Den som ville få ett ämbete i Rom borde ha pengar, bl.a. för att köpa röster vid valen i folkförsamlingen. Han måste också göra sig populär. Varje morgon tog därför Caesar emot hjälpsökande i sitt hem. Under dagen fanns han på Forum, lätt att komma till tals med. De förnäma bjöd han ofta på flotta middagar. Han påminde gärna om att han var släkt med Marius (en berömd fältherre), som varit gift med hans faster.
Caesar gör karriär
Hans första tjänst gjorde honom till senator. Då var han över 30 år. Sen gick det undan.
Som ämbetsman fick han ansvar för att brödsäden till de fattiga kom fram. Han skulle också ordna med gratis fester och föreställningar på cirkus. De blev makalösa. Pengarna från staten räckte inte. Caesar lånade upp pengar, och han fick kollegerna att skjuta till. Nu blev han riktigt populär. Men senaten blev misstänksam.
Det fanns två män till som siktade högt i politiken. Den ene hette Pompejus. Han var Roms främste fältherre och hade just utvidgat romarriket i öster. Den andre var Crassus, Roms rikaste man, som alla senatorer var skyldiga pengar. Han hade blivit rik bl.a. på sin brandkår. När hans spejare såg en brand – och det brann ofta i Rom – larmade de brandkåren. Den ryckte ut men släckte inte, förrän ägaren sålt huset för en billig penning. Så blev Crassus Roms störste husägare.
Pompejus, Crassus och Caesar bildade ett triumvirat, ett förbund på tre. Med så mycket pengar och ryktbarhet som stöd blev Caesar naturligtvis vald till konsul.
Den store fältherren
Efter sitt år som konsul valde Caesar att bli ståthållare i provinsen Gallien (först Norditalien, sedan också Frankrike). Nu tänkte han samla in rikedomar och betala sina skulder. Men det var en orolig provins han valt. Det blev nio år av ständiga strider. Gallerna kämpade för sin frihet. Från norr och öster trängde dessutom germanerna på.
Slagen var blodiga slakter. De romerska legionerna var skoningslösa. Fiender som flydde förföljdes av rytteriet och dödades. De dugligaste togs till slavar. I Rom betalades bra för galliska slavar.
Caesar gjorde Gallien till en trygg provins för romarna. Han berättar själv hur det gick till i sin bok Om det galliska kriget.
Gränsen mot germanerna gick vid floden Rhen. Gallernas språk ersattes med romarnas latin. Från latinet utvecklades med tiden det franska språket.
I Rom steg Caesars popularitet, men också senatens oro. Den beslöt att kalla hem honom. Han skulle komma utan sina stridserfarna legioner. Caesar stod då vid gränsfloden Rubicon i norra Italien. Söder om den fick ingen general ta med sina trupper. Caesar fattade snabbt sitt beslut: ”Tärningen är kastad”, lär han ha sagt och drog med sin armé mot Rom.
Caesar segrar
Meddelandet om att Caesar korsat floden Rubicon med sina legioner väckte stor oro i Rom och satte fart på senaten.
På sin väg mot makten hade Caesar tidigare samarbetat med Pompejus, Roms främste fältherre. Men denne hade nu istället fått befälet över den armé som skulle stoppa Caesar. Men Caesar segrade och Pompejus flydde till Egypten. Caesar följde efter. Där möttes han av egyptier som bar på Pompejus blodiga huvud. Han drogs in i en egyptisk maktkamp och hade en kärlekssaga med Kleopatra.
Caesar firar triumfer
Nu kunde Caesar återvända till Rom. Senaten vågade inte snåla på festligheterna. De varade i fyrtio dagar. Caesar hade bjudit in Kleopatra. Många retade sig på att hon kom med deras lille son Caesarion.
Varje stor seger firades med ett triumftåg, där vagnar med rövade dyrbarheter och långa led av fångar väckte stor förtjusning.
Caesar bjöd på måltider för de fattiga. Dessutom fick var och en ett mått säd, olivolja till lamporna och en liten summa pengar.
Rom var nu ett världsvälde, där olika folk skulle förenas på lika villkor. Systemet med mutor och köp av röster måste bort, utsugningen av provinserna likaså. Det här gjorde att oron växte bland grupper i senaten. Många av senatorerna plundrade själva provinserna. Det var visserligen straffbart, men det gjorde bara att de roffade åt sig ännu mer för att kunna muta domarna.
Caesar mördas
En del romare fruktade att Caesar skulle störta republiken och återinföra det för länge sedan avskaffade kungadömet. En grupp senatorer – bland dem Caesars vän Brutus – beslöt att röja Caesar ur vägen.
Caesar led av epilepsi och hade haft flera anfall. Han var sliten och trött på det politiska spelet i Rom. Inom några dagar skulle han bege sig till hären i de östra provinserna, där strider brutit ut. Han trivdes bäst bland soldaterna. De sammansvurna fick bråttom. Caesar hade känt sig dålig, hustrun hade haft onda drömmar, en spåman hade varnat honom. En av de sammansvurna sändes att övertala honom att komma till senaten.
Den 15 mars år 44 f.kr kom Caesar i sin bärstol till senaten. Han gick till sin plats. De sammansvurna närmade sig. Det sägs att en i gruppen ryckte ner Caesars toga, så att bröstet blottades. Det var signalen. De sammansvurna kastades sig över honom. När han fick syn på sin vän Brutus med en dolk i handen sa han: ”Även du min Brutus!” Så drog han togan över huvudet och sjönk till golvet. Hans kropp hade träffats av 22 dolkhugg.
Caesar hade på många sätt gynnat Brutus. När han upptäckte Brutus i kretsen av knivbeväpnade sammansvurna, sägs att han på grekiska utbrast: ”Kai sy, tek´non!” (Även du mitt barn.) Den latinska versionen ”Et tu, Brute” (Även du, Brutus) torde inte vara autentisk.
De sammansvurnas försök att rädda republiken visade sig snart vara förgäves då Caesar efterträddes av sin adoptivson Octavianus som blev Roms förste kejsare med hederstiteln Augustus. Därmed inleddes den s.k. kejsartiden som varade i 500 år, ända till det västromerska rikets undergång i slutet av 400-talet.
LÄS MER: Caesars inbördeskrig
LÄS MER: Den romerska armén
LÄS MER: Romarriket
LÄS MER: Julius Caesar
LÄS MER: Caesars erövring av Gallien
LÄS MER: Kampen om Rom och mordet på Julius Caesar
LÄS MER: Cicero - offer i blodig maktkamp om Rom
Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår i läroboken Direkt Historia.
