En tysk köpman som övernattade i ett bondkök i Småland skriver att han vaknade mitt i natten av att en sträv tunga svepte över hans ansikte. Det var en kalv som slickade tysken - antagligen för att få i sig litet salt.
Bönderna måste ha boskapsdjur
1500-talets bönder odlade ingen föda åt djuren på sina små åkrar. Den enda föda djuren fick från åkern var den halm som blev kvar på logen sedan sädeskornen tröskats ut.
Får och getter fick själva skaffa sig föda och gick ute året runt och betade. Under vintern måste de gräva fram gräset under snön. Korna gick under den varmare delen av året och betade i skogen och på ängarna. Bönderna försökte, där det var möjligt, att förbättra betena genom att dämma upp bäckar och åar, så att vatten kunde flyta ut över ängarna och få gräset att växa bättre.
Nästan varje strå som betesdjuren lämnat togs till vara och torkades till hö och sparades till vintern, då korna måste stå inne i ladugården för att klara kylan. Man högg också löv under sommaren, torkade och sparade till vintern.
Räckte inte hö och halm och löv, försökte man uppehålla livet på korna med ljung, granris och mossa. Det var en synnerligen näringsfattig föda, kan vi tycka. Men människorna fick ju ibland själva stilla hungern med barkbröd...
Svältfödda kor
Halva året måste alltså korna stå i sina bås inne i ladugården - och längre än så i norra Sverige.
Kornas liv mot slutet av vintern var fruktansvärt. Då började deras foder ta slut och djuren magrade. Ladugårdarna var trånga därför att man ville att så många djurkroppar som möjligt skulle stå tätt tillsammans för att hålla värmen uppe. För att få upp värmen lät man också gödseln ligga kvar för att ta vara på den värme som bildades i den nertrampade kakan av gödsel. Resultatet blev att värmen många gånger blev så hög att kreaturen tappade hår så att bara fläckar bredde ut sig över ryggen.
Golvet höjde sig, och fram mot våren skrapade korna ryggarna mot takbjälkarna. Magra och trötta stod djuren i dessa trånga, mörka och fuktiga rum - i smuts och stank.
Men det var inte så att bönderna medvetet plågade sina djur. Man ville tjäna så bra på dem som möjligt. Det är samma mål som dagens kycklinguppfödare och grisuppfödare har. Djuren stängs också idag in i trånga utrymmen. De ska växa fort och ge förtjänst när de slaktas. Och vi som äter djurens kött vill att det ska vara billigt.
1500-talets bönder svältfödde medvetet sina kor under vintern (eftersom de saknade foder) för att hålla så många djur som möjligt vid liv till sommarhalvåret. Det var då som man fick mjölk av korna. Under det mörka och kalla halvåret upphörde de nämligen snart att mjölka därför att de fick för lite foder.
Korna var vad man med en modern jordbruksterm kallar sommarproducenter.
Av mjölken kärnade man smör och ystade ost. Dricka mjölk ansåg sig bondfolk och torpare knappast ha råd med. Mjölken ställdes undan i skålar och fat så att grädden samlades på ytan och skummades av och kärnades till smör. Den magra skummjölken fick människor och spädkalvar dricka.
Kärnmjölken, som blev kvar sedan grädden blivit smör, var en läckerhet som släckte törsten när skördefolk svettades. Vasslan som blev kvar när man ystat var också drickbar. För svinen var den en läckerhet.
Allt skulle tas till vara, det var viktigt.
