En dansk frihetskämpe undersöker vapen och ammunition som under natten dalat ner från skyn.
Hvidstengruppen var i arbete under ett år. I mars 1944 slog Gestapo till. Den 29 juni 1944 avrättades åtta av gruppens medlemmar i Köpenhamn.
En av dem som överlevde, Bjarner Andersen, har berättat att han 1943 arbetade hos sin bror Henning som ägde Hvidstens kvarn.
En dag kom Marius Fiil, ägaren till Hvidstens Kro, till kvarnen. Han frågade Bjarner och Henning om de ville hjälpa till under den kommande natten.
I natt kommer det att falla ner några saker från luften ute på Blichers Hed. Det är engelska vapen och sprängämnen, och de måste därifrån redan i natt. Vill ni vara med i det arbetet?
Marius Fiil lade till att det var ett farligt arbete. Om fel personer fick veta något kunde det betyda döden.
De båda unga männen svarade ja. De hade båda en känsla av att något måste göras. De kunde inte - som många andra danskar - bara likgiltigt se på när tyskarnas grepp om Danmark hårdnade.
Fyra timmar senare kom en okänd, lång och smal man till kvarnen. Han bad dem låsa dörren så att de kunde tala ostörda. De unga männen fick varsin pistol och en snabb undervisning i hur de skulle använda den. "Ni får aldrig bege er ut för att ta emot vapen och ammunition utan att vara beväpnade", sa mannen. "Och ni får inte låta er tas till fånga levande. Blir ni fast, ska ni använda pistolen mot er själva."
Bjarner var 21 år och en av de yngsta i gruppen som hade cirka 15 medlemmar. Han lärde känna de flesta, men inte alla. Man var noga med att inte uppträda för ofta tillsammans. Man visste inte riktigt om man kunde lita på sin granne - han kunde vara tyskvän. Inte ens familjen fick veta.
Varje dag skulle gruppen lyssna på det danska program som BBC sände från London med början klockan 18.00. Om sändningen slutade med "Lyssna igen klockan 21.15", var det ett kodmeddelande för att material skulle kastas ner på Blichers Hed mellan 20.00 och 01.00 samma kväll.
De stora fyrmotoriga Halifax-maskinerna gick på låg höjd över havet och in mot danska kusten. De fortsatte lika lågt in över land. På Heden tände motståndsmännen fyra signallampor, tre vita och en röd. Den röda gav piloten besked om vindriktningen, så att han kunde bedöma hur skärmarna skulle komma att driva innan de tog mark. Alldeles före utfällning steg planet något för att skärmarna skulle hinna vecklas ut. "Pupp, pupp, pupp, pupp", ljöd det uppe i luften när fallskärmarna slog ut - och så hängde de däruppe som stora, vita blommor. De tycktes sänka sig olidligt långsamt, särskilt när det var månsken, berättar Bjarner. Tyskar var ju stationerade i Randers, och tyska patruller var ofta ute på vägarna.
Varje gång vecklade 10-12 fallskärmar ut sig. Under varje skärm hängde en behållare, en container, som vägde 350-500 kilo. De tunga behållarna kunde delas i sektioner, vilket var nödvändigt för att man skulle kunna hantera sändningarna. När behållarna hade tömts sänktes de i vattenhål ute på heden eller grävdes ner. Skärmarna måste brännas eller grävas ner.
Vapnen - gevär, pistoler och kpistar - liksom ammunition och sprängämnen fördes vidare ut över landet. En hel del sprängämnen sändes med posten som bokpaket från Kosters bokhandel i Randers.
Hvidstengruppen deltog aldrig själv i några sabotage. Britterna tryckte hårt på att detta var förbjudet. Skulle någon av gruppens medlemmar fångas i samband med sabotage och sedan förhöras under tortyr, riskerade hela gruppen att avslöjas.
Ibland låg det också choklad och cigaretter som personliga hälsningar i behållarna. Cigaretterna låg i helt vita paket så att ingen text skulle röja något för tyskarna om de fick fatt i de begärliga ransonerade varorna. Men cigaretterna hade tagit till sig lukt från sprängämnen, så även de mest röksugna grinade illa.
Lukten av sprängämnen som bet sig in i hud och kläder, var ett problem. En del hängde kvar även efter den noggrannaste tvätt.
