Men denna lördagskväll kom inte att bli som Erik hade trott. I en av Stockholms stads medeltida tänkeböcker, som innehåller domstolsprotokoll, kan vi läsa om vad som sedan hände.
Oväntat överfall
Kring klockan 01 på natten kom en av riksrådet Erik Rynings tjänare gående ur staden. Han hette Tideman och var starkt berusad. Tänkeboken berättar: "I sin stora dryckenskap började han kasta och häva stenar på de bondebåtar som låg norr om Gråmunkebron."
Först kastade Tideman en ganska stor sten i en båt som tillhörde Olof Andersson i Dävensjö. Stenen slog nästan ihjäl en karl som hette Lars Andersson, som legat längst fram i båten och sovit. Olof, som legat akterut, ropade till Lars att han skulle lossa förtöjningen så att de kunde fly från våldsverkaren. När Lars reste sig för att göra det högg Tideman med ett svärd efter honom. Med knapp nöd undgick Lars att få huvudet kluvet i två delar.
Båten drev då in under bron. Där klarade Olof och Lars till all lycka att göra loss båten. Tideman hade samtidigt fått sällskap av några likasinnade, och de lyckades sticka sönder tåg, segel och även tältet i Olof Anderssons båt.
Olof kunde med stor möda skjuta ut båten från bron. De båda bönderna kom därmed utom räckhåll för svärd och stenar och förtöjde vid Gråmunkeholmen (Riddarholmen), där Tideman och hans kumpaner inte kunde nå dem.
Stridståg
Sedan Olof Andersson kommit undan vandrade det glada gänget vidare till andra bondbåtar som låg förtöjda vid bron. När en gammal bonde försökte göra loss, slog de honom med en stor sten så att köttet på armen slets bort från handleden upp till armbågen. De lyckades även skada låret och benet på en gammal kvinna som låg och sov i samma båt.
När båtarna på brons nordsida klarats av fortsatte kumpanerna sitt stolta stridståg mot bondebåtarna på södra sidan. Där låg Hjälstabonden Erik Erikssons båt sida vid sida med en annan båt.
Nu bytte Tideman och hans gäng taktik. En sten kastades under tystnad mot Erik Erikssons båt. Erik vaknade och frågade rakt ut i natten vem som kastade sten.
Inget svar.
Från båten bredvid försökte man lugna Erik och bad honom tiga: "Är det någon skälm, så kanske han med Guds hjälp går sin väg."
Men så kom den andra stenen. Och sedan en tredje som gick igenom både segel och tält.
Slutkampen
Erik Eriksson tappade nu tålamodet och sprang upp och fick tag på sitt armborst. Han lade på en bultpil (som i änden har en klump istället för en spets). När åsynen av armborstet inte avskräckte våldsverkarna, lät han skottet gå av. Hade han träffat?
