Ett dramatiskt händelseförlopp kan vara en olycka, attentat, krig eller något oväntat som inträffat. Men det kan också vara något som inte har hänt men som kunde ha hänt eller som skulle kunna inträffa i framtiden. Till exempel: "Trasigt larm på kärnkraftverk nära orsaka katastrof" eller "Gå ner tio kilo på fem dagar" eller "läskedrycker kan orsaka cancer".
Konfrontationer mellan parter kan till exempel vara en facklig strid om högre löner mellan arbetsgivare och arbetstagare, en politisk tvekamp för att bli president eller två kändisar som smutskastar varandra genom media.
Men det är givetvis inte så enkelt att en händelse är intressant bara för att den innehåller en känd person, något dramatiskt som har hänt eller en konfrontation. Ännu mer avgörande är det som medieforskare kallar principen (grundregeln) om närhet.
Närhetsprincipen säger att en händelse är mer intressant för läsaren, tittaren eller lyssnaren om den ligger nära i tiden, rummet och personens egen livssituation. Det som styr vad vi uppfattar som en intressant nyhet handlar alltså om hur nära händelsen ligger i tiden, hur vi identifierar oss med den och hur nära oss den utspelas geografiskt.
En tidningsredaktion måste därför många gånger väga en dramatisk händelse i ett annat land mot något mindre dramatiskt i Sverige eller i den stad där tidningen ges ut.
Händelsens nyhetsvärde påverkas av var i tidningen eller tv-sändningen redaktionen placerar den. Ju längre bak något placeras i tidningen eller sändningen desto mindre blir dess nyhetsvärde. Därför måste nyhetsmedierna veta vilka som är deras läsare - var de finns och vad de är intresserade av.
Vem bestämmer nyhetsvärdet?
Det vi läser om i tidningen handlar som sagt mestadels om personer, dramatiska händelseförlopp eller konfrontationer mellan olika parter. Men vem är det som bestämmer vad som är värt att berätta om och vad som ska komma med i tidningen eller i radio- eller tv-programmet? Svaret är inte alldeles enkelt eftersom det inte bara står mellan mediernas ägare, redaktionen och läsarna/lyssnarna/tittarna. I själva verket finns ytterligare flera faktorer som spelar in - andra massmedia (konkurrenter), men också makthavare.
Andra massmedier i samma bransch kommer att publicera samma nyheter som redaktionen hade tänkt. Konkurrensen påverkar därför nyhetsrapporteringen och vad som behandlas i nyheten. Det gäller att synas och höras för att få t.ex. läsare. Detta utnyttjas ofta av makthavare som ser till att ge medierna nyheter som de värderar högt samtidigt som de också passar på och föra ut sitt budskap.
Nyhetsfiltrering enligt Gatekeeper-modellen
Vad gör en händelse till en nyhet? Eller vad är det som gör att man läser/ser/hör en nyhet? Inom ämnet medier och kommunikation förklaras detta ibland med hjälp av den s.k. Gatekeeper-modellen (gatekeeper = grindvakt) som kan sammanfattas med att händelser med nyhetspotential alltid filtreras genom olika skikt innan de når läsaren som en nyhet. De flesta "nyheterna" gallras bort på vägen och får ingen uppmärksamhet (därav namnet "grindvaktsmodellen").
Här nedan följer ett exempel på hur nyhetsfiltreringen kan gå till:
En reporter antecknar vad som hänt och tar några bilder. Sedan skriver reportern rent anteckningarna i en artikel som skickas till en nyhetsbyrå, t.ex. AP. Antingen är reportern anställd eller frilansar. Efter detta köper TT nyheter från AP och gör en gallring och sammanställning. Därefter säljs artikelsamlingen från TT till en svensk tidning där tidningsredaktionen bestämmer vilka nyheter som ska hamna i tidningen. Men det slutgiltiga urvalet görs av läsaren när hon eller han slår upp morgontidningen eller klickar på artiklar på tidningens webbplats och konstaterar att detta är intressant eller ointressant. Samma exempel kan tillämpas även på radio- och TV-stationer.
Poängen är att bara en liten del av allt som sker och rapporteras når oss som nyhetskonsumenter. Nyhetsbyråerna använder endast omkring 10 % av det material de får in. Informationsflödet påminner därför om en tratt.
Stora nyhetsbyråer
Det går att se varifrån en tidning har hämtat sina nyheter eftersom nyhetsbyrån ofta står med som en källa. Några av världens största nyhetsbyråer är:
- AP (Associated Press, USA)
- UPI (United Press International, USA)
- AFP (Agence France Press, Frankrike)
Dessa fyra nyhetsbyråerna levererar de flesta internationella nyheterna och sysselsätter tusentals personer. De har ofta kontor i världens alla länder och påverkar till stor del vad som rapporteras som nyheter runt om i världen.
Den svenska motsvarigheten är TT (Tidningarnas Telegrambyrå), som producerar nyhetsinslag om sådant som hänt i Sverige. De köper också in nyheter från andra nyhetsbyråer och översätter dem. Det är därför det ibland står "TT-Reuters" som källa för en artikel.
Finns det sanna nyheter?
Kriterierna för att nyhetsförmedlingen om en händelse ska vara objektiv kräver att två krav uppfylls - saklighet och opartiskhet.
Kravet på saklighet innebär att rapporteringen måste vara sann och överensstämma med verkligheten. Nyheten som rapporteras måste dessutom ha relevans, vilket innebär att händelsen ges ett rimligt nyhetsutrymme. Detta är viktigt för att undvika överdrifter som kan missleda läsaren.
Kravet på opartiskhet innebär i sin tur att nyhetsrapporteraren inte får ta ställning om den ska vara objektiv. Ett villkor för objektivitet är att det måste finnas balans mellan olika parters synsätt. Balansen innebär också att ingen väsentlig fakta får tystas ner. Att nyhetsförmedlingen ska vara neutral betyder att journalisten inte får ta ställning för en part, till exempel i en konflikt.
LÄS MER: Medier och kommunikation
LÄS MER: Media och samhället
LÄS MER: Nyhetsvärdering
PODCAST: Massmedia och nyhetsrapportering
Litteratur:
Hans-Erik Hallin och Jörgen Hallström, Mediekunskap och mediekommunikation, Bonniers, 2003
Marie Leijon, Elisabeth Söderquist m.fl., Medieboken. Arbeta med medier, Liber, 2000
Jesper Strömbäck, Makt och medier: samspelet mellan medborgarna, medierna och de politiska makthavarna, Studentlitteratur, 2002
Helge Østbye, Karl Knapskog m.fl., Metodbok för medievetenskap, Liber, 2004
Text: Jonas Ahlberg (statsvetare) och Robert de Vries (red)