De som väntade och arbetade ute på Blichers Hed var inga hjältar, säger Bjarner. Han återkommer ofta till hur rädda de var. Han berättar hur de vid ett tillfälle ger ljussignaler till ett flygplan som kommer in på hög höjd - de har tidigare under kvällen kommit för sent för att tända lamporna för ett av de engelska planen. Planet högt däruppe går ner i spiraler, och de ser till sin förskräckelse att det är ett tyskt plan. En i gruppen vill använda kulsprutepistolen mot flygplanen som stryker alldeles över trädtopparna. Han hindras av en kamrat: "Det kommer att gå ut över Hvidstens by i morgon, om du skjuter ner honom"
Efter en stund vimlar hela området av tyska lastbilar och motorcyklar. Bjarner, hans bror Henning och ytterligare en kamrat kryper ihop bland buskar och gräs på innerkanten av en vattenfylld märgelgrav.
Tre tyska soldater blev synliga i det svaga månskenet. De styrde kurs precis mot det ställe där vi låg. Vi såg att var och en gick med geväret skjutklart. Vi låg dödsstilla.
Den första tanken var: Hur ligger du i månskenet? Hur faller din skugga?
Hela tiden hörde vi ljudet av de tyska stövlarna. Dessa stövlat, som gick tätt förbi våra huvuden...
Det var ett ljud som vi aldrig glömmer.
Men de gick förbi - 15-20 steg - och sedan gjorde de halt. De vände sig om, och man tänkte:
Hur faller ljuset nu på dig?
Nu gick tyskarna upp mot kvarnen. De gick runt den. Och nu satte de åter kurs just mot det ställe där vi låg.
Då soldaterna var tre meter från oss, stod de stilla. Vad skulle nu hända?
Vi var rädda. Men vi tänkte först och främst på att överleva.
Vi tänkte: Är det tyskarna eller är det vi som ska överleva?
Vi vågade knappast blinka med det ena ögat. Men nu hände det något.
Tyskarna gick ut på Mariagervägen.
Litet senare hörde vi en motorcykel som startade och körde mot Randers.
Över en del av de historier som berättas om Hvidstengruppen ligger det något av det äventyrsskimmer som vi möter så mycket av i tv-serier och romaner.
Krogvärden Marius Fiil cyklar till Randers med en äggkorg på främre och en på bakre pakethållaren. Han hejdas av en tysk patrull som vill veta vart han är på väg och vad han har i korgarna.
Manus säger att han ska till Randers med äggen. En av tyskarna griper efter de vita, fina äggen. Men Manus snärtar till honom över fingrarna. Rör inte äggenl De ska levereras till ett hotell, och om Manus inte har pengar med "hem till mor", så får han ingen mat.
Han får cykla vidare. "Ingen av oss andra hade kunnat uppträda så", säger Bjarner. "Våra händer skulle ha skakat. Under lagret med vita ägg låg ett lager med pistoler som måste levereras samma dag."
I början av mars 1944 var det dans på Hvidstens Kro. Manus satt ute i köket och tog igen sig. Då kom en okänd man in. "Jag tror att du har gäster ute i krogen nu, gäster som du inte är så glad för", sa mannen.
En dansk tidning berättar i försiktiga ordalag om dödsdomarna. Ockupationsmakten övervakade noga vad tidningarna skrev.
Det var Gestapo i sällskap med en körskolelärare från Randers - känd för att gå tyskarnas ärenden.
En fallskärmsagent, som Hvidstengruppen tagit emot, hade blivit arresterad. Han hade varit med på en födelsedagsfest på Hvidstens Kro och träffat en del av gruppens medlemmar. Under hårda förhör med Gestapo hade agenten lämnat ut namnen på elva gruppmedlemmar.
Bjarner och tre andra hade inte varit med på festen, och de blev inte arresterade i den första omgången. Men de var rådvilla. Fly till Sverige? Vart skulle de vända sig? Hur skulle det gå till? Och hur skulle det gå med familjen, om man bara försvann?
Sex dagar efter det att de elva arresterats blev Bjarner också gripen.
Hvidstengruppen fördes till Köpenhamn där medlemmarna ställdes inför krigsrätt den 26 juni 1944. Den bestod av tre tyska generaler, en åklagare, en försvarare och en tolk.
Åklagaren behövde fyra timmar för att redogöra för all den skada gruppen orsakat tyskarna.
Sedan fick de anklagade lov att göra korta inlägg.
Marius Fiil reste sig. Stod rak i ryggen och förklarade att de anklagade inte var några våldsmän utan vanliga människor som önskade att leva i fred - också med sina grannar. Han var säker på att dansk och tysk ungdom skulle räcka varandra händerna när kriget väl var förbi.
Kristina Fiil sa:
Låt oss resa oss allesammans och ta varandra i hand - precis som hemma på krogen - och önska varandra framgång och lycka.
Därefter började rättens ordförande läsa upp domarna.
