Människans äldsta historia

Människans närmaste levande släktingar är de människoapor som lever i Afrika: gorillan, schimpansen och dvärgschimpansen. Forskarna tror att människoapor och människor har en gemensam förfader. Men någon gång för mellan åtta och fem miljoner år sedan delades utvecklingen upp i två grenar. Den ena grenen utvecklades till människoapor och den andra utvecklades till människor. Exakt hur denna utveckling gick till, när människor och apor skilde sig från varandra, vet vi ännu inte. Just från denna tid saknas det bra fynd av skelettdelar. Historien om människans utveckling är ett pussel som inte är färdiglagt. Men en del bitar i pusslet har arkeologer och forskare hittat.

Bild: SO-rummet.se

Vår äldsta förfader

I Östafrika hittade forskarna Louis S B och Mary Leakey år 1959 delar av en varelse som dött för 1 750 000 år sedan. Varelsen fick det latinska namnet Australopithecus boisei. Den var mer än en apa, men mindre än en människa. Paret Leakey döpte sitt skelett till Zinj.

Zinj skilde sig från aporna på flera sätt. Ett av dem var speciellt viktigt - Zinj gick på två ben. Det kunde man bevisa genom att studera nackhålet i kraniet. Genom ett hål i nacken går nerverna till ryggmärgen, som kopplar samman hjärnan med resten av kroppen. Hos aporna som går framåtlutade pekar nackhålet nästan rakt bakåt. Hos människan som går upprätt pekar nackhålet nästan rakt nedåt.

ANNONS

Innan de kom så långt i studierna hade makarna Leakey arbetat länge. Zinjs skalle hade krossats i mer än 400 bitar under den långa tiden i jorden. Arbetet med att ordna och limma ihop de sköra fragmenten tog nästan ett helt år.

På 1970-talet hittade man i Östafrika en ännu äldre föregångare till människan. Fyndet fick det latinska namnet Australopithecus afarensis och skelettet döptes av forskarna till Lucy. Lucy levde för tre till fyra miljoner år sedan. Denna art är den äldsta på människans utvecklingslinje som vi vet något om. Liksom Zinj gick Lucy på två ben.

Att gå på två ben

Forskarna är överens om att Lucy är släkt med den moderna människan. De är däremot inte överens om varför släktet Australopithecus utvecklade förmågan att gå på två ben. Det finns en rad nackdelar med att gå på två ben, jämfört med att gå på alla fyra. Bland annat är det en svår balansakt. Om vi tänker på hur lång tid det tar för ett litet barn att lära sig gå, så inser vi det.

En varelse som går på två ben rör sig långsammare än den som går på fyra. De apor som rör sig på marken använder både armar och ben och springer lätt ifrån en människa. Apor som gorillor ställer sig bara på bakbenen när de ska se sig omkring, sträcka sig efter något eller skrämma bort en fiende.

De flesta däggdjur är fyrfotadjur. Ett undantag är kängurun, men känguruns framben är så små att de inte är till något hinder. Hos människan däremot är de stora armarna bara i vägen när hon ska springa. Armarna blir en extra vikt att släpa på.

Vad var det då som fick Australopithecus att utveckla förmågan att gå på två ben? Forskarna har flera teorier. En är att det var ett sätt att skydda sig mot den brännande afrikanska solen. En stående varelse är bara utsatt för två tredjedelar så mycket solljus som en som går på alla fyra. Andra forskare tror att Australopithecus signalerade till varandra med hjälp av enkla ljud. Då behövde de utveckla ett sätt att ta med sig födan utan att bära den i munnen.

En annan möjlighet är att de behövde använda händerna för att samla och bära med sig föda. Australopithecus kan ha utvecklat ett system där en del av gruppen bar den föda de funnit till andra medlemmar i flocken. I så fall skulle det vara livsviktigt att kunna bära med sig så mycket som möjligt. De mest framgångsrika skulle bli de som kunde bära så mycket som möjligt och samtidigt springa så fort som möjligt. Trots att Australopithecus saknade huggtänder och klor och sprang ganska långsamt lyckades arten överleva under lång tid.

Människans uppkomst

Hur släktet Australopithecus utvecklades till släktet Homo, som vi själva tillhör, är alltså fortfarande oklart. Vi vet att det första släktet inte dog ut när det andra uppkom. I själva verket levde Australopithecus och Homo jämsides i Afrika under lång tid, kanske så länge som 800 000 år.

ANNONS

De äldsta fynden av släktet Homo är 2,3 miljoner år gamla och kommer från Östafrika. Homo var ett nytt steg i utvecklingen - inte en apa och inte en apmänniska utan en människa. Den varelse som nu uppkom kallas Homo habilis, den skickliga människan. Homo habilis livnärde sig på både kött och växter. Men för att kunna döda och äta större djur krävs redskap.

Homo habilis gjorde något som Australopithecus aldrig gjorde - hon tillverkade verktyg. Människans tänder och naglar är för små och svaga för att kunna riva upp huden på ett större djur och komma åt köttet. Men med hjälp av en skarp flintkniv går det. Att kunna tillverka verktyg är ett viktigt led i människans utveckling.

