- Nationalismen
- Industrialismen och kolonialismen
- Tysklands enande
- Kapprustning och alliansbyggen
Nationalismen
Under 1800-talet formades nationalstaterna i Europa. Enkelt förklarat skulle man kunna säga att en nationalstat är en stat som är uppbyggd kring en nation, det vill säga olika företeelser och traditioner som förenar människor inom ett område, som exempelvis högtider, språk och historia. Landets politiska historia gjordes till allas (invånarnas) historia. Tanken var att den gemensamma historien skulle få folket att enas med sin nation (se nationalromantiken). Det är denna enighet kring gemensamma värden som kallas för nationalism. Nationalismen skapade en känsla av ”vi” och ”dem” mellan Europas stater som i sin förlängning skapade misstänksamhet och en känsla av konkurrens länderna emellan.
Industrialismen och kolonialismen
Industrialism och kolonialism bidrog starkt till att öka känslan av nationell konkurrens mellan Europas stormakter. Det handlade dels om att ingen ville hamna på efterkälken i den industriella utvecklingen, men konkurrensen gällde även vilka länder som hade flest och bäst (mest naturresursrika) kolonier. Den industriella revolutionen hade dessutom skapat en bredare och större medelklass som hade råd att konsumera. Detta krävde i sin tur naturresurser som fanns att hämta i kolonierna. Under senare delen av 1800-talet var i stort sett hela världen uppdelad mellan olika kolonialmakter. De europeiska kolonialmakterna, bland annat Storbritannien, Frankrike och Belgien utnyttjade sina kolonier till bristningsgränsen. Ingen kolonialmakt var villig att dela med sig av sina landområden till det nybildade tyska kejsardömet (Tyskland) som grundades 1871. Tyskland hade därför få kolonier, men ville ha fler.
Tysklands enande
Det tyska riket bestod fram till 1871 huvudsakligen av kungariket Preussen samt en samling mindre kungadömen och hertigdömen. Det var under Preussen och dess ledare Otto von Bismarck (1815-1898), som det nya tyska riket (det tyska kejsardömet 1871-1918) enades.
Kejsardömet Tyskland (se karta) industrialiserades snabbt och i kombination med dess stora befolkning och starka militärmakt blev riket den största maktfaktorn på den europeiska kontinenten.
Bismarck var under slutet av sin aktiva tid som politiker (1880-talet) väl medveten om att ett europeiskt storkrig kunde få förödande konsekvenser för det nybildade tyska kejsardömet. Han ville därför hålla landet utanför en europeisk kraftmätning. Kejsaren Wilhelm II, och den högsta militärledningen i riket, var av en annan uppfattning då kejsaren såg det som sin främsta uppgift att skaffa kolonier och öka rikets gränser på bekostnad av andra stater. Efter att Bismarck tvingats avgå 1890 kom kejsarens utrikespolitiska drömmar och vilja att bli det som styrde Tysklands väg mot första världskriget.
Kapprustning och alliansbyggen
Det spända politiska läget bidrog till en kapprustning mellan de europeiska stormakterna. Under 1800-talets sista decennier började länderna ingå allianser för att försäkra sig om att få militär hjälp om fara för krig uppstod.
Under 1880-talet ingick tyska kejsardömet en allians men dubbelmonarkin Österrike-Ungern och Italien. Denna allians brukar benämnas för trippelalliansen eller centralmakterna. Senare, en bit in på första världskriget, lämnade Italien denna allians. Även Osmanska riket, (nuvarande Turkiet) stod på centralmakternas sida (fr.o.m. augusti 1914). Under 1890-talet ingick också Ryssland och Frankrike ett försvarsförbund som även Storbritannien anslöt sig till i början av 1900-talet (se karta).
Dessa alliansbyggen gav visserligen de enskilda staterna en känsla av trygghet, men samtidigt förband allianserna dess medlemmar att komma till hjälp om fara hotade. Europa var därmed som en stor krutdurk och det behövdes bara en gnista för att hela bygget skulle explodera då allianserna aktiverades och sattes i spel mot varandra. Gnistan kom från en revolver i Sarajevo.
Utlösande orsak
Den 28 juni 1914 blev den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru ihjälskjutna på öppen gata i Sarajevo i Bosnien (som då var en provins som tillhörde Österrike-Ungern). Denna händelse har gått till historien som ”skotten i Sarajevo” och räknas som den utlösande orsaken till första världskriget. Gärningsmannen var en 19-årig student vid namn Gavrilo Princip som var medlem i den serbiska nationalistiska organisationen Svarta handen, vars målsättning var att befria de bosniska serberna från österrikiskt styre.
Händelsen i Sarajevo hade föregåtts av ett blodigt krig på Balkan där Serbien hade fördubblat sitt territorium. Den främsta konkurrenten till ett serbiskt rike var Österrike-Ungern. Organisationen Svarta handen, som hade förgreningar upp i den serbiska militärledningen, hoppades starta ett krig mellan Österrike-Ungern och Serbien. Baktanken var att Ryssland skulle komma till Serbiens undsättning och krossa rivalen Österrike-Ungern. Planen gick i lås. En månad efter skotten i Sarajevo förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien varefter Ryssland mobiliserade sin armé. Detta följdes av att Tyskland förklarade krig mot Ryssland. Det stora kriget hade börjat.
LÄS MER: Svarta veckan
LÄS MER: Första världskriget
LÄS MER: Var första världskriget oundvikligt?
LÄS MER: Första världskrigets följder
PODCAST: Orsaker till första världskriget
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
