Orsaker till hyperinflationen i Tyskland 1923

Skadeståndet blev dock inte förödande genom sin storlek, som trots allt kunde ha varit hanterlig, utan genom sin osäkerhet. Världskrigets vinnare Storbritannien, Frankrike och USA kunde inte enas om hur mycket Tyskland skulle betala per år. Där regeringen i Paris, som sökte hämnd och revansch inte bara för krigshändelserna utan också för det nesliga nederlaget 1870, krävde stora belopp snabbt, höll de övriga emot. Följden av denna oenighet blev att den tyska regeringen aldrig visste hur mycket man skulle betala, och därför inte kunde göra en vettig statsbudget. Detta födde en betydande osäkerhet om de tyska statsfinanserna, och är det något som marknaden avskyr så är det osäkerhet. Det behövdes 1923 inte mycket för att de internationella investerarna skulle fly från den tyska marknaden, och i denna panik ligger en viktig förklaring till att inflationen fick sådana proportioner.

Avskaffandet av guldmyntfoten 1914

Men den som vill hitta den verkliga orsaken till att så många tyskar blev utfattiga mångmiljardärer hösten 1923 måste leta längre bak i tiden, slår Holtfrerich fast. Och han anger precis vilken dag Tysklands politiker slog in på den väg som ledde mot avgrunden: tisdagen den fjärde augusti 1914. Den dagen beslöt det tyska kejsarrikets riksdag att avskaffa guldmyntfoten. Den tyska riksmarkens värde skulle inte längre garanteras med ädel metall. Detta beskrevs av finansministern som en ekonomisk nödvändighet. Snart skulle nämligen pengarna flöda.

Alla de regeringar som förklarade krig mot varandra i augusti 1914 visste att den förestående kampen skulle kosta stora summor och kräva väldiga ekonomiska uppoffringar. I Storbritannien med flera stater bestämde man sig snabbt för att finansiera kriget med höjda skatter. Den tyska regeringen valde en annan väg: att låna pengarna.

Världskriget finansierades med krigsobligationer och andra lån

I första hand tänkte man låna av det egna folket. Alla tyskar som hade en slant över uppmanades att köpa krigsobligationer. Och det gjorde de, inte bara av patriotiska skäl utan också med uträkningen att få tillbaka pengarna med god avkastning när segern var vunnen. Att kriget skulle vinnas av Tyskland var det få som tvivlade på. Trots att den snabba tyska seger som generalerna förespeglade uteblev, höll segervissheten i sig nästan in i det sista. Och varför skulle den inte göra det? Under hela första världskriget utspelades inte en enda krigshandling på tysk jord. Slagfälten fanns på behörigt avstånd, och rapporterna därifrån var så välfyllda med påhittade framgångar, att den villkorslösa kapitulationen i november 1918 kom som en total överraskning för de flesta av de tyskar som placerat sina sparpengar i krigsobligationer.

Sedelpressarna gick på högvarv redan under kriget

Vid det laget hade den tyska statsskulden ökat från fem miljarder till drygt hundrasextio miljarder mark. Och eftersom sedelpressarna gått för högtryck under hela kriget hade också penningmängden ökat, från åtta miljarder till trettio miljarder. Därpå skulle den fördubblas nästan varje år, för att från hösten 1921 skjuta i höjden som en raket.

”Det finns en gräns för när sedelpressen inte ökar penningvärdet, utan bara urholkar köpkraften”, varnade den socialdemokratiske politikern Eduard Bernstein 1918. Men sådana ord klingade ohörda.