Desertörer från armén
Antonius förstod att han inte skulle kunna vinna ett slag till sjöss. Han hade inte längre tillräckligt med soldater för att bemanna alla sina skepp. Många fartyg hade inte skötts ordentligt och var inte längre sjödugliga. Det bästa han kunde hoppas på var att fly till Egypten med så många skepp som möjligt. Där kunde han kanske bygga upp en ny armé med de soldater han hade i Syrien och Egypten.
Antonius soldater blev mycket upprörda när de fick reda på att han tänkte slåss till havs istället för till lands. Deras hopp sjönk ytterligare.
Octavianus visste vad som pågick. Så många officerare deserterade varje dag från Antonius armé att han inte ens behövde använda spioner. Efter krigsrådet deserterade den högt uppsatte officeren Dellius och berättade att Antonius planerade att bryta sig ut till havs.
Eftersom Antonius inte hade tillräckligt med män, lät han bränna många av sina transportfartyg och de långsammaste krigsfartygen. Röken från bränderna steg mot himlen och avslöjade ännu tydligare hur svårt läget var.
En desperat plan
Till sist hade Antonius 170 skepp kvar plus Kleopatras flotta. De största skeppen hade 572 roddare, 30 matroser och 250 soldater ombord. Längst fram satt en utskjutande spets, en ramm, som användes för att ramma andra fartyg och slå hål på dem. Antonius visste att hans fartyg var större än motståndarens. Men Octavianus befälhavare Agrippa hade fler skepp, ungefär 400 stycken. Dessutom var hans skepp lättrörligare.
Vid strider till sjöss spelade storleken på fartygen stor roll, inte minst när det gällde att ramma andra fartyg. Men Antonius satsade ju inte på seger utan på att bryta sig ut. I vanliga fall användes bara årorna vid strid till havs. Att lita på vinden i de trånga vikarna i Medelhavet var alltför riskabelt. Inför strider brukade man därför lämna seglen kvar på land för att ge mer plats. Antonius gav istället order om att seglen skulle tas med och hållas klara, om det skulle öppna sig en möjlighet till flykt.
Den 2 september år 31 f.Kr seglade Antonius flotta ut från Actium. Flottan var uppdelad i tre grupper. Bakom dem fanns Kleopatras flotta som bestod av handelsfartyg. Där fanns också arméns skattkistor. Antonius hade omkring 20 000 soldater ombord. Resten av hans armé stod på kullarna bakom hamnen för att se på när deras öde avgjordes.
Taktik inför striden
Octavianus kände alltså till Antonius planer. Men han ville ändå inte skicka in sin flotta på grunt vatten nära hamnen. Då skulle hans fördel med fler och lättrörligare skepp försvinna. Han tänkte låta Antonius flotta hissa segel och segla förbi hans egna skepp. Sedan skulle Antonius flotta angripas ute på öppna havet.
Agrippa var emot planen. Antonius skepp hade segel ombord. Om de fick segla förbi Octavianus skepp, skulle det kanske bli omöjligt att hinna ifatt dem. Agrippa föreslog en annan, mycket enkel plan. Man skulle helt enkelt blockera Antonius väg till friheten. Förr eller senare måste han föra ut sina skepp på djupt vatten, annars skulle hans soldater svälta.
Långsamt gled Antonius flotta ut från hamnen. I bakgrunden skymtade de egyptiska skeppen. De utgjorde ett färggrant skådespel jämfört med de romerska krigsskeppen. De egyptiska skeppen hade förgyllda förar, var målade i klara färger och från master och tåg vajade flaggor och vimplar.
Antonius förde befälet över den högra gruppen i sin flotta. Där fanns flera av hans största krigsskepp. Mittgruppen var något svagare. Till vänster fanns ännu en stark grupp under befäl av amiral Sosius, den bäste Antonius hade. Antonius plan var att motståndaren skulle lockas att angripa till höger och vänster för att besegra honom och Sosius. Då kanske det skulle bli en lucka i mitten av Octavianus flotta. Genom den luckan skulle Kleopatra och hennes skepp fly. Om det lyckades skulle resten av flottan avsluta striden så fort som möjligt och följa efter den egyptiska drottningen.
Antonius flotta lade sig stilla utanför hamnen och väntade på angreppet. Men den listige Agrippa hade inga planer på att låta sig lockas in på grunt vatten. Det var inte han som var i tidsnöd. Ända fram till middagstid låg de två flottorna stilla mittemot varandra. Det var i stort sett vindstilla.