Till döden dömes:
Till livstids tukthus dömes:
Till 4 års tukthus dömes:
Till 2 års tukthusarbete:
De tre generaler som var domare reste sig. De slog klackarna samman, gjorde nazisthälsning och ropade: "Heil Hitler!"
De dödsdömda var helt lugna. Alla var förberedda på den hårda domen.
De åtta dödsdömda sattes i ensamceller i fängelsets källare. Kristine och Gerda Fiil, som satt i kvinnoavdelningen, togs ut att städa i fängelsets gångar. När de på morgonen den 29 juni kom ner till de åtta dödsdömdas celler, fick de se att narnnskyltarna tagits bort från dörrarna. Kristine hade mist såväl sin man som sin far och sin bror.
Senare på dagen fördes Kristine och Gerda till fängelsets tyske kommendant, som sa:
De åtta dog som tappra och modiga, män. Jag önskar att Tyskland hade många män av det slaget.
De åtta hade lov att skriva avskedsbrev. Så här skrev Henning Andersen, Bjarners bror, till sin hustru Marie:
Kära lilla hustru
Detta är den sista hälsning som du mottager från mig på denna jord. När du läser den, är jag inte längre bland de levandes tal.
Jag tackar dig mycket för den tid som jag har levat tillsammans med dig. Det har varit en god tid, och jag hoppas att få möta dig igen hos Gud i himlen.
Nu måste du vara stark, Marie, och inte förtvivla. Vi dör inte förgäves, lita på det. För barnens skull måste du vara stark, för skulle de mista dig också, har de ju inte alls något stöd i livet.
Försök att förklara för dem hur det hela hänger ihop när de har blivit så pass stora att de kan förstå det hela. Och käre Mie, vill du hålla deras fars namn rent och i ära.
Sök att få ut så mycket du kan av livet utan mig.
Sälj kvarnen. Du behöver inte ha några ekonomiska problem. Det är det sörjt för, och det är en stor tröst för mig i den här stunden.
Jag har inte gjort något ont, Marie, så jag kan dö med ära.
Det hade varit tyngre om jag hade smutsat ner det namn du bär, lilla hustru, och som jag hoppas att du kommer att fortsätta att bära. Jag vet att du i livet alltid har varit mig trogen, och jag vet att du också kommer att vara det i framtiden.
Tack, lilla mor. Vi ska ju alla dö en gång, nu får jag inte längre leva vid din sida här på jorden, men det finns ett liv efter detta, och så ses vi igen. Lita på det, min skatt.
Härmed sänder jag dig min ring, Marie, som du ska ändra, så att du kan gå med den på ditt finger varje dag.
Ett sista farväl från din man.
På återseende Marie.
Henning
Frågor till texten:
Källor:
Peter Laursen, Hvidstengruppen som Bjarner Andersen oplevede den, Hellas och Østjydsk, 2002
Samt intervjuer.
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare
I den polska huvudstaden Warszawa hade de tyska ockupationstrupperna inrättat ett getto, speciella...
Margareta Valdemarsdotter, mer känd som drottning Margareta, var kvinnan som förenade Danmark,...
Klockan 3.15 på morgonen den 22 juni 1941 rullade tusentals tyska stridsvagnar in över...
För flera hundra år sedan var gränstrakterna i nordöstra Skåne en scen för obarmhärtiga strider om...
Människan har skapat vapen så fruktansvärda att de kan döda allt liv på jorden. Kärnvapen är den...
I november 1939 anfölls det på papperet militärt underlägsna Finland av jätten Sovjetunionen. Det...
Andra världskriget (1939-1945) är det mest omfattande kriget och en av de värsta katastroferna i människans historia....
Här hittar du material som behandlar Danmarks historia i små och stora perspektiv. Få en helhetsbild eller fördjupa dig...
Nu i helgen är det 500 år sedan Stockholms blodbad ägde rum. Mattias Axelsson (gymnasielärare i historia) går igenom vad som hände och bakgrunden.
Julia, Mattias och Kristoffer fortsätter Norden-specialen genom att gå igenom Danmarks historia från de första människorna i Danmark till idag.
Julia, Mattias och Kristoffer fortsätter Norden-specialen genom att gå igenom Nordens historia från c.a. år 800 e.Kr till idag.
Julia, Mattias och Johannes tar sig an starten på andra världskriget. Vad hände och varför?
I årets sista podd fortsätter Julia, Mattias och Kristoffer serien om 1900-talet. Nu om 1940-talet. De pratar om andra världskriget, division Engelbrecht, ransoneringskuponger, beredskapsmusik, Ingrid Bergman och ekonomisk tillväxt.
