Affärerna gick lysande och sågverksägarna började snart investera i andra produkter och andra marknader. Pappersindustrin växte fram.
Det fanns en grundläggande skillnad mellan Klondyke i USA och Klondyke-Sundsvall i Sverige. Det var nog ingen som började vid sågen i Sundsvall som åkte hem som miljonär.
Däremot finns det många likheter mellan livet i Sverige i mitten av 1800-talet och livet i vissa fattiga delar av världen idag, där de jordlösa bönderna dras till industrierna vid kusterna.
Tuffa arbets- och levnadsvillkor
Sågverksarbetarna fick "gratis bostad" i företagets baracker, det var kammare, kök och skafferi. Det blev trångt, för en familj kunde ha bortåt tio barn och ibland måste man inhysa någon extra arbetare.
Helt gratis var nu inte bostaden, för arbetsdagen var tolv timmar lång sex dagar i veckan och ofta var det övertid, och under högsäsong arbetade man i dubbla skift, tolv timmar i varje.
I början hade arbetarna ingen kontantlön. De fick en lapp med motvärdet av sin lön påskriven, och med den lappen kunde de sedan handla i bolagets egen affär.
Var man fast anställd betydde det att frun och barnen också kunde få arbete vid sågverket. Fram till 1901 kunde småpojkar arbeta 12-14 timmar om dagen och ibland i nattskift, precis som barn gör i många u-länder idag. I trångboddheten spreds vägglöss och sjukdomar. Många dog i lungtuberkulos.
Medellivslängden i Sverige var kring mitten av 1800-talet som i de allra fattigaste delarna av världen idag, 40,5 år för män och 44,2 år för kvinnor.
Många var korta till växten, en svensk 21-årings medellängd var vid den här tiden 165 cm. Svenska män är idag 180 cm långa i snitt.
LÄS MER: Sågverksindustrin
LÄS MER: Sveriges industrialisering
LÄS MER: Sundsvallsstrejken 1879
LÄS MER: Sverige under 1800-talet
LÄS MER: Flottning
