Två viktiga sammanhållande faktorer för nazismen: Det tyska blodetHitlers och nazismens rasbegrepp bygger på en föreställning om det tyska blodet. Ett helt irrationellt sätt att resonera. Ingen biolog, vare sig då eller nu, kan se någon skillnad på tyskt och t.ex. turkiskt blod. Ändå hävdade Hitler att blodsgemenskapen fanns där. Det säger en hel del om nazismens väsen, som en känslornas lära. Man vädjar till någon slags blodsmystik som finns i de gamla sagorna. Två personer som har blandat sitt blod ingår en mystisk förening med varandra. Den tyska språkgemenskapenEn annan faktor som spelade roll för Hitlers raslära var språkgemenskapen. Det var det tyska språket som på något mystiskt sätt utgjorde grunden för det nazisterna kallade den "ariska rasen". Även om man från nazisternas sida inte ville erkänna det byggde de sitt resonemang på den språkvetenskapliga forskningen. Det fanns en grupp människor som för omkring 4 000 år sedan bodde någonstans på de rysk-asiatiska stäpperna och började vandra till Europa och Indien. Vi kallar dem därför oftast för indoeuropéer. De talade ett gemensamt språk, sanskrit och hade en gemensam religion. I övrigt vet vi mycket lite om dem. Troligtvis benämnde de sig själva som "Aryas". På 1800-talet började man lägga rasmässiga synpunkter på dessa indoeuropéer. Det gick inte att belägga dessa synpunkter biologiskt eller genetiskt, men eftersom den här gruppen människor talade ett gemensamt språk, så måste de ha tillhört samma ras, resonerade man. Språkgemenskap och rasgemenskap blev samma sak. Indoeuropéerna ställdes sedan mot andra grupper av människor, som talade språk som tillhörde andra språkfamiljer. Den semitiska språkgruppen blev då utvald som indoeuropéernas motpol. Indoeuropéerna var övermänniskorna och semiterna undermänniskorna. Det första felaktiga slutsatsen man drog var att jämställa en språklig gemenskap med en rasmässig. Det andra stora felet var att helt enkelt jämställa det semitiska med judar och det indoeuropeiska eller ariska med det tyska. Judar ställdes mot tyskar i en ödesmättad kamp. När man analyserat detta efteråt ter det sig som absurt, och det är svårt att förstå hur folk kunde gå på det. Svaret är nog att man aldrig gav sig tid att analysera vad nazisterna sa. De lät så övertygande att åhörarna svalde allt med hull och hår. De forskare som opponerade sig tystades ned eller förhånades. Skrämmande är också hur många vetenskapspersoner godtyckligt ställde upp och försvarade nazismens helt ologiska rasteorier. En stor del av de främsta vetenskapspersonerna var dessutom av judiskt ursprung och kunde av nazisterna beskyllas för att förvränga fakta. Det fanns en utbredd folklig uppfattning att judar åtminstone var lögnaktiga och därför mycket väl kunde förfalska sina forskningsresultat för att försvara sin sak. Vi måste också komma ihåg att européen på den här tiden inte var så kritisk och ifrågasättande som idag. I de flesta länder accepterade man det som framfördes på ett auktoritärt sätt, och det kunde nazisterna. I de stater som sedan kom att stå som nazismens motståndare - Storbritannien och Frankrike, var man inte heller så intresserade av att motarbeta rasläror som framställde den nordeuropeiska människan som överlägsen människor på sydligare breddgrader. Dessa var ju britter och fransmän i full färd med att kolonisera. Motståndet mot Hitlers rasteorier blev därför tunt och svagt. Nazisterna kunde ganska ostört bygga upp de kvasivetenskapliga teorier som passade deras syfte. Det Hitler främst ville rättfärdiggöra var en expansion österut. Han ville skapa rasmässiga argument för en erövring av Östeuropa. Därför skulle slaver framställas som mindre värda. Att även de slaviska språken är indoeuropeiska brydde man sig inte om. Näst efter judar sattes slaver lägst på rasskalan i Europa. Slaverna skulle förpassas österut eller bli slavar åt den germanska härskarrasen. Begreppet arier användes ibland för att beskriva det icke-judiska, ibland som beteckning för det icke-tyska. Det finns ingen konsekvens i resonemangen, fast det var som sagt inte heller nödvändigt eftersom nazisterna satte sig över logik och resonemang. Nazismen var i grunden en antiintellektuell rörelse. "Tänka och resonera ägnar sig demokrater och judar åt, vi ser till att något blir gjort. Vem bryr sig om motivet när allt redan är genomfört", resonerade man. Tyvärr får vi konstatera att på den punkten hade nazisterna rätt, få begärde faktaunderlag och ett logiskt underbyggt beslut, när resultatet var imponerande.
| 
