En vårdag någon gång på 1300-talet f.Kr lättade ett handelsfartyg ankar i staden Kas i sydvästra Mindre Asien (dagens Turkiet). Det var fullastat med varor som skulle säljas längs den vanliga färdvägen i östra Medelhavet. Plötsligt kom en hård kastvind från nordväst och överraskade skepparen. På några ögonblick var katastrofen fullbordad. Fartyget sjönk på 45 meters djup. Även om man alltid måste räkna med sådant i sjöfarten, är det lätt att föreställa sig de anhörigas sorg och ägarnas förtvivlan över förlusterna. Men med tiden blev allt glömt, tills en sommardag 1982.
Egyptierna tog sig fram längs kusterna. Men riktigt bra på att färdas över öppet hav blev egyptierna aldrig. Istället handlade de, först med minoerna, sedan med andra sjöfarare.
En ung turk, som letade efter tvättsvamp, talade om för sin chef att han sett underliga "metallkakor med öron" på havsbotten. Kaptenen kontaktade närmaste sjöfartsmuseum och talade om vad hans dykare funnit, och snart satte undersökningarna i gång.
Den unge svampletaren hade funnit världens hittills äldsta skeppsvrak. Genom att en del av fartyget och hela lasten bevarats på plats har vi fått en enastående inblick i handeln för 3 300 år sedan. Fyndet var en arkeologs högsta dröm.
Koppar, smink och elfenben
Vi tror gärna att den tidens människor levde ganska isolerat, att de bara sällan träffade främmande. Så var det nog i många delar av världen, men det fanns hela tiden områden där kontakterna med omvärlden var livliga och omfattande, områden som blev naturliga knutpunkter för handel och idéutbyte. Dit hörde definitivt östra Medelhavsområdet.
ANNONS
Skeppets överdel var förstörd, men mycket av den undre delen med lastrummen fanns kvar i gyttjan. I lastrummen låg en överväldigande rik last: 200 koppartackor á 30 kilo, tenntackor, blå glastackor, verktyg, svärd, pil- och spjutspetsar av brons, elfenben, fisknät, tropiskt timmer, krukor, fyllda med råvaror för parfym och smink, bärnsten, diverse keramik och många småföremål, bland annat en skrivtavla av trä. Enbart kopparmängden - sex ton - visar vilken oerhörd förlust skeppsbrottet måste ha varit. Det skulle ha räckt till 300 hjälmar, 300 bröstskydd, 3 000 spjutspetsar och 3 000 svärd.
Fyndet rymde också en bägare och några sigill. På ett av sigillen fanns drottning Nefertitis hieroglyfer. C-14-datering hade gett en ungefärlig ålder på båten. Nefertitis sigill visade att båten antingen gick i hennes tjänst eller att någon efter hennes död på något sätt ägt sigillen. Det verkligt spännande i sammanhanget är att i Nefertitis och hennes mans arkiv finns en lertavla från härskaren på Cypern, där han skrivit: "Jag ska skicka dig 200 koppartackor som gåva."
Är det bara en tillfällighet att just det antalet fanns i vraket? Vi lär aldrig få svar.
En rekonstruktion av fartyget med last och manskap ombord. Skeppets del ovanför vattenytan är tecknad med hjälp av väggmålningar från egyptiska gravar och efter vad man hittade av vrakrester. En livlig aktivitet försiggår på skeppets däck. Varor lastas och bokförs, bl.a. lerkärl, spjut av brons och säckar med säd. En kananeisk och en mykensk köpman beundrar en guldkalk, och vin erbjuds vid förhandlingarna. Besättningen har antagligen varit av blandad härkomst. Fartygets lastrum var mer välbevarat än överdelen, eftersom det låg inbäddat i havsbottens lera, och man har därför kunnat göra en ganska exakt rekonstruktion av hur båten var byggd. De största dyrgriparna i lasten ligger längst bak i aktern: bronssvärd och pilspetsar, strutsäggsskal, elfenben och mykenska vaser. I lastrummet framför ligger fisknät, blått glas, exotiskt timmer och amforor fyllda med aromatiska oljor. Varorna ligger inbäddade bland risknippen för att skyddas mot stötar. Koppar var en annan och mycket värdefull del av lasten, stuvad i de två stora lastrummen.
Långa handelsvägar
När man på en karta lägger in varornas ursprungsområden, får man en ganska god bild av den tidens handelsvägar. Bilden är extra värdefull eftersom det här var slutet på en lång välståndsperiod. Snart skulle hela området skakas av oroligheter under flera hundra år, av oklara orsaker.
ANNONS
Naturligt nog kom de flesta varorna från östra Medelhavsområdet, men en del kom långväga ifrån. Dit hörde bärnstenen från Östersjöländerna. Att bärnsten, liksom andra varor, regelbundet återfinns i fynd från den här tiden, tyder på väl utvecklade långväga handelsvägar. Sådana tar lång tid att bygga upp.
Mycket tyder också på att sjöfarten började ganska tidigt. De stora öarna i västra Medelhavet var befolkade 8 000-7 000 år f.Kr. Omkring 6 500 år f.Kr har obsidian - en mycket användbar bergart - funnit vägen till södra Frankrike från Malta och Sardinien. Några hundra år senare är keramik med standardmönster spridd över stora delar av västra Medelhavsområdet. Även om inga båtar finns kvar är detta bevis nog för att regelbunden sjöfart funnits så tidigt som 7 000-6 000 år f.Kr.
De vanligaste handelsvägarna på Medelhavet. Kartan visar även platsen för världens äldsta skeppsvrak.
Båttypen är så avancerad att det-måste ha legat en lång utveckling inom båtbyggeriet bakom den här modellen. Egyptiska gravmålningar ger en god bild av skeppens överdelar, medan lastrummen och bottnarna varit ganska okända. Nu vet vi mer om dem, även om arkeologernas rekonstruktionsförslag bygger på många okända faktorer. Det mesta av trävirket var ju förstört.
ANNONS
Nya civilisationer
Utvecklingen i Medelhavsområdet var inte enastående i sitt slag. Ett internationellt handelsspråk fanns i Indusdalen så tidigt som 9 000 år f.Kr. Och vänder vi blickarna österut visar de arkeologiska utgrävningarna samma livliga förbindelser längs Asiens södra kuster. Mellan Mesopotamien och Indusdalen var trafiken omfattande.
I Bahrain har man funnit koppar från Oman, elfenben från Indien och Afrika, karneoler (brunröd ädelsten) från Pakistan, flinta från Indusdalen. Framför allt tycks koppargruvorna i Oman ha varit väsentliga för regionens metallhantering.
Tennet kom från Afghanistan och/eller Turkiet. Och inte heller den här trafiken tycks ha varit ensam i sitt slag. Vid samma tid befolkades stora delar av den ostindiska övärlden och Söderhavsöarna. Något som bara kan ha skett via havet.
En vanlig uppfattning är att civilisationen började med uppkomsten av vissa riken kring stora floder. Ju mer man tränger in i förhistorien, desto mer ohållbart blir ett sådant resonemang. Nätverket av mänskliga förbindelser var mer omfattande än de flesta föreställt sig.
