Vad betyder ordet viking?Idag används ibland ordet "viking" för att beskriva människor från Skandinavien som levde under vikingatiden. Men forskarna vet inte helt säkert vad “viking” betyder. Ordet förekommer bara några enstaka gånger i källor från vikingatiden. Då verkar det ha betytt "sjörövare" eller syfta på någon som deltog i plundringståg, alltså inte på handelsresor. "Viking" användes därmed inte som ett namn på ett folk eller en särskild grupp människor. I Egil Skallagrimssons saga, som skrevs på 900-talet, står till exempel att: Björn var en stor farman, som ibland var ute i viking, ibland på fredliga köpfärder.
Idag används ofta ordet viking för att beskriva många olika saker från den här tiden: resorna, människorna och kulturen. Men det är viktigt att komma ihåg att de flesta människor som levde i Skandinavien under vikingatiden inte alls var ute på vikingatåg och krigade. De levde vanliga liv som bönder, fiskare, hantverkare och köpmän.
|
Skandinavien under vikingatiden
Skandinavien såg annorlunda ut under vikingatiden jämfört med idag. Landskapet i Sverige och Norge bestod till stor del av vildmark, täckt av djupa skogar, stora sjöar, älvar och myrmarker. Men på vissa platser hade människor bott i flera tusen år. Där var marken uppodlad.
Att ta sig fram långa sträckor på land var svårt. Det saknades bra vägar, och de som fanns liknade mest större stigar. Det enklaste sättet att resa var med båt. Därför bodde nästan alla nära kusten eller vid älvar där de kunde göra sina resor och transporter med olika slags båtar.
Att resa på landInåt land färdades nordborna till fots, red eller åkte i vagnar som drogs av hästar eller oxar. Det var ibland lättare att genomföra resor på land under vintern. Då var marken täckt av snö och vattendragen isbelagda. Resvägen kunde ofta förkortas väsentligt genom att gena över tillfrusna vattendrag som var svåra att ta sig förbi när de varv isfria. Det var också vanligt att använda skidor och ibland även skridskor. Större slädar drogs av hästar, och för att undvika att de halkade på isen sattes broddar på deras hovar.
|
Vikingarna bodde i byar
Under större delen av järnåldern bodde nästan alla i Skandinavien på utspridda gårdar, ibland långt ifrån varandra. Men under vikingatiden förändrades levnadssättet och man började samla gårdarna i byar. Det gjorde det lättare för människor att hjälpas åt, både med arbetet och att försvara sig mot faror.
Både byarna och de större gårdarna var som små samhällen. Där bodde flera familjer som samarbetade med varandra. De odlade sin egen mat, höll djur och tillverkade det mesta som de behövde. Men ibland bytte de varor och tjänster med grannar. De kunde också resa till en handelsplats eller en by i närheten för att köpa, sälja eller byta varor.
Från början var ofta jordbruksbygderna (där det bodde mest folk) isolerade från varandra av stora skogsområden. Men under vikingatiden hade befolkningen ökat, och mer jordbruksmark behövdes. Därför började man röja skog och odla nya marker, vilket ledde till att det växte fram fler byar och gårdar.
När ny mark togs i bruk ökade kontakterna mellan jordbruksbygderna. Större sammanhängande områden med jordbruk och bebyggelse växte fram. Det blev därmed lättare att resa och utbyta varor, nyheter och idéer med varandra.
Så styrdes Skandinavien under vikingatiden
Under större delen av vikingatiden fanns inga stora kungariken i Sverige, Norge och Danmark. Istället var Skandinavien uppdelat i många små "land" (ungefär som små riken eller självstyrande landskap), som till exempel Eowland (Öland), Sundermannia (Södermanland) och Iamtaland (Jämtland). Varje område hade sin egen ledare och sina egna lagar.
Människorna i dessa "land" kände sig främst som en del av sin egen by och släkt. Någon känsla av att vara "svensk" eller "norsk" fanns inte under vikingatiden.
Det var stormännen (mäktiga storbönder) och deras släkter som hade mest makt. De ägde mycket mark och bodde på stora gårdar. Deras makt kunde växa snabbt, men lika snabbt försvinna om de förlorade sina krigare eller sin rikedom.
Så småningom blev några stormän mycket mäktigare än andra. De började kalla sig kungar, och deras områden växte sig allt större. Det var så de första kungadömena bildades i Skandinavien. Danmark blev ett kungarike först, runt år 950 under Harald Blåtand. Norge och Sverige följde efter i slutet av vikingatiden.
