"Tveta tin kleder hvit, och sedan kafla tem med flit. Hvite kleder är qvinfolks heder."
Så står det helt tänkvärt inristat på ett mangelbräde från 1630. Dessa moraliska visdomsord efterlevdes inte i någon högre grad varken då den ristades in, eller under 1700-talet, som ur hygienisk synvinkel var en mörk tid. Den svenska renlighetens historia är inte något imponerande kapitel.
Mot slutet av 1800-talet förbättrades förhållandena något, men hygienen kunde såklart ännu inte jämföras med den i vår tid. De materiella förutsättningarna saknades. Man kunde inte bara vrida på en kran och få varmt och kallt vatten. Vatten måste hämtas från en brunn som kunde ligga ett bra stycke bort, eller från en sjö eller å i närheten. Vattnet bars i hinkar av trä med ett ok över axlarna eller, när det gällde större kärl eller baljor, av två personer med träkärlet hängande mellan ett par käppar.
Egentligen är renligheten för hundra eller hundrafemtio år sedan riktigt imponerande när man betänker all den tid och kvinnomöda som gick åt för att hålla kläder och sänglinne rena.
Nu för tiden trycker man på en knapp och tvättmaskinen brummar igång. Men tänk på alla dessa kvinnor förr, som bar tunga hinkar och ämbar med vatten och öste skopa efter skopa med hett lutvatten över halvårsgammal smutstvätt! Och som låg på värkande knän vid iskanten och bankade, bultade och vred iskalla, drypande klädbylten med rödspruckna händer.
Två gånger om året ställde man till med stortvätt på de större gårdarna, ofta tidigt på våren och sent på hösten. Det hann samlas en stor mängd skjortor och underkläder på ett halvår, även om man inte bytte kläder så ofta. Exakt hur hårt smutsad tvätten kunde vara förstår man när man hör att karlarna ofta gick till sängs med arbetskläderna på under veckan, utan att tvätta sig efter dagens slit.
I bondemiljö tvättades vid stortvätten mest skjortor och särkar av lintyg, från 1870-1880-talen också benkläder som då kom i mera allmänt bruk. Dukar användes ytterst sällan, inte heller lakan.
Vid stortvätten arbetade många kvinnor tillsammans. Gårdens döttrar och pigor deltog i arbetet, däremot sällan husmodern, hon hade fullt sjå att hålla tvättfolket med mat.
Några gamla torpare och backstugehjon som brukade gå runt och arbeta i gårdarna lejdes ofta som extra hjälp för detta tunga och påfrestande arbete. Bykekäringar kallades de (byk = tvätt).
Tvätten lades i blöt en eller flera dagar i förväg, med eller utan tillsats av lut. Blötläggningen skedde ofta på lördagen så att tvättningen kunde böja tidigt på måndagsmorgonen och hela arbetet vara överstökat före veckans slut.
Kläderna fick rinna av och gnuggades sedan med händerna ett par gånger i varmt lut- eller såpvatten. Denna procedur hade många namn, förutom gnugga sa man gnubba, tvätta, gno, stuka eller stöta. Jämför uttrycket "blötas och stöts". Mest var det bomullskläderna som krävde hård gnuggning. Det blev allt vanligare med bomullskläder under 1800-talets senare hälft.
Det innebar en lättnad i arbetet när tvättbrädan av veckad zinkplåt kom i handeln på 1870-talet, fast på många håll kom de först i bruk vid förra sekelskiftet. Man kunde också använda valkbräden att gno tvätten på, fast de var av trä och egentligen avsedda för hopfiltning av vantar och strumpor.
Yllekläder tvättades för sig. I äldre tid tvättades ylle i kokt urin, där ammoniak var den verksamma beståndsdelen. Ammoniak användes ännu vid 1800-talets slut vid ylletvätt. Annars användes gärna det vatten som använts att tvätta fårull i, det innehöll fett och pottaska och fungerade som milt tvålvatten.
Åter till stortvätten. Efter gnuggningen skulle tvätten antingen kokas, det var den vanliga metoden i norra Sverige, eller ösas (sköljas), som var det vanliga i södra och mellersta Sverige i slutet av 1800-talet. Den metoden innebar att tvättkläderna östes gång på gång med lutvatten.
