Utrensningarna hade försvagat armén
Det var sant. Under åren som föregick världskrigets utbrott hade kommunistpartiet på Stalins uppmaning genomfört "den stora utrensningen”, även kallad ”den stora terrorn”. Då anklagades miljontals så kallade statsfiender för mer eller mindre påhittade brott, varpå de torterades, slängdes i fängelse eller avrättades. Alla möjliga och omöjliga fiender spårades upp av den sovjetiska säkerhetstjänsten, inom alla sektorer av samhället, inte minst inom militären.
Där fanns den sista möjliga resten till motstånd mot Stalins auktoritet, vilket gjorde att utrensningarna blev omfattande, särskilt bland landets officerskår. Det beräknas att i armén dödades 3 av 5 marskalkar, 13 av 15 armébefälhavare, 50 av 57 kårchefer och 154 av 186 divisionschefer.
När Tyskland så började sin invasion var bristen på erfarna militärer enorm. Inte blev det heller bättre av att Stalin genast, på ren reflex, lät arrestera, tortera och avrätta ytterligare ett stort antal av sina befälhavare efter att ha anklagat dem för att vara förrädare. Förräderi var den enda möjliga förklaringen till snabba tyska framryckningen, enligt Josef Stalins paranoida sätt att se på det världen.
Tortyr, fängelse och plötsliga benådningar
Men så, i slutet av september 1941, ändrade han sig plötsligt. Bristen på kompetenta officerare var nu så akut att han lät skicka order till det ökända Lubjankafängelset i Moskva om att släppa några av de så kallade ”statsfienderna”. En av dem, V.P. Balandin, som varit ansvarig för hela den statliga flygindustrin, hade tillbringat 40 dagar i fängelse, där han torterats om och om igen, men inte erkänt några brott.
”Han kanske inte är skyldig ändå”, funderade Josef Stalin, och benådade honom. Nästa dag dök Balandin upp på sitt tidigare kontor - med insjunkna kinder och rakat huvud - och började arbeta som om inget hade hänt. På samma sätt släpptes generalen Kirill Meretskov efter två månader i Lubjanka. Under tiden i fängelse blev han brutalt och systematiskt torterad. Han förvägrades att sova, kyldes ner tills han var nära att dö, fick naglar utdragna och slogs blodig över hela kroppen med gummikäppar. Precis när han själv trodde att han skulle avrättas kom istället ordern att återgå i tjänst.
Dagen därpå, nu klädd i uniform, fördes Meretskov till Kreml och in i Stalins tjänsterum, där han ställde sig i givakt, ännu svag efter månaderna av tortyr.
”Goddag, kamrat Meretskov”, sa Stalin vänligt. ”Hur mår du egentligen?”
Stopp utanför Moskva
Dessa sista minuten-benådningar gav effekt. Anledningarna var säkert flera, men så sakteliga började den sovjetiska armén fungera allt bättre och den tyska invasionen bromsades. Meretskov gavs befäl över den fjärde armén, som under hans energiska ledning i månadsskiftet oktober-november hejdade den tyska Tikvinoffensiven, vilket var den första stora sovjetiska framgången under kriget. Sedan ledde Meretskov ett motanfall som bidrog till att nazisternas försök att erövra Moskva aldrig lyckades.
Därmed inte sagt att Stalins paranoia var botad. Gång på gång under resten av kriget gjordes nya utrensningar. Dessutom var skadan till stor del redan skedd. Det sovjetiska folket hade fått betala med sitt blod för sin ledares grymhet, maktlystnad och förföljelsemani.