Kleopatras flotta undkommer och Antonius flyr
Så kom förändringen. Vid middagstid blåste plötsligt en vind upp. Det var vad Antonius väntat på. Han gick till anfall mot fiendens vänstra fartygsgrupp som låg mittemot hans egen. Gruppen stod under befäl av Agrippa själv. De båda grupperna började röra sig norrut för att försöka komma åt varandra från sidan. Då uppstod det hål i fiendeflottan som Antonius hade hoppats på. Kleopatras flotta seglade snabbt iväg inför ögonen på häpna motståndare.
Första delen av Antonius plan hade fungerat. Med den andra delen gick det sämre. Nu skulle hans fartyg avbryta kampen och följa efter Kleopatra. Men det rådde full strid. Många skepp drev sammanlänkade medan besättningarna slogs man mot man. Fartygens katapulter avfyrade brinnande projektiler. De fartyg som träffades sattes i brand. Master brändes av och föll ner över roddarna. Åror krossades och väldiga metalkammar slet upp gapande hål i sidorna på fiendefartygen. Uppe i masterna stod bågskyttar som försökte skjuta ner motståndarnas officerare. Luften fylldes av skrik och kommandorop och ljudet av svärd som slog mot sköldar och rustningar. Över hela stridsscenen svävade en dimma av rök från de brinnande fartygen. Antonius största skepp var omringat av två eller tre fiendeskepp. Slaget började avgöras. Octavianus hade fler skepp och fler män.
När hans eget flaggskepp angreps från alla sidor, bytte Antonius till ett mindre, snabbare fartyg. Han övergav sina män och följde efter Kleopatra. Hur de som såg flykten kände, kan man bara gissa sig till. Antonius soldater kämpade och dog för honom och han övergav dem.
En avgörande seger
Octavianus och Agrippa vann en stor seger vid Actium.
Slaget anses som ett av de mest betydelsefulla i Europas historia. Kampen om romarriket var över. Octavianus hade segrat och Rom förblev imperiets huvudstad.
Antonius var fortfarande fri. Han och Kleopatra hade räddat sig tillsammans med ett sjuttiotal skepp. Men Antonius hade förlorat sin armé och dessutom sitt rykte. Han hade övergivit sina soldater, vilket fick i stort sett alla romare att vända sig mot honom. Antonius hade valt sida när han flydde med Kleopatra.
Kleopatra såg det hela som en seger. För henne var flykten en triumf och hon lät sina skepp segla in i Alexandria behängda med blommor. Antonius var dystrare - han visste att han betett sig fegt och omoraliskt.
Antonius och Kleopatra hade inget annat att göra än att vänta på avgörandet. Octavianus tänkte inte ge upp förrän hans fiender var döda eller tillfångatagna.
Soldaterna överger Antonius
Plutarchos skriver:
Antonius blev dock inte uppskakad av dessa olycksbud; han föreföll istället närmast glad över att på en gång blivit fri från sina förhoppningar och sina bekymmer. Än en gång vände han och Kleopatra upp och ner på Alexandria med sina fester och utsvävningar. Under tiden samlade Kleopatra på dödliga gifter. För att pröva hur pass smärtfritt de verkade, lät hon dödsdömda ta in dem. Till slut upptäckte hon att endast glasögonormens bett medförde en stilla dvala utan kramp och stönanden.
Nästa vår tyckte Octavianus att det var dags att göra upp. Genom Syrien ryckte han fram med sin armé mot Egypten. Antonius beslöt sig för att möta sin fiende på nytt både till lands och till sjöss. Men det blev ingen strid. När Antonius flotta mötte Octavianus bytte soldaterna sida. Tillsammans seglade nu de båda flottorna fram för att angripa Alexandria.
På land gick det likadant. Antonius kavallerister bytte sida och de av hans fotsoldater som förblivit honom trogna höggs ner.
Antonius begår självmord
Plutarchos ger en dramatisk skildring av vad som hände när Antonius och Kleopatra förstod att allt var förlorat:
Antonius ropade att Kleopatra förrått honom. Hon flydde till gravkammaren och skickade bud till Antonius att hon var död. Han trodde på budet och sa för sig själv:
- Varför dröjer du, Antonius? Ödet har undanröjt den enda orsak du hade kvar att hänga dig fast vid livet.
Antonius hade en trogen slav vid namn Eros, som lovat att döda sin herre om denne bad om det. Eros drog svärdet och mättade, men då Antonius vände bort ansiktet, dödade slaven sig själv.
Då sa Antonius:
- Bra gjort, Eros! Vad du icke kunde, lär du mig att göra!
Därmed stötte han svärdet i sin buk och sjönk ner. Men stöten var inte omedelbart dödande. När blodflödet stillats, bad han de närvarande att ge honom nådastöten. Men de flydde ur rummet. Så låg han tills Kleopatra lät föra honom till sin gravkammare.
