Egyptisk mytologi

Egyptierna trodde att de skulle få leva ett rikt och bekvämt liv i dödsriket. De döda begravdes med olika tillhörigheter och förnödenheter som skulle hjälpa dem i dödsriket. Fattiga människor fick nöja sig med att begravas i kistor av trä eller säv ute i öknen där den heta ökensanden snabbt torkade ut kropparna. Med sig i graven fick de mat, redskap, smycken och andra tillhörigheter som kunde tänkas komma till användning i livet efter detta.

Var man rik eller en betydande person så balsamerades kroppen och lades i en kista som ställdes tillsammans med den avlidnes ägodelar i särskild gravkammare. Bland sakerna som kunde behövas i det eviga livet efter döden fanns ibland mat, kläder, redskap, prydnadsföremål, smycken och modeller av olika slag som kunde föreställa allt från bagerier, verkstäder o.s.v. till människofigurer som t.ex. föreställde skrivare och präster. Ingen ville arbeta i livet efter detta. Därför placerade man också små figurer som föreställde tjänare och tjänarinnor i gravkamrarna. De kallades schabtis och skulle lyda guden Osiris befallningar.

Ibland kunde den döde läggas i en träkista som placerades i en sarkofag (en stor stenkista) som skulle skydda från gravplundrare och vilda djur.

De döda balsamerades

Förutom sina ägodelar så behövde den avlidne även sin kropp i dödsriket. Det bästa sättet att bevara kroppen var genom balsamering. Balsamering är en behandling som långsamt torkar ut den döda kroppen och förhindrar att den börjar ruttna. En balsamerad kropp kallas mumie. Att balsamera en död kropp var tidskrävande och kunde ta flera månader.

Balsameringsprästerna tog först ut hjärnan och de inre organen (levern, lungorna, magsäcken och tarmarna - inte hjärtat) och lade dem i fyra små stenkärl. Stenkärlen placerades sedan i graven bredvid mumien.

Kroppen tvättades med palmvin och runt den packades natron, ett slags salt. Natronet drog åt sig kroppsvätskorna och kroppen fick ligga och torka i 40 dagar. Efter torkningen stoppades mumiens håligheter fulla med linnedukar, sågspån, sand och kryddor för att den skulle återfå sin form. Konstgjorda ögon sattes i ögonhålorna och kroppen smordes in med oljor.

Det tog cirka 15 dagar att svepa kroppen i linnelindor som var doppade i kåda. Mellan lagren av linnelindor lade prästerna magiska besvärjelser och amuletter så att kroppen skulle bevaras på ett säkert sätt. Man trodde att amuletterna skulle föra lycka med sig i nästa liv.

En dödsmask lades över mumiens huvud. De kungliga maskerna var av guld, andras masker var gjorda av linne eller papyrus som målades för att likna guld.

Den sista och viktigaste ritualen före gravöppningen var munöppningsceremonin. Prästen vidrörde mumiens mun med rituella instrument och stänkte vatten på den. Detta gjordes för att den döde skulle kunna andas, tala, äta och dricka i dödsriket.

Balsameringsprästerna arbetade i speciella balsameringsverkstäder. Där förvarade de även alla specialverktyg och all annan utrustning. Prästerna arbetade så fort de kunde och för att göra den illaluktande luften behagligare tände de rökelse under arbetet. Den ansvarige balsameringsprästen bar en schakalmask för att likna Anubis, gravarnas och balsameringskonstens gud.