Det var ganska mörkt inne i långhuset, även på dagen. Dagsljuset tog sig bara in genom öppningen i taket eller genom dörren, om den stod öppen. Ibland fanns även ett litet fönster som kunde täckas för med djurhud eller en fönsterlucka.
Golvet var oftast av hårt packad jord, men i finare hus kunde det finnas plankgolv. Längs väggarna stod bänkar eller låga plattformar. Där kunde man sitta på dagarna, och sova på nätterna. Det fanns filtar och pälsar för att hålla värmen. Bara husbonden och hans fru hade riktiga sängar.
Det fanns inte så många möbler i husen. Förutom bänkar och sängar kunde det finnas kistor där man förvarade kläder och viktiga saker. Man hade också små bord och ibland stolar, men inte alls lika många möbler som vi har idag.
På vintern brukade det bli trångt i huset. Nästan alla höll sig inne när det var kallt och mörkt ute. Ofta bodde även boskapen, som kor, får och getter, under samma tak för att inte frysa ihjäl. Djuren höll då till i ena änden av huset, avskilda från människornas del med en enkel vägg eller öppning. Det blev varmt av både elden och djuren, men luften var ofta dålig och fylld av rök.
En del långhus hade två rader av stolpar som höll upp taket. Arkeologer brukar kalla dem för treskeppiga hus, eftersom det såg ut som tre långa gångar inuti. Mellangången var den största, och där fanns eldstaden, och på sidorna fanns bänkarna och sovplatserna. Uppe på takbjälkarna kunde man lägga undan saker som inte behövdes varje dag.
Under den långa vintern tillbringade familjen mycket tid tillsammans inne i huset. De berättade sagor, spelade brädspel, lagade nät, tvinnande rep och snidade i trä. Kvinnorna spann ull och vävde tyg på vävstolar. Man hjälptes åt med arbetet och försökte hålla sig varm och sysselsatt.
Långhuset var inte bara ett hem, utan också en plats där familjen arbetade på kvällarna och under stora delar av vinterhalvåret. En stor del av livet tillbringades i hemmet. Här föddes barn, här berättades historier om gudar och hjältar, och här vilade de äldre när de blev sjuka eller trötta.
Långhusen kunde vara jättestora
Långhusen såg ganska lika ut i hela Norden under vikingatiden, men det fanns ändå skillnader beroende på var man bodde och hur rik familjen var. De största husen kunde vara upp till 30 meter långa eller mer!
Vissa hus hade väggar av flätade grenar som man tätade med lera. Andra, finare hus hade väggar av timmer eller tjocka plankor, ofta av ek eller furu. Taken var vanligtvis täckta med torv, halm eller tunna träbitar och bark. De byggdes höga med branta sidor, så att regn och snö lättare skulle rinna av. Husets väggar kunde vara byggda av liggande stockar eller stående plankor, och springorna tätades med mossa så att vinden inte skulle blåsa in. Ibland var långhuset byggt på en låg stenmur för att skydda träet från fukt.
Väggarna var ofta förstärkta med jordvallar eller stenmurar runt om huset. Det gav extra skydd mot kyla och blåst.
Fördelar och nackdelar med att bo i ett långhusAtt leva i ett långhus var både praktiskt och besvärligt. Det var uppvärmt av elden och djuren, men det blev också trångt och rökigt. Luften var därför dålig eftersom en del av röken stannade kvar inomhus. Man kunde frysa om vintern och det var svårt att hålla huset rent och torrt. Men långhuset gav samtidigt skydd mot den värsta kylan och faror, och där fanns alltid gemenskap.
|