Så här gick det till att tvätta i en gammal tvättstuga i Bergslagen ännu på 1910- och 1920-talen:
Efter gnuggningen gjordes bykkaret och luten i ordning. Björkaska inknuten i en tygpåse lades i botten på ett jättestort laggat bykkar som hade avrinningshål med tapp. Karet stod på en ställning och en balja ställdes under tapphålet. Några tomflaskor lades framför hålet inuti karet så att tvättkläderna inte skulle täppa till det och vattnet kunde rinna fritt. Ett lakan klädde in karet och så lades tvättkläderna i, de smutsigaste underst, och det fina bordslinnet överst. Lakanet veks över och byken kunde börja.
Hett vatten som dessförinnan värmts i en inmurad gryta, den så kallade pannmuren, östes över kläderna så det stod över dem. Så togs tappen ur hålet, vattnet rann ner i baljan, östes över i grytan att värmas igen, östes över kläderna, om och om igen från fyra gånger till uppåt tjugo. Tvätterskorna använde en stor skopa med skaftet omlindat med en tygtrasa för hettans skull. Askan lakades ut av det genomsipprande heta vattnet, som blev en allt starkare hal, brun lut. Efter tio-tolv ösningar var det dags att slå hett vatten över istället för lut som en första sköljning.
Den här metoden användes redan i det gamla Egypten och den lämpade sig särskilt väl för linne som blev extra rent och vitt med denna metod, ansågs det.
Att tvätta på detta sätt kallades i olika trakter byka, laka eller ösa tvätt.
Bomullsplagg var mera hårdtvättade än linneplagg och krävde mera gnuggning. De lämpade sig också bättre för kokning i tvättgryta. När det blev allt vanligare med bomullskläder mot 1800-talets slut gick många över till att koka tvätten istället för att ösa den. Det innebar en stor arbetsbesparing och tidsvinst, en tvättgryta behövde inte koka mer än 1/2-2 timmar. Till kokningen behövdes soda och såpa, men det ansåg många blev för dyrbart i jämförelse med björk- eller bokaskan till luten som oftast var gratis.
Ben från slakten sparades och kokades tillsammans med aska, ofta också fårfett. Finare såpa fanns att köpa redan på 1650-talet. En lyxvara för herrskapsfolk och stadsbor var den importerade tvålen, till exempel Marseilletvålen, känd redan på 900-talet och den venetianska tvålen, känd från 1400-talet.
Först på 1800-talet blev tvålen en viktig artikel, och svenska fabriker som Gripsholm och Kummelnäs tillverkade tvål. Men både såpa och tvål var dyra i inköp och ofta såpade husmodern själv in smutsiga kragar och liknande så att det inte skulle bli något slöseri i onödan.
Bykefolket roar sigDet särskilt inkallade bykefolket bjöds på rikligt med mat och dryck: raggmunk med fläsk, öl och brännvin, och kaffe i mängder. Man passade också på att roa sig mitt under det hårda arbetet. På de riktigt stora gårdarna var det mycket folk i farten med stortvätten. Pigorna hade friare som kom på besök i tvättstugan på natten. Då tog ett av paren hand om ösningen medan de andra roade sig, så turades de om med arbetet. |
Nu skulle tvätten sköljas. Det var ett lika slitsamt arbete som tvättandet. För att få tillräckligt med vatten till sköljningen kördes tvätten till någon sjö eller bäck. Liggande på knä på en klappbrygga eller stående till knäna i iskallt vatten - man tvättade ofta i mars och december! - klappades tvätten med klappträn, sköljdes och vreds.
Likadant var det i städerna, där var klappbryggorna som kantade vattendragen ett karakteristiskt inslag. I Stockholm fanns på 1850-talet 25 offentliga klappbryggor.
Vintertid måste de ofta hugga en vak i isen. "Det var så kallt att kläderna som vi klappade frös ihop och vi såg ut som isstoder. Så bar det då iväg hem den långa vägen, frusna, isiga och gråtfärdiga, men bykas skulle det." Så klagar en torparflicka som tjänade på en bondgård år 1905. Det förekom att omtänksamma husmödrar lade ner en butelj brännvin med sirap i bland tvättkläderna, som tvätterskorna kunde styrka sig med under klappningen.
