Under det sista århundradet f.Kr var tjänstegöringstiden för en legionär 16 år. Senare, under kejsartiden, ökade den till 25 år.
När en soldat pensionerades från armén, fick han i regel välja mellan ett stycke land eller en summa pengar.
Arméns organisation
Ett kännetecken för den romerska armén var att den i princip endast bestod av fotsoldater (infanteri). Soldater till häst (kavalleri) spelade en liten roll och användes mest för spaning, eskort och för att förfölja flyende fiendesoldater.
Det romerska infanteriet var organiserat i legioner. Under sista århundradet f.Kr bestod en legion av omkring 5 000 man. Åtminstone i teorin. I praktiken var legionerna ofta betydligt mindre eftersom det kunde vara svårt att ersätta soldater som dog av sjukdomar eller i strid.
En legion var sedan uppdelad i mindre enheter. Den största enheten inom en legion kallades kohort och utgjordes av 480 man. Den minsta men viktigaste enheten hette centuria och bestod av 80 soldater. Varje centuria var i sin tur uppdelad i tio grupper med åtta man i varje som bland annat delade tält i fält.
I varje legion fanns även en liten enhet på 120 kavallerister.
Legionerna kunde också få stöd av ett antal specialiserade hjälptrupper (auxilia).
I en legion fanns många olika typer av officerare. Den viktigaste var centurionen - en erfaren veteran som förde befäl över en centuria (se ovan).
Med sin tvärstående hjälmplym och sin träkäpp har centurionen blivit en symbol för den romerska armén. De var pålitliga, skickliga på att hantera vapen, modiga och brutala. Träkäppen var en symbol för att de hade rätt att bestraffa sina soldater. Ofta var träkäppen också det redskap som kom till bruk vid sådana tillfällen. Genom sitt mod skulle centurionerna visa sig som föredömen för de andra soldaterna. Centurionerna var legionens ryggrad och på deras axlar vilade mycket av ansvaret för att striderna skulle sluta framgångsrikt. Följaktligen hade centurionerna mycket bra betalt. Det fanns dock en stor nackdel med att vara centurion. Risken att bli dödad i strid var avskräckande stor - betydligt större än för en vanlig soldat.
Legionärernas beväpning
Alla legionärer på 100-talet f.Kr var utrustade på samma sätt. De var klädda i ringbrynja och bar hjälm med ett brett nackstycke och gångjärnsförsedda järnsnibbar som kunde fällas ner och ge skydd åt sidorna av ansiktet. Därtill hade de en stor sköld, två spjut och ett svärd.
Svärdet hade en klinga på bara 60 cm och var i första hand avsedd som ett stötvapen. Det korta svärdet var ett utmärkt närstridsvapen, helt anpassat efter den romerska arméns sätt att strida i täta formationer.
Spjuten var omkring 2,3 meter långa med smala skaft och var avsedda att kastas mot fienden. Spetsen var försedd med hullingar så att den inte skulle gå att dra ut om den träffade en sköld. Efter spetsen kom ett 60 cm långt, tunnt järnskaft som var utformat så att det böjde sig när spjutet träffade marken eller en motståndares sköld. Detta var en finurlig konstruktion eftersom spjutet därmed blev obrukbart och inte kunde kastas tillbaka av fienden.
Skölden var stor, cirka 1,2 m hög och ovalformad (senare under kejsartiden gjordes den rektangulär). Skölden vägde närmare tio kilo och ringbrynjan mellan 10–15 kilo. De tungt utrustade romerska soldaterna var därför ganska långsamma, men däremot väl skyddade, inte minst tack vare de stora sköldarna.
