Det svenska rättssystemet

Hur avgörs mål?

Många mål kan avgöras utan att parterna kommer till domstolen. Det är exempelvis fall då det inte ska hållas förhör med någon och målet i sig är mindre komplicerat. Målet kan då avgöras av en domare.

Om det finns vittnen eller om det handlar om mer allvarliga brott eller frågor som inte kan avgöras skriftligen, kallar domstolen till en huvudförhandling. Vid huvudförhandlingen är juristdomaren ordförande och bestämmer vem som får prata och i vilken ordning. Tillsammans med ordföranden sitter tre nämndemän som inte är jurister, men som fungerar som domare tillsammans med ordföranden. Allt som allt är det alltså oftast fyra domare som bestämmer hur det ska gå i ett mål.

Rättegångar om brottmål i tingsrätten

Under en rättegång i ett brottmål finns det en åklagare i salen. Åklagaren är inte en del av domstolen utan är helt självständig. Det är åklagaren som tillsammans med polisen har utrett brottet och som skickat in en stämningsansökan till tingsrätten. I stämningsansökan står det vad åklagaren påstår har hänt. Åklagaren presenterar också bevisning om händelsen under huvudförhandlingen.

I salen finns också den tilltalade, den som åklagaren påstår har gjort något brottsligt, som förhörs om vad som har hänt. Den tilltalade har ofta en offentlig försvarare, en advokat som har utsetts av tingsrätten för att föra den tilltalades talan. I många brottmål finns det också en målsägande med i salen, det vill säga den som åklagaren påstår har utsatts för brott. Målsäganden kan också ha en advokat som hjälper till med talan, ett målsägandebiträde. Vissa brott, till exempel narkotikabrott, har inte begåtts mot någon särskild person och då finns det ingen målsägande. Det kan också finnas vittnen, personer som inte har med själva saken att göra, men som kanske har sett eller hört något eller som har någon kunskap om det som målet handlar om. Vittnen kommer in i salen först när de ska lämna sin berättelse.

Rättegångar om tvistemål i tingsrätten

Om det i stället är ett tvistemål i en tingsrätt, finns det ingen åklagare eller statlig företrädare i salen. I tvistemål har en privatperson eller en organisation stämt en annan privatperson eller organisation. Den som har stämt någon kallas för kärande och den som har blivit stämd kallas svarande. Båda parter kan ha anlitat advokater som då kallas ombud. Även i tvistemål kan det finnas vittnen. 

Olika mål i förvaltningsrätten

I en förvaltningsrätt finns det så många olika måltyper att det är svårt att säga något allmänt om vilka parterna är. Helt grundläggande är att det i de allra flesta fall är en enskild part på den ena sidan och en statlig förvaltningsmyndighet på den andra sidan. I vissa mål inleds målet med att man skickar en ansökan till förvaltningsrätten, men oftast har en förvaltningsmyndighet fattat ett beslut som sedan överklagas till förvaltningsrätten. Många mål i förvaltningsrätten avgörs utan att det sker någon förhandling.
 

Viktiga principer

Rättssystemet är uppbyggt på viktiga principer. Några av dem är så gamla att de funnits med i de allra flesta rättssystem sedan romarrikets dagar. Här ska ett litet urval beskrivas:

• Legalitetsprincipen
   All offentlig makt utövas under lagarna.  Det innebär att statliga myndigheter bara får vidta åtgärder som har stöd i lag. Domstolar och andra myndigheter kan alltså inte fritt bestämma hur de vill göra i ett visst fall, utan måste basera sina beslut på vad som står i lagen. Inom straffrätten finns en särskild legalitetsprincip: Inget straff utan lag. Den principen finns beskriven i nästa stycke.
   
• Inget straff utan lag (straffrättsliga legalitetsprincipen)
   En rättsprincip som är så gammal att den har ett latinskt namn (nulla poena sine lege). Kortfattat går principen ut på att för att man ska kunna straffas för en gärning måste det ha funnits en lag som förbjöd handlandet vid tiden för gärningen. Om något blir brottsligt en vecka eller en dag efter att man betedde sig på ett visst sätt, kan man alltså inte straffas för det. Det är därmed endast gärningar som passar in på en straffbestämmelse som begås efter att straffbestämmelsen har börjat gälla som är brottsliga. Det spelar ingen roll när polisen upptäcker att ett brott begåtts, det är lagen som gällde vid gärningen som är det avgörande.
   
• Allas likhet inför lagen
  Alla människor är jämlika i juridisk mening. Det innebär att lika fall ska behandlas lika. Om man till exempel misstänks för ett brott ska man behandlas på samma sätt som andra som misstänks för ett brott, oavsett om man är rik eller fattig eller vilken bakgrund man har. 
   
• Proportionalitetsprincipen
  En myndighet får inte använda mer ingripande åtgärder än vad som krävs med hänsyn till ändamålet. En åtgärd får vidtas mot en person bara om skälen för åtgärden uppväger det besvär som åtgärden innebär för den som drabbas. Om någon till exempel är misstänkt för fortkörning kan en domstol inte häkta den personen, eftersom det vore en alldeles för ingripande åtgärd för ett brott som endast kan ge böter.
   
• Hellre fria än fälla
  En annan väldigt gammal princip (på latin in dubio pro reo). Principen betyder att om det finns något tvivel kring om en tilltalad har begått en gärning, ska man hellre fria personen än att fälla. Anledningen till detta är att det anses vara värre att fälla en oskyldig person än att fria någon som kan vara skyldig.
   
• Omedelbarhetsprincipen
  Allmänna domstolar ska grunda sina domar på det som har kommit fram under själva rättegången. Det betyder att parter och vittnen normalt hörs direkt inför domstolen eller är närvarande via videolänk under rättegången. Tanken är att rätten ska ha goda förutsättningar att få en överblick och kunna värdera hela bevismaterialet i ett sammanhang. Principen gäller dock inte för förvaltningsdomstolar. Där är istället stora delar av processen ofta helt skriftlig.

LÄS MER: Rättssystemet och domstolarna

LÄS MER: Rättegång - från brott till straff

LÄS MER: Högsta domstolen

LÄS MER: Vittna i domstol - måste man göra det?

LÄS MER: Sveriges rättsväsen