Med en kniv eller något annat vasst ristar man en skåra i trädens bark. Efter en liten stund sipprar en mjölkvit saft fram och stelnar så småningom. Den stelnade klumpen blir halvt genomskinlig och är trädens naturliga sårbandage och skydd mot uttorkning.
Vad är myrra och rökelse?Myrran är en sorts kåda eller harts som kommer från träd i Commiphorasläktet (vilka tillhör familjen rökelseträdsväxter). Växten finns idag naturligt i Somalia, i Ogaden-regionen i Etiopien och i Jemen. Kvaliteten på myrran beror på hur mörk och klar kådan är. När myrran bränns sprider den en doft. Rökelse är en blandning av myrra och växtoljor tillsammans med andra väldoftande ingredienser från växter och ibland djur. Den färdiga blandningen kan rullas runt bambustickor eller formas till små koner. När rökelsen tänds, sprider den en väldoftande rök. Förr i tiden var myrra mer värdefull än guld. Romarna brände myrra vid begravningar. Myrran nämns flera gånger i Bibeln och används i rökelse, krisma (helig olja) och för att smörja och balsamera. I Andra Moseboken 30:23-33 lär Gud Moses hur man gör helig olja och hur man använder den för att helga saker. I Psaltaren 45 nämns myrra som rökelse. Enligt Nya testamentet var myrra en av de tre gåvor den nyfödde Jesus fick av de vise männen, vilket symboliserar en kröningsceremoni. Den östortodoxa kyrkan använder myrra mer än de västliga kyrkorna, men myrra används också inom den katolska kyrkan och till viss del inom islam. Myrran används numera mest inom kristna ritualer, men den används också i ickereligiösa sammanhang, till exempel i kosmetika. |
Gammal handelsvara
Antagligen handlade man med rökelse och myrra långt tillbaka i tiden. Omkring 2000 f.Kr fraktade man hartsklumpar i större mängder genom öknarna. Sådana landtransporter var besvärliga, och priset blev därför högt. Den stora vinsten hamnade som vanligt inte hos plockarna, utan hos köpmännen.
På 300-talet f.Kr lärde sig greker i Egypten hur man skulle kunna segla till fyndområdena, och nu ökade handeln betydligt. Under första seklet efter vår tideräknings början kom varje år 1 500 ton rökelse och myrra till Medelhavsområdet bara från södra Arabien. Det motsvarar 8 500 kamellaster.
Naturligtvis kunde en sådan omfattande avtappning inte fortgå hur länge som helst. Många träd dog, och på 400- och 500-talen började dessutom en lång torrperiod som stoppade återväxten. Idag finns det bara kvar en bråkdel av de gamla bestånden.
Lyxvara, medicin och kosmetika
Vad användes nu dyrbarheterna till under antiken? Det mesta var lyxkonsumtion, men en del gick också till medicinskt bruk. Vid en förstklassig balsamering i det gamla Egypten skulle det vara myrra i den örtblandning som fyllde bukhålan. I Egypten användes också rökelse för att stoppa blödningar. Men myrran ansågs allmänt ha den bästa läkekraften av de två. Det kan man se redan i de äldsta skrifterna från Främre Asien ända bort till Indien.
Det var inte bara en allmän tro. Båda hartserna mildrar inflammationer, de dödar bakterier och vissa svampar som angriper kroppen, deras oljor vidgar bronkerna i lungorna, och underlättar alltså andningen. Oljor från den indiska myrran sänker kolesterolhalten i blodet. Kinesiska forskare har upptäckt att myrran motverkar åderförkalkning hos en del försöksdjur. Det verkar alltså som om livet kan förlängas av de båda hartserna, som man trodde redan för 4 000 år sedan.
Men vanligen användes varorna till kosmetika och för att få fram angenäma dofter. Rökelsens sötaktiga doft var säkert trevligare att andas in än oset från bränt kött och annat som prästerna offrade åt gudarna. I Moseböckerna står ganska detaljerat hur man ska utföra ett rökelseoffer.
I katolska kyrkor får idag rökelsen som stiger upp från de svängande karen symbolisera bönerna som går upp till himlen. Från början var rökelsen nog mest till för att prästerna skulle slippa känna lukten från en otvättad folkmassa och stanken från liken som låg begravda under kyrkgolven eller väntade på att begravas.
LÄS MER: Myt och rit
LÄS MER: Handeln under antiken: grekerna och romarna
LÄS MER: Forntidens handel på Medelhavet
LÄS MER: Forntidens och antikens huvudlinjer
FÖRFATTARE
Text: Jan-Olof Fallström, bokrecensent och läromedelsförfattare