Andra världskrigets orsaker

Varför utbröt andra världskriget?

De flesta historiker anser att några viktiga orsaker till andra världskriget går att spåra till första världskrigets slutskede och den efterföljande Versaillesfreden - den fred som slöts mellan de västallierade (främst Storbritannien, Frankrike samt USA) och Tyskland efter första världskriget (undertecknades 28 juni 1919). Andra orsaker till andra världskriget som lyfts fram är den nazistiska ideologin, den aggressiva tyska utrikespolitiken under 1930-talet, västmakternas passivitet gentemot Hitlers Tyskland (eftergiftspolitiken) och Molotov-Ribbentrop-pakten (en icke-angreppspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen).

• Dolkstötslegenden
• Versaillesfredens konsekvenser
• Den nazistiska ideologin och Hitlers aggressiva utrikespolitik
• Eftergiftspolitiken
• Molotov-Ribbentrop-pakten

Dolkstötslegenden

I november 1918 begärde den tyska krigsledningen vapenstillestånd. Den tyska armén var slutkörd och den tyska befolkningen hade drabbades av svält på grund av ententens (de västallierades) sjöblockad mot landet. Mängder med tyska soldater hade börjat desertera. Den tyska arméledningen valde därför att avsluta kriget trots att de västallierades arméer inte gått in i Tyskland.

Efter krigsslutet 1918 började en konspirationsteori att spridas i Tyskland, den så kallade dolkstötslegenden, enligt vilken Tyskland hade kunnat vinna kriget på västfronten om det inte hade varit för att den tyska armén blev förrådd, stucken i ryggen, av de socialistiska krafterna i landet.

Dolkstötslegenden spreds sedan under mellankrigstiden av den framväxande nazistiska rörelsen och Adolf Hitler kom även att koppla ihop dolkstötslegenden med en teori om att det fanns en judisk konspiration mot Tyskland och det tyska folket. Många tyskar valde att tro på dolkstötslegenden, i synnerhet då fredskraven mot Tyskland enligt Versaillesfreden var mycket hårt ställda och de ekonomiska konsekvenserna av freden hade blivit oerhört stora för landet och dess befolkning.

Versaillesfredens konsekvenser

I enlighet med Versaillesfreden 1919 fick Tyskland lämna ifrån sig stora landområden (exempelvis Elsass och Lothringen) till bland annat Frankrike och Polen. Tyskland förlorade även sina kolonier i Afrika och Stilla havet. Därtill begränsades den tyska krigsmakten till ett minimum. Armén fick endast bestå av 100 000 man och landet fick inte inneha stridsflygplan och stridsvagnar. Det som kom att beröra Tyskland och det tyska folket mest var att landet blev tvunget att betala ett enormt krigsskadestånd, främst till Frankrike och Belgien. Krigsskadeståndet var så oerhört stort att den tyska ekonomin kollapsade i början av 1920-talet.

Grovt förenklat kan man säga att den tyska staten lät trycka upp massvis med nya sedlar för att bekosta krigsskadeståndet. Detta blev snart en utlösande orsak till hyperinflationen som drabbade Weimarrepubliken (Tyskland) 1923. Den tyska valutan (riksmark) blev värdelös och stora delar av folket förlorade alla sina besparingar och ibland även allt annat de ägde.

I början av 1930-talet blev det återigen ekonomiskt kärva tider då Tyskland drabbades av den stora depressionen, den extrema lågkonjunktur som efter börskraschen i New York, i slutet av oktober 1929, spreds över världen som ringar på vattnet. Den tyska ekonomin - som var extra sårbar efter hyperinflationen - drabbades mycket hårt. Miljoner tyskar förlorade sina arbeten och många av de utsatta såg Adolf Hitler och nazistpartiet som en räddning ur den ekonomiska krisen. Även det tyska kommunistpartiet växte sig starkt under perioden, samtidigt som en stor del av folket lade skulden för lågkonjunkturen på Weimarrepublikens demokratiskt valda regering.

Vid freden i Versailles dömdes Tyskland som ensamt ansvarig för första världskriget, trots att så inte var fallet. Skuldparagrafen, kombinerad med det enorma krigsskadeståndet som Tyskland dömdes att betala, samt kravet på total nedrustning och landavträdelser, skapade en hämndlystnad bland många tyskar, en strömning i samhället som Hitler och nazisterna utnyttjade för att komma till makten.

För Hitler blev de tyska erövringarna som genomfördes under senare delen av 1930-talet ett sätt att återupprätta det som Tyskland förlorat genom Versaillesfreden.

Den nazistiska ideologin och Hitlers aggressiva utrikespolitik

En grundtanke inom den nazistiska ideologin var idén om lebensraum (livsrum), vilket Hitler bland annat tog upp i sin bok Mein Kampf (utgiven 1925-1926). Enligt Hitler delades folken in i tre kategorier: kulturskapare, kulturbevarare och kulturförstörare. Den första kategorin utgjordes av germanerna, herrefolket som skapar kultur och är utsedda att dominera. Till kulturförstörarna räknade Hitler främst de slaviska folken och judarna.

I Mein Kampf argumenterar Hitler för att herrefolket (det vill säga tyskarna) har rätt till ett ökat livsutrymme på andra folks bekostnad och att det är i östra Europa (främst i Sovjetunionen) som denna expansion ska äga rum genom våld och erövring. Således kunde man redan i Mein kampf utläsa att Hitler inte såg några problem med att genomdriva en blodig och våldsam erövringspolitik.

Efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 inleddes militariseringen av landet, först i liten skala och sedan på en mer omfattande nivå. Militariseringen skedde till en början stegvis och i det dolda för att västmakterna inte skulle uppfatta att Tyskland bröt mot bestämmelserna i Versaillesfreden.

Det var till stor del hämndlystnad för den orättvisa Versaillesfreden som låg bakom Hitlers aggressiva utrikespolitik under senare delen av 1930-talet. Denna erövringspolitik inleddes 1936 med inmarschen i Rhenlandet, följt 1938 av annekteringen av Österrike. Därefter krävde Hitler att det historiskt tysk-etniska (tyskspråkiga) området Sudetlandet i Tjeckoslovakien skulle tillfalla Tyskland. Detta krav ledde fram till Münchenkonferensen i september 1938 där Adolf Hitler mötte Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain, den franske konseljpresidenten Édouard Daladier och Italiens ledare Benito Mussolini för att diskutera det politiska läget (se fortsättning nedan).

Eftergiftspolitiken

Vid Münchenkonferensen 1938 gav Storbritannien och Frankrike efter för Hitlers krav att Sudetlandet skulle tillfalla Tyskland. Hitler gav i gengäld löfte om att inte ställa några fler territoriella krav om de andra stormakterna gick med på det, vilket de också gjorde. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain deklarerade vid återkomsten till London att freden var räddad genom överenskommelsen. Inför ett stort pressuppbåd visade han avtalet med Hitlers namnteckning och deklarerade högtidligt att överenskommelsen i München skapat ”fred för vår tid” (”peace for our time”). Redan i mars 1939 bröt Hitler avtalet och invaderade resten av Tjeckoslovakien.

Många historiker menar att andra världskriget kunde ha förhindrats om Storbritannien och Frankrike redan från början hade agerat mer resolut (beslutsamt) mot Hitler. Enligt detta resonemang skulle Storbritannien och Frankrike ha ingripit militärt mot Nazityskland redan då det blev uppenbart att landet bröt mot Versaillesfredens bestämmelser. Västmakternas passivitet och eftergiftspolitik under 1930-talet hade gjort Hitler allt mer övertygad om att de inte skulle ta till vapen, även om han skulle ställa territoriella krav på Polen (vilket var nästa steg i Hitlers uppbyggnad av "Stortyskland", Tredje riket). Hitler lät därför höja insatsen och krävde av Polen att fristaden Danzig (nuvarande Gdańsk) - som lytt under nazistiskt styre sedan 1933 - och dess tysktalande befolkning skulle förenas med Tyskland. Kraven som ställdes gällde även ett stort landområde som tillhörde Polen (den s.k. polska korridoren) och som åtskiljde Tyskland och Ostpreussen (se karta).

Hitlers krav mot Polen blev under våren 1939 allt mer hotfulla, men i detta läge garanterade både Storbritannien och Frankrike landets självständighet gentemot Tyskland. Hitler var dock övertygad om att Storbritannien och Frankrike inte menade allvar med denna garanti och att de inte skulle riskera ett nytt världskrig för Polens skull.

Molotov-Ribbentrop-pakten

Den 23 augusti 1939, drygt en vecka innan det tyska anfallet mot Polen och andra världskrigets utbrott, undertecknades den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten. Det var en icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Nazityskland, namngiven efter ländernas utrikesministrar Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop.

I ett hemligt tillägg till pakten delade Hitler och Stalin upp Polen mellan sig. Enligt det hemliga tillägget fick den sovjetiske diktatorn även fria händer att erövra Baltikum och Finland. Detta är en historisk händelse vars betydelse ofta förminskas eftersom Sovjetunionen senare var en av segrarmakterna vid krigets slut.

Hitler såg Molotov-Ribbentrop-pakten som en slutlig garanti för att Storbritannien och Frankrike aldrig skulle våga förklara krig mot Tyskland. Det visade sig dock snart att Hitler hade överskattat betydelsen av pakten då britterna och fransmännen två dagar senare (25 augusti) lät förnya garantin till Polen. Det skulle inte bli några fler eftergifter hade de bestämt.

När sedan tyska styrkor, den 1 september 1939 korsade den polska gränsen, var tärningen kastad för sista gången. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Andra världskriget hade börjat.

När det polska försvaret i stort sett var förintat av den tyska krigsapparaten, invaderade Sovjetunionen östra Polen i enlighet med det hemliga tillägget i Molotov-Ribbentrop-pakten. Som en symbol för de båda diktaturernas gemensamma intressen höll tyska och sovjetiska trupper en segerparad i den då polska staden Brest-Litowsk (som nu tillhör Belarus) den 22 september 1939. En vecka senare kapitulerade Polen.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Hitlers aggressiva utrikespolitik - som hade sina rötter i den orättvisa Versaillesfreden och som därtill var en del av den nazistiska ideologin - och västmakternas eftergiftspolitik var de starkaste orsakerna till andra världskrigets utbrott. Den utlösande orsaken var det tyska anfallet mot Polen den 1 september 1939.

LÄS MER: Andra världskriget

LÄS MER: Andra världskriget (artikelserie)

LÄS MER: Nazismen i Tredje riket (artikelserie)

LÄS MER: Hitlers väg till makten (artikelserie)

LÄS MER: Andra världskrigets följder

PODCAST: Hitlers och nazisternas väg till makten


Litteratur:
Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget, Studentlitteratur, 2014.
Antony Beevor, Andra världskriget, del 1 och 2, Historisk media, 2013.
Christine Hatt, Andra världskriget 1939-1945, Liber, 2003.
William L. Shirer, Tredje rikets uppgång och fall: Det nazistiska Tysklands historia, Bokförlaget Forum, 1984.

FÖRFATTARE

Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli