster och dörrar otäta samt stengolven kalla.
Även om staden inte nådde Roms klass blev vistelsen lyckad. Gustav III ogillade jakterna han tvingades delta i men för övrigt var programmet tilltalande.
Flera klassiska kyrkor bidrog till stadsbilden: den gotiska domen San Gennaro (1294-1323) med basilikan Santa Restituta (300-talet), San Lorenzo Maggiore (1270-1330) och Santa Chiara (1310-1340). Huvudgatan Via Toledo uppfördes 1536 och det berömda operahuset Teatro San Carlo 1735, en opera som är högt rankad även idag. Strax intill ligger barockslottet Palazzo Reale (1600-1602) medan ett nytt palats placerats några kilometer utanför stadskärnan.
Bild: Wikimedia Commons Del av Pompeji med Vesuvius i bakgrunden. Vulkanen har genom historien haft många utbrott. Mest känt är det som år 79 e.Kr begravde Pompeji. Med god hjälp av sina tjänare besteg Gustav III den 1 277 meter höga vulkanen 1784. Så sent som 1944 inträffade ett vulkanutbrott. Målning av Jacob Philipp Hackert, 1793.
Förutom Vesuvius besöktes Pompeji, vars sporadiska utgrävningar inte imponerade på kung Gustav. Soaréer med dans, kort- och biljardspel ordnades i residenset Albergo Reale. Särskilt uppskattade den teatersinnade kungen karnevalerna. Här kunde man se både triumfvagnar dragna av 16 hästar följda av slavar bundna med kedjor och baletter med samer, en del utklädda till björnar. Vid sidan av detta nöjesutbud höll sig kungen informerad om storpolitiken via brev till Creutz i Stockholm.
ANNONS
ANNONS
Trots den angenäma - men politiskt händelselösa - tiden i Neapel var kungen glad över att vända tillbaka, och efter ett avskedsbesök i Rom nå Frankrike, det land som låg hans hjärta närmast. Gruppen dök till Ludvig XVI:s överraskning upp vid Versailles i början av juni. Kungen hyllades på operan och såg också Beaumarchais Figaros bröllop som nyligen haft premiär. Nöjeslivet var så omfattande att Axel von Fersen klagade. Den 20 juli lämnade man den franska huvudstaden för att via Belgien och Tyskland nå hemlandet två veckor senare.
Följder av den italienska resan
Vad hade då den italienska resan gett? På det kulturella planet finns en hel del ljuspunkter. Konstnären L.J. Desprez, som kungen mötte i Rom, anställdes genom Sergels försorg som dekoratör till operabygget och det planerade slottet på Haga. Desprez skapade för övrigt den målning som skildrar julmässan i Peterskyrkan (se bild längre upp).
De följande åren anlände till Stockholm en stor samling antika skulpturer som kungen köpt för dyra pengar, trots Sergels avrådan, och som utgör grunden till Gustav III:s antikmuseum i Stockholm. I efterhand framkom det att kungen och hans medhjälpare lurats att köpa sekunda eller till och med förfalskade konstverk. Mer lyckosamt var att avskrifter av påvebullor rörande Sverige sändes från Vatikanen.
Politiskt var resultatet snarare negativt. Genom händelsernas spel tvingades Sverige att lämna sin balanspolitik. Brytningen med Katarina II:s Ryssland var definitiv och nu återstod endast vänskapen med Frankrike. Gustav III hade valt sida.
Det var ändå ett ställningstagande som gav ekonomisk utdelning. En diplomatisk framgång var vidare att Frankrikes penningmässiga stöd förhandlades upp, något som kom väl till pass eftersom Sverige drabbats av hungersnöd.
Ironiskt nog skulle Frankrike bara några år senare bli närmast hatat. Fransmännen var ”Europas orangutanger”, ansåg kungen när revolutionen 1789 vänt upp och ned på samhällsordningen.
Hans sista utlandsresa i maj 1791 till Aachen syftade helt följdriktigt till att mana Europas furstar till samfälld aktion mot det revolutionära Frankrike. Den epok som varade från 1789 till 1815 skulle kunna beskrivas som ett politiskt vulkanutbrott, både för Sverige och Europa. Dynastier skulle falla, Napoleonkrigen härja, ett nytt allianssystem uppstå. Och på svensk botten skulle Gustav III mördas, en ny kungaätt träda till 1810 och en av resans deltagare, Axel von Fersen massakreras av en folkmassa i Stockholm.
Vilka var de huvudsakliga målen med Gustav III:s italienska resa 1783-1784?
Vilka städer och platser besökte Gustav III under sin resa?
Hur påverkade resan Sveriges utrikespolitiska relationer, särskilt med Ryssland och Frankrike?
Vilka kulturella och konstnärliga influenser tog Gustav III med sig tillbaka till Sverige efter resan?
Hur reagerade Katarina II av Ryssland på Gustav III:s resa och dess syften?
Litteratur: Gudmund Göran Adlerbeth, Gustaf III:s resa i Italien: anteckningar, svenska memoarer och bref 5, utg Henrik Schück & Oscar Levertin, 1902 Lars Lagerqvist och Nils Åberg, Hans Majestät Konung Gustaf III:s italienska resa och helgfirande i Rom, Vincent, 1983 Erik Lönnroth, Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv, Atlantis, 1986 Henning Stålhane, Gustaf III:s resa till Italien och Frankrike, Nordisk rotogravyr, 1953