Kläderna kunde torkas genom att läggas ut på marken då de samtidigt blektes av solen. Blekningen var viktig, både då det gällde tvätt och nya vävar, liksom garn. Att hänga plaggen på klädstreck var också vanligt, då användes i äldre tid klädnypor gjorda av ett enda trästycke. Den praktiska klädnypan från Småland av två träbitar och en metallfjäder underlättade arbetet. Skjortor och lintyg hängdes ut på strecken, men när kvinnorna började använda benkläder, som det kallades, ansågs de vara alldeles för intima plagg för att hängas ut i allas åsyn, de måste hängas under annan tvätt eller smusslas med på annat sätt.
Så kom efterarbetet med att göra tvätten slät. En mycket gammal metod är att gnida tyget med gnidsten på en bräda överdragen med skinn. Gnidstenen är känd sedan yngre järnåldern i Norden. Som namnet anger var materialet i äldre tid sten, senare alltid glas. Gnidstenen, som närmast ser ut som en lätt tillplattad bulle, var vanligast i Skåne. I början av 1800-talet hade varenda vuxen bondkvinna i Skåne sin egen "gniestain", som den kallades.
Så länge det gamla dräktskicket med linneskjortor, krås och huvudkläden var på modet var gnidstenarna i flitigt bruk. "Kvinnorna gned med rundade delen av stenen på vilket bägge händerna tryckte, och det med sådan iver, att svetten rann utur pannan", som Linné målande beskrev arbetet med gnidsten från sin resa i Skåne i mitten av 1700-talet.
Lakan, dukar och handdukar manglades med mangelbräde och kavel. Tyget fuktades och lindades om kaveln. Med ena handen om handtaget och den andra hårt tryckt mot brädans ände rullades kaveln mot ett hårt underlag, ett bord eller en bänk. När kaveln rullats utmed brädans längd, flyttades den tillbaka och man började om igen.
Mangeldon har varit i flitigt bruk in på 1900-talet, och många har bevarats, särskilt som de gärna utsmyckades vackert och gavs som friargåvor. Mangeldonen har gamla anor, de var i bruk redan på 1500-talet i förmögna kretsar där folk hade råd att hålla sig med ett linneförråd. Så småningom började man odla lin på bondgårdarna och både linnetyg och mangeldon spreds bland allmogen. Det finns ett flertal daterade mangeldon bevarade från 1600-talet, men de hör hemma på museerna. I antikhandeln träffar man emellertid oftast på mangeldon från 1800-talet.
Som en utveckling av dem kom senare stenmangeln och så småningom mer utvecklade mekaniska manglar.
I heliga Birgittas ordningsregler för klosterjungfrur, som skrevs på 1300-talet, varnas systrarna för högfärdig klädsel och särskilt för att bära stärkta och pressade kläder. Antagligen hade det just blivit modernt med strykning och att nymodigheten - såsom alltid - betraktades som särskilt syndfull. På 1500-talet var det så självklart med pressning att Stockholmsskräddarnas skrå stadgade straff för arbetare som skadade kläder under pressningen.
Pressjärnet var av massivt järn och värmdes på särskild strykugn eller på vedspis. Det användes av skräddare men också i hushållen. Om de blev lite sotiga gjorde det inte så mycket eftersom man mest pressade mörka ylletyger. En annan typ av stora skräddarjärn värmdes med glödande kol.
Lodstrykjärnet behövde inte komma i direkt kontakt med spisen. Lodet av järn värmdes i den öppna elden, t.ex. i kakelugnen, och stoppades in i själva strykjärnet. Man hade flera lod att byta med, så det alltid fanns ett varmt att tillgå.
De äldre lodstrykjärnen hade en baklucka med gångjärn som låstes med klinka, cirka 1800 gjordes luckan höj- och sänkbar. På den detaljen kan man alltså datera ett gammalt lodstrykjärn.
Enkla lodstrykjärn gjordes av järn, de finare var av mässing och var ofta dekorerade, ibland också försedda med årtal och ägarinnans initialer.
Linneskåpet var husmoderns ögonsten och med stolthet visade hon upp de prydliga travarna med dukar, handdukar, lakan och örngott. Örngottsbanden skulle vara krusade och till det användes en speciell krustång, eller helt enkelt en vanlig bordskniv.
