"Kommer vi aldrig att få se land igen?"
Efter några veckor började männen ombord bli oroliga. De trodde att de snart skulle komma till världshavets slut och störta ner. Eller kanske något gräsligt odjur skulle dyka upp ur havet och sluka dem. Sjömännen krävde att Columbus skulle vända och segla hemåt mot välbekanta kuster. Men han visade sin styrka som ledare. Trots att han var den ende som trodde på att de skulle lyckas, seglade skeppen vidare.
Det hade gått nio veckor efter det man hade seglat ut från Spanien. Då ropade sjömannen som höll utkik uppe från mastkorgen: "Land! Land!" Klockan var 2 på natten, och i månskenet skimrade vita sanddyner och bakom dessa syntes en lång, lång kustremsa.
När det blivit ljust lade Columbus under sig det nya landet för Spaniens räkning. Det visade sig vara en ö, och skeppet seglade till flera andra öar innan resan hem började.
Columbus gjorde ytterligare tre resor över Atlanten. Han dog i tron att han funnit sjövägen till Indien. Öarna han upptäckt kallade han för Västindien, och människorna som bodde på dem kallade han för indianer.
Men den upptäckt Columbus gjort var mycket större än han själv förstod. Åt Europas människor hade han upptäckt en ny värld - Amerika.
Jorden runt
Vasco da Gama hade visat sjövägen från Europa till Indien. Columbus hade visat vägen till den nya världen i väster. MagelIan (uttalas [magelja:'n]) blev den upptäckare som band samman de nya sjövägarna och seglade runt jordklotet. 1519 lämnade fem skepp Spanien under hans befäl. Det tog dem tre år att segla runt jorden. Av 280 sjömän som seglat ut kom bara 13 hem. Bland dem som dött under färden var också Magellan själv.
Bara ett enda av Magellans skepp kom tillbaka. Detta skepp var lastat med 35 000 kilo kryddor. När lasten sålts, kunde alla omkostnader för resan betalas, liksom skeppen och männens löner. Dessutom blev det flera tusen guldmynt över i ren vinst.
Sjöman på upptäckarskeppet
De stora upptäcktsresorna var farliga äventyr. Deltagarna visste mycket mindre om vad som väntade dem än vad vår tids astronauter vet om månen.
Livet ombord på skeppen var hårt. Sjömännen på upptäckarskeppen hade ingen egen sovplats. När det var dåligt väder sov de nere i lastrummet. Där luktade det ofta illa och vimlade av råttor och kackerlackor. Om vädret var vackert, föredrog sjömännen att sova uppe på däck på lastrumsluckorna.
Maten blev mer eller mindre förstörd under de långa resorna. En av Magellans medresenärer skriver:
Vi åt gamla skorpor som förvandlats till mjöl och var fulla av mask och drack vatten som var gult och stinkande... Den största olyckan var att männens tandkött svullnade, så att de inte kunde äta...