Mongoliets geografi

I västra Mongoliet reser sig Altajbergen upp till över 4 300 meters höjd. I dessa svårtillgängliga trakter lever fortfarande den sällsynta snöleoparden. Öster om Altaj ligger ett mer låglänt område, bestrött med ett stort antal sjöar, vissa av dem med salt vatten. Bland dessa finns landets största sjö Uvs nuur. Den norra och mellersta delen av Mongoliet domineras av två skogsklädda bergskedjor, Changaj- och Chentijbergen i vars skogar det finns älg, brunbjörn och lo. Mellan bergskedjorna ligger det bördiga lågland kring floderna Selenge och Tuul som varit landets kulturella centrum genom historien. Floderna i detta område rinner norrut mot Bajkalsjön i Ryssland.

Det för Mongoliet mest typiska landskapet är den böljande stäppen med sina goda betesmarker i söder och öster. I sydöst sträcker sig Gobiöknen från Kina in i Mongoliet. I öster stiger stäpplandskapet till den mongoliska högplatån.

På stäppen och i halvöknen lever hovdjur som getgasellen och den nu ytterst sällsynta Przewalskis vildhäst samt olika gnagare. En av de senare, stäppmurmeldjuret, är ursprungligt värddjur för pestbacillen, som fortfarande drabbar människor i Mongoliet.

Landet är ofta utsatt för jordbävningar, framför allt i bergsområdena. Det finns ett stort antal slocknade vulkaner på låglandet och lämningar av massiv som eroderat på stäpperna.

Mongoliet har ett utpräglat kontinentalt klimat, med stora skillnader mellan vinter- och sommarsäsong. Vintrarna är långa och kalla, men för det mesta soliga. Landet har över 200 soldagar per år. Huvuddelen av nederbörden faller under den korta, varma sommaren, framför allt i juli, då häftiga skyfall ofta orsakar översvämningar. Årsnederbörden varierar från mindre än 100 mm per år i söder till 350 mm i bergen. Stäppområdena hemsöks ibland av plötsligt uppträdande orkaner.