I brist på strykjärn praktiserades enklare metoder för slätgöring. Vecken i de plisserade kjolarna kunde åstadkommas med hjälp av varma bröd. Och bruket att lägga byxorna under madrassen för att få dem släta har gamla anor.
Tvättmaskin, torktumlare och torkskåp har ändrat tvättrutinerna. Numera byter många sina kläder varje dag. Visst är det bekvämt, men det ökande tvättandet är i förlängningen skadligt för både miljön och för oss människor. Allergier blir allt vanligare, vilket en del hävdar till viss del beror på att det blir alltför damm- och bakteriefritt. Det alltför sterila kan alltså även det göra oss sjuka.
Myntet har två sidor. Vad som är på gott och ont i renlighetens utveckling tål att diskuteras.
LÄS MER: Kläder förr - en rikedom
LÄS MER: Arbetet förr med att karda ull och spinna lin
LÄS MER: Lätta fakta om klädernas historia
LÄS MER: Bomull - slaveriet och textilindustrins framväxt
LÄS MER: Modets makt
LÄS MER: Städningens historia i Sverige
LÄS MER: Så bodde vi (artikelserie)
LÄS MER: Svenska matvanor förr (artikelserie)
LÄS MER: Lort-Sverige
LÄS MER: Personlig hygien förr - en smutsig historia
LÄS MER: Historia om mode, utseende och hygien
LÄS MER: Livet på landet och i staden 1776-1914
LÄS MER: Livets växter - om olika växters användningsområden förr
LÄS MER: Jämställdhet förr och vägen till ett mer jämställt samhälle
Frågor till texten:
Litteratur:
Nils-Arvid Bringéus (red.), Arbete och redskap, Liber Läromedel, 1979
Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, En gång i Sverige, Byggförlaget, 2003
Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken 1-3, journaler från åren 1793-1839, Forum, 1993
Rut Wallensten-Jaeger, Kök och stök när seklet var ungt, LTs förlag, 1975
Mats Bergmark, Bad och bot, Prisma, 1964
Kulturens årsbok 1940, Gnida, mangla och stryka, av Sven T Kjellberg
FÖRFATTARE
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare
Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
Mellan 1840 och 1873 genomfördes flera viktiga liberala reformer i Sverige. År 1842 beslutades att...
År 1841 lämnade emigranten Gustaf Unonius och hans följe Uppsala för att söka lyckan i USA. De...
Efter freden i Kiel 1814 inledde Sverige en lång fredsperiod vilket tillsammans med...
Under andra världskriget var Stockholm ett internationellt centrum för agenter och spioner från de...
Under 1800-talet började människor i allt större takt flytta från landsbygden till städerna i jakt...
När fick Sverige allmän rösträtt? Frågan kan framstå som enkel att besvara. Ändå anger forskare,...
1800-talet var århundradet då Sverige var i union med Norge (1814-1905) och då Sverige industrialiserades.
Vardagsliv och andra företeelser på landsbygden och i städerna under det långa 1800-talet.
Under 1900-talets början demokratiserades Sverige samtidigt som landets ekonomi blev allt bättre. Vid mitten av 1900-...
Kvinnohistoria handlar främst om kvinnors villkor och betydelse i historiska skeenden, med syfte att sätta in kvinnor i...
Kläder hänger samman med mode och utseende. I det här avsnittet om modehistoria och hygienhistoria berörs bland annat...
Ordet genus är hämtat från latinet och betyder "sort" eller "släkte". Begreppet genus används för...
Arbetet har alltid varit centralt för många människor, både som vardagsverksamhet och som livsstil...
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om bakgrunden till skotten i Ådalen 1931.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Mattias, Julia och Kristoffer drar projektet om 1900-talet i land och avslutar med ett avsnitt om 90-talet. Ekonomisk kris, arbetslöshet, internetabonnemang, Robinson, Nile City, reklamradio, fotbolls-VM och en oändlig rad av dokusåpor.
Mattias, Julia och Kristoffer tar sig an 1980-talet. Löntagarfonder, aktierally, börsyra, högervåg, Razzel, Kryzz, Tv3 och Bruce på Ullevi.
Mattias, Julia och Kristoffer tar sig an 1970-talet. Oljekris, lotterriksdag, borgerlig regering, kärnkraft, disco samt staten och kapitalet.
