Festade med djävulen
En hel del av protokollen från rättegångarna finns kvar. Därför kan vi veta vad barnen berättade och hur Blåkulla såg ut enligt folktron. Där festade häxor med djävulen i en stor sal. De åt, drack och dansade. Allt var bakvänt. Häxorna satt med ryggen mot bordet och dansade rygg mot rygg med sina partners. Sedan hade häxorna sex med djävulen och hans smådjävlar. Även det skedde rygg mot rygg. Uppochnervända kvinnor användes som ljusstakar med ljus uppstuckna i underlivet eller rumpan.
En del barn berättade om ståtliga fester, andra om att det bara serverades äcklig mat som paddor och grodor. Djävulen satt omväxlande vid bordet eller låg under det som en jättelik svart hund och dunkade svansen i golvet i takt med musiken. Barnen fick städa och piskades med ormar om de inte lydde.
Påhittade historier
Det visade sig efterhand att barnen hittat på sina historier. Att historierna var så lika berodde på att barnen ibland gjort upp vad de skulle säga. Ibland hade de hotats eller fått pengar exempelvis av präster som ville få de anklagade dömda. Barnen fick också veta vad de skulle säga.
Andra barn uppskattade att få sådan makt att de kunde någon att bli dömd till döden. På 1600-talet hade barn inga rättigheter och kunde bli slagna eller illa behandlade utan att de kunde göra något. Att vittna mot kvinnor som anklagades för att vara häxor gav en del barn en makt de aldrig kunnat drömma om. Några anklagade till och med sina egna mammor och fick dem avrättade.
Även vuxna anklagade kvinnor för att vara häxor. Det kunde till exempel handla om pigor som ansåg att deras matmor behandlat dem illa, eller grannar som blivit ovänner. Kärleksaffärer där någon blivit sviken låg också bakom en rad anklagelser.
Var låg Blåkulla?
Var Blåkulla egentligen låg fanns det olika uppfattningar om. Det kunde ligga på ett berg i närheten eller på en äng eller hed. I norra Sverige var uppfattningen att Blåkulla låg långt i norr.
En plats som oftast pekats ut som det riktiga Blåkulla är Blå Jungfrun. Det är en ö som ligger mellan Oskarshamn (i Småland) och Gotland. Ön hette i början av 1400-talet Blaakulla, ett namn som på 1700-talet skrevs som Blåkulla.
Förr i tiden ville folk inte uttala vissa namn. Enligt folktron kunde det väcka eller locka till sig det onda. Istället ersattes de riktiga namnen med så kallade noanamn. Istället för varg sade folk exempelvis gråben eller tasse.
Även namnet Blåkulla ansågs onödigt att uttala så ön kallades från början av 1500-talet Jungfrun. Idag har de båda namnen blandats samman och därför heter ön Blå Jungfrun. Än idag vilar en viss mystik över ön. Det sägs att besökare som tar med sig stenar från ön drabbas av otur. Oturen ger inte med sig förrän stenen kommer tillbaka till Blå Jungfrun.
Varje år får Oskarshamns kommun minst 5-10 stenar skickade till sig från folk som ångrat att de tog med dem. En del sänder med brev som berättar om olyckor som drabbat dem sedan de tog med sig stenen. Kommunen brukar transportera tillbaka alla stenar till Blå Jungfrun.
LÄS MER: Påskfirandet förr och idag
LÄS MER: Trolldom och häxprocesser
LÄS MER: Häxfebern i Stockholm 1676
LÄS MER: Häxprocesserna i 1600-talets Sverige
LÄS MER: Folktro
LÄS MER: Satan (djävulen) och helvetet
Litteratur:
Historiska museets utställning Häxor [5 december 2024 – 11 maj 2025]
Johan Egerkrans, Nordiska väsen, B Wahlströms förlag, 2023
Nationalencyklopedin
Karin Jönsson, Häxprocesser i Gävle och Ockelbo på 1600-talet, C-uppsats, Högskolan i Gävle, 1999
https://www.visitsmaland.se/upptack/bla-jungfrun/
Oskarshamns kommuns pressavdelning [Intervju med kommunens pressansvarige som bl.a. bekräftade historien om stenarna från Blå jungfrun. Hon berättade även om de brev som ibland följde med stenarna.]
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
