Drottning Kristina ökade adelns makt

Jag gick till mina lektioner med ständig glädje, till och med före den bestämda tiden. Jag studerade sex timmar om morgonen och ytterligare sex timmar om aftonen och tog mig bara ledigt på söndagar och helgdagar.

Hon lyssnade också gärna på den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna, som gav henne råd om hur riket skulle styras.

Pengar och politik

Under Kristinas barndom och ungdomstid hade det trettioåriga kriget pågått i Tyskland. Kriget kostade mycket pengar. Den svenska regeringen försökte på olika sätt att försörja armén i Tyskland. Ett sätt var att låna pengar i utlandet. För att betala igen lånen måste man sätta i gång nya fabriker och sälja mera varor till andra länder.

Ett annat sätt att få fram pengar var att sälja kronans många gårdar till rika adelspersoner. Många andra gårdar gav man bort som lön och ersättning åt högre officerare. Axel Oxenstierna och hans förmyndarregering ansåg att gårdarna blev bättre skötta på det sättet. Drottningen hade samma åsikt.

När Kristina själv tog hand om landets styrelse (1644), fortsatte hon att sälja och ge bort ett mycket stort antal gods och gårdar till adeln. Hon gav också bort rätten att ta upp skatt på gårdarna. En följd av det blev att kronan fick in mindre pengar till statskassan.

Adeln ökade dessutom i antal genom att många personer adlades (upphöjdes till adel). Tidigare hade adelsklassen vuxit långsamt, men under Kristinas tid ökade antalet adelssläkter i snabb takt. Som en jämförelse kan nämnas att Gustav II Adolf adlade 68 personer, medan det under Kristinas tid tillkom 528 nya adelssläkter.

Till sist ägde adeln nästan tre fjärdedelar (72%) av rikets jord. Staten hade därigenom förlorat en stor del av sina inkomster, eftersom den inte i fortsättningen kunde ta ut någon skatt från dessa gårdar.

Bönderna som bodde och arbetade på de nyblivna adliga godsen fick det svårare. Det hände att adelsmännen tog sig rätten att straffa sina bönder med både prygel (misshandel) och fängelse.

1650 års riksdag

Vid en riksdag i Stockholm år 1650 krävde tre av stånden - präster, borgare och bönder - att Kristina skulle ta tillbaka de gårdar som hon skänkt till adeln. Stämningen var mycket upphetsad. Bönderna stred för sin frihet och argumenterade mot adelns ökade makt i samhället: 

Vi vet att allmogen (bönderna) behandlas som trälar i andra länder. Det fruktar vi ska hända med oss också, trots att vi är födda som fria människor.

Det rådde hungersnöd i landet och vägarna var fyllda av tiggare. En bonderiksdagsman från Östergötland visade drottning Kristina ett stycke barkbröd som han tagit med sig hemifrån. Hon sa att hon var ledsen för att det blivit så, och att hon ville vara rättvis mot alla. Men något återtagande av adelns gods blev det inte under Kristinas tid.

En stolt och självständig drottning

När Kristina blivit vuxen, vägrade hon bestämt att gifta sig. En gift kvinna måste på den tiden lyda sin man i allt, och Kristina var alldeles för stolt och en egen plan för sitt liv. Hon ville absolut inte bli bortgift och ha en make som bestämde över henne. Hon tyckte till exempel om att träffa lärda män och brevväxlade med flera av Europas stora vetenskapsmän. Några av dem kom till Stockholm och var gäster på slottet. 

Hon läste mycket. Det bibliotek hon samlade på slottet var mycket stort, ett av de största privata biblioteken i hela Sverige.

En engelsk ambassadör (statligt sändebud) som kom på besök, berättar att Kristina var manligt klädd och hade löst hängande hår. Trots att hon var mycket liten till växte så hade hon en imponerande hållning. Han blev häpen över hennes kunskaper. Hon talade flera språk och kunde mycket inom både historia och politik.

Karl Gustav gjordes till tronföljare

Kristina ville göra sin kusin Karl Gustav till tronföljare. Men adeln satte sig emot hennes önskan eftersom de inte ville ha någon stark kungamakt. Då skrämde drottningen adeln med de tre ofrälse stånden (bönder, borgare och präster), som ju i riksdagen ville återföra adelns gods till kronan. Till slut gav den uppskrämda adeln vika och valde Karl (X) Gustav till hennes efterföljare. De ofrälse stånden fick inte igenom sina krav vid riksdagen. Det var aldrig drottningens mening, utan hon använde dem endast som hot mot adeln. Men de ofrälse stånden skulle fortsätta att kräva att kronan tog tillbaka de adliga godsen (och några årtionden senare, 1680 - under Karl XI:s styre - drevs planen igenom).