Så fick han veta att hon ännu levde. Hon visade sig i en fönsteröppning, varifrån hon släppte ner linor och hisstyg. Så firade hon upp honom med hjälp av två flickor, de enda hon tagit med sig i gravkammaren. Aldrig såg man en sorgligare syn, berättar ögonvittnen. Nedsmord med blod och i svår dödskamp halades han upp. Det var inget lätt arbete för en kvinna, men hon högg i med bägge händerna, drog och slet med sammanbiten uppsyn.
Sedan hon fått honom lagd på en bädd, rev hon sönder sina kläder av sorg, slog sig för pannan och klöste sina kinder. Antonius avbröt hennes klagan och förmanade henne att ordna för sin egen räddning. Vad honom själv angick, borde han prisas lycklig för allt gott och skönt som han upplevt, som fått övermänsklig ära och makt och nu kunnat besegras endast av en romare.
Kleopatra följer Antonius
Just som hans liv hade flytt, kom bud från Octavianus. Kleopatra fick veta att han skulle ge sig av till Syrien, men att han beslutat sända henne och hennes barn direkt till Rom. Kleopatra bad honom om lov att först förrätta offer vid Antonius grav. Det medgav han och hon överhöljde gravkullen med kransar och kärleksbetygelser.
Därefter kom ett bud från landet med en låda till henne. Då vakterna ville veta vad mannen hade med sig, öppnade han lådan, lyfte på ett lager av fikonlöv och visade att den var full med fikon.
Under tiden hade Kleopatra sänt ett brev till Octavianus, skickat bort all betjäning utom de båda förtrogna flickorna och låst om sig.
Så snart Octavianus läst brevet och funnit att hon besvor honom att begrava henne vid Antonius sida, förstod han vad som hade hänt. Hans bud kom i fullt språng, fann att vakterna ingenting märkt, sprängde dörrarna och fan Kleopatra död, utsträckt på en gyllene praktsoffa i kunglig skrud. Av flickorna låg den ena, Eiras hette hon - döende vid drottningens fötter, under det att Kharmion, redan vacklande och omtöcknad, satte diademet till rätta på den dödas huvud.
En av vakterna utbrast harmset:
- Det var en skön historia, Kharmion!
- Ja, svarade hon, skön och värdig en ättling av många konungar. Mer sa hon inte; i samma ögonblick sjönk hon ner vid soffan.
Man tror att ormen smugglats in med frukterna, dold i bädden av fikonlöv. Vad Octavianus beträffar var han förargad över Kleopatras död men beundrade hennes ädla sinne. Hennes stoft lät han begrava med kungliga hedersbetygelser vid Antonius sida. Även flickorna fick på hans order en hederlig begravning.
Ett romantiskt slut?
Hur mycket av detta romantiska slut som är sant vet vi inte. Det kan hända att Plutarchos lade till en del detaljer för att göra historien mer spännande. I moderna historieböcker brukar det bara stå att Antonius begick självmord genom att hugga sig i magen och att Kleopatra tog sitt liv genom att låta sig bitas av en orm. Oavsett vilken version som är sann, håller nog de flesta med om att Plutarchos berättelse är den mest spännande.
Utdragen ur Plutarchos berättelser är baserade på en översättning gjord av Ivar Harrie.
Begreppen prins och kejsareDe sammansvurna som mördade Julius Caesar hade hävdat att de dödat honom för att rädda republiken. Men republiken var redan döende. Mördarna misslyckades och mordet på Caesar kom istället att leda till att Rom fick en lång rad av kejsare. Den mördade Caesars namn blev till och med dessa kejsares hederstitel. År 29 f.Kr kunde Octavianus, som Caesar en gång utsett till sin arvinge, låta sig hyllas som Roms nye ledare. Senaten valde honom till princeps. Det var ett nytt ämbete och namnet betyder "den främste". Av ordet "princeps" har vi fått vårt ord prins. Octavianus fick hedersnamnet "Augustus", ett namn som tidigare varit reserverat för gudar. Augustus aktade sig för att kalla sig kejsare. Mordet på Caesar visade vad som kunde hända den som ensam ville härska över romarriket. Men i verkligheten var det Augustus som styrde och han räknas som den förste av de romerska kejsarna. De romerska härskarna betecknades så småningom som "caesar". Av ordet "caesar" har vi fått orden kejsare och tsar.
|
LÄS MER: Romarriket
LÄS MER: Kampen om Rom och mordet på Julius Caesar
LÄS MER: De romerska kejsarna
LÄS MER: Rom som republik
LÄS MER: Den romerska armén
LÄS MER: Octavianus
LÄS MER: Kleopatra
LÄS MER: Cicero - offer i blodig maktkamp om Rom
