En ganska fredlig period i historien
Medeltiden var en jämförelsevis fredlig period, även om det förekom många uppror och krig. De största och längsta konflikterna hade emellertid stor betydelse för den efterföljande historiens utformning. Till dessa konflikter hör bland annat den muslimska expansionen, korstågen, de mongoliska erövringarna och hundraårskriget (mellan England och Frankrike).
Det bepansrade rytteriets storhetstid
Under medeltiden utvecklades krigskonsten från det tunga bepansrade rytteriets herravälde till de stora infanteribaserade arméernas återkomst.
I samband med att stigbygeln infördes i Europa under 700-talet och sadlarna förbättrades, blev det med tiden allt vanligare att rida på hästar under slagen. Stigbygeln var en förutsättning för att man skulle kunna strida effektivt med tunga vapen och hålla sig kvar på hästryggen.
Med hjälp av stigbygeln fick ryttaren mer stöd och kraft och kunde lättare utnyttja sina vapen. Ryttarna kunde nu använda tunga lansar och tyngre rustningar än tidigare, vilket gjorde dem till ett effektivt och fruktat redskap på slagfältet. I öppen terräng blev en bepansrad ryttarhär en näst intill ostoppbar krigsmaskin.
Ryttarna var länge medeltidens viktigaste vapenslag och användes främst för att riva upp fiendens infanteri och säkra segern.
Men för att en sådan ryttarhär skulle bli effektiv i strid, krävdes mycket övning. De bepansrade ryttarna var därför i regel yrkeskrigare medan fotsoldaterna ofta även bestod av inkallade bönder vars kunskap i bågskytte och armborstskytte var viktigast. En medeltida armé bestod således av olika typer av soldater.
Armborstet gjorde bönderna starkareArmborst är ett bågvapen som dök upp i Norden på 1100-talet men tycks ha blivit allmänt först under 1400-talet. Armborstet tillverkades ofta i hårdare material som ben, horn och metall. Det krävs ingen längre utbildning för att använda ett armborst, och det har relativt lång skottvidd och stor genomslagskraft. Det blev därför ett viktigt vapen i de bondeuppror som från 1400-talet spelade en allt större roll i det politiska livet, och det bidrog till att det organiserade våldet spreds i vidare folkkretsar under senmedeltiden.
|
Det bepansrade rytteriet hade sin storhetstid från slutet av 1000-talet fram till 1300-talet. Vid det laget hade infanteriet återigen, som under antiken, blivit den viktigaste vapengrenen på slagfältet.
Anledningen till att det tunga rytteriet så småningom förlorade sin verkan på slagfältet var både vapenteknisk och militärtaktisk. Flera ”nya” vapen, däribland piken, långbågen och armborstet, kom tillsammans med nya taktiska formationer att kraftigt minska det bepansrade rytteriets möjligheter på slagfältet. På 1300- och 1400-talen blev det därför vanligt att riddarna klev ur sadeln när striden närmade sig för att istället strida till fots tillsammans med infanteriet.
De första krutvapnen
Det var också under senmedeltiden som krutet började tas i militärt bruk. De första krutvapnen var emellertid mycket klumpiga och det skulle dröja till slutet 1400-talet innan krutvapnen revolutionerade krigföringen. I samband med att krutet infördes på slagfältet inleddes en ny tid inom krigföringen.
En kung behövde som vi sett ha egna bepansrade ryttare. Men det räckte inte. För att avvärja inre och yttre hot behövdes också stödjepunkter runt om i landskapet. Genom att anlägga borgar kunde kungamakten skaffa sig kontroll över riket. Det var genom att kontrollera rikets viktigaste borgar som man kunde styra landet. De viktigaste borgarna hamnade därför ofta i brännpunkten under medeltidens krig.
Medeltidens borgar
Medeltidens borgar var inte enbart försvarsanläggningar. I praktiken fungerade de även som enorma bondgårdar. Här bodde alla möjliga typer av människor.
De flesta som bodde på en borg var varken riddare eller väpnare. I köket arbetade kockar, hushållerskor, köksdrängar och pigor. På en borg fanns så klart många soldater, men också mängder med hantverkare, t.ex. snickare, murare och smeder. Det fanns alltid saker som behövde byggas eller repareras.
De borgar som fungerade som ett administrativt centrum - t.ex. för ett län eller ett godskomplex - hade dessutom anställda skrivare som hade koll på vilka bönder och arrendatorer som betalat sin skatt och andra avgifter.
Att kungamaktens borgar attackerades och belägrades var oundvikligt i samband med maktkamp inom landet eller konflikter mellan olika länder. Men de flesta borgarna som fanns runt om i Europa tillhörde inte kungamakten. På många stora borgar bodde biskopar, men det absoluta flertalet av de borgar som fanns beboddes av adeln. Jämfört med kungamaktens borgar klarade sig dessa i regel bättre undan de krig som härjade eftersom de ofta var mindre viktiga för kontrollen av landet.
Efter eldvapnens utveckling och ökade effektivitet under 1500-talet förlorade de medeltida borgarna sin militära funktion. Det var också nu som adeln började bygga palats istället för borgar, medan kungamakten fortsatte uppföra stora försvarsanläggningar - nu anpassade till kanoner. Stater runt om i Europa satsade också stora resurser på att bygga om viktiga medeltida befästningar så att de anpassades efter den nya militärtekniska utvecklingen.
LÄS MER: Riddare och riddarordnar
LÄS MER: Krutets historia
LÄS MER: Borgar och fästningar
LÄS MER: Slaget vid Hastings
LÄS MER: Hundraårskriget
LÄS MER: Orsaker till krig
LÄS MER: Eldvapnens historia
Litteratur:
John Keegan, Krig och Kultur, Natur och Kultur, 2003
Mattew Bennett m.fl., Slagfältet under medeltiden, Historiska Media, 2006
Martin Hansson, Medeltida borgar, Historiska Media, 2015
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
Faktagranskad av: Lin Annerbäck, antikvarie på Stockholms Medeltidsmuseum
Läs mer om