Ett nytt sätt att tänka

För att tillverka ett verktyg krävs ett tänkande i flera led. Man måste till exempel kunna föreställa sig att det går att få fram en skarp egg ur en rund sten. Man måste alltså tänka sig in i framtiden. Det är ett nytt steg i mänsklighetens historia - lika stort som när Australopithecus började gå på två ben. Medan Australopithecus bara behövde veta vart hon skulle gå för att hitta föda, behövde Homo habilis veta var hon skulle hitta material till sina verktyg. Det krävde förutseende, minne och planering på ett sätt som inte behövs för att plocka bär från en buske.

Det är bara människan som tänker och planerar för framtiden. Hundar, katter, hästar och andra djur har minne och kan komma ihåg saker. Men en katt tänker aldrig: "I nästa vecka ska jag gå till ängen och fånga möss."

Homo habilis hade en mycket större hjärna än Australopithecus. Forskarna vet inte varför Homos hjärna började växa. En del tror att ansträngningen att tänka gjorde hjärnan större, ungefär som musklerna i armarna växer när man gör armhävningar. Men armhävningar hjälper snabbt. När det gäller tänkandet talar forskarna om hundratusentals år av utveckling.

När hjärnan växer

När människans hjärna växte måste huvudet bli större. Men en kvinna kan inte föda fram ett barn med alltför stort huvud.

Utvecklingen löste problemet. Så småningom började kvinnorna föda barn vars hjärnor växte efter födseln. En nyfödd babys hjärna väger bara 25 procent av vad den kommer att väga när barnet är vuxet. En nyfödd schimpans har däremot en hjärna som väger 65 procent av sin kommande vikt.

Under de första åren växer ett människobarns hjärna som snabbast. I gengäld växer inte kroppen speciellt fort. Priset för den större hjärnan är alltså att nyfödda människobarn är hjälplösa under lång tid. Ett föl kan ställa sig upp och gå två timmar efter födseln. En babian kan klara sig själv efter tolv månader. Människobarn är helt beroende av sina föräldrar i minst fem år.

ANNONS

Den upprätta människan erövrar elden

Ungefär 1,7 miljoner år f.Kr utvecklades en ny art, Homo erectus, den upprätta människan. I 600 000 år levde Homo erectus jämsides med Australopithecus. Men som vi sett tidigare dog Australopithecus ut och Homo erectus tog ensam över.

Under den tiden tog människan ännu ett nytt steg - hon lärde sig att kontrollera elden. Forskarna är oense om hur det gick till. En del tror att man fångade upp gnistor från stenar som slogs mot varandra eller att man fick eld genom gnida träbitar mot varandra. Andra anser att de tidiga människorna tog vara på elden genom att sticka torra grenar i skogsbränder eller lavaströmmar.

I miljoner år hade människans förfäder levt på Afrikas savanner. Nu blev det möjligt att ta sig till andra områden på jorden. Homo habilis levde i Afrika. I det varma klimatet där kunde människan överleva utan eld. Men skelett från Homo erectus har återfunnits även i kyliga områden i Europa och Kina. Utan elden skulle de aldrig kunnat överleva vintrarna på kalla, snöiga slätter.

Elden gav inte bara värme. Den kunde också användas för att steka kött, något som är ett nytt stort steg i människans utveckling. Köttet blir inte bara mer välsmakande utan också lättare att smälta för människans mage. Dessutom blir det nyttigare, eftersom värmen frigör en rad närande safter. Människan kunde alltså dra mer nytta av köttet än tidigare.

Ännu en fördel var att elden höll rovdjuren borta. Även om den nya människan hade blivit köttätare hade hon inget bra skydd mot fiender som den sabeltandade tigern.

Homo neanderthalis

Omkring 300 000 f.Kr hade underarten Homo neanderthalis, populärt kallad neandertalarna, utvecklats. Neanderthal är en dal nära Frankfurt i Tyskland, där delar av ett skelett från neandertalare först påträffades.

Jämfört med sina föregångare levde neandertalarna en kort tid på jorden. Men under den tiden gjorde de snabba framsteg. Homo erectus hade levt ungefär en miljon år och gjort ganska få uppfinningar. Neandertalarna levde i ungefär 270 000 år och lärde sig bland annat att göra bättre verktyg än några tidigare människor.

Neandertalarna beskrevs ofta tidigare som klumpiga och efterblivna. Moderna forskare har visat att att bilden är felaktig. Till stor del beror den på ett skelett från en neandertalare som hittades i Frankrike, ett skelett som kom från en varelse med krökt ryggrad och hukande gång. Det har senare visat sig att skelettet tillhörde en neandertalare som led av en svår sjukdom. Friska neandertalare rörde sig inte alls på det sättet.

Homo sapiens - den visa människan

Pusslet om människans historia är långt ifrån färdiglagt. I juni 2003 rapporterade en grupp forskare att de hittat ännu en pusselbit - de dittills äldsta kvarlevorna av människor av vår egen art, Homo sapiens, den visa människan. Tidigare fynd av Homo sapiens var ungefär 40 000 år yngre.

Fyndet gjordes i Etiopien och forskarna hittade rester från sju olika människor som levt för mellan 160 000 och 154 000 år sedan. Andra fynd visade att de bland annat livnärde sig på flodhästar och att de kunde tillverka verktyg av sten. Forskarna anser att fynden bevisar att alla mänskliga raser från början utvecklats i Afrika.

För omkring 30 000 år sedan hade Homo sapiens tryckt undan alla andra människoarter och var ensam herre över jorden. Homo sapiens kom alltså att dominera jorden, men varför hon kunde göra det så snabbt vet vi mycket lite om.

En förklaring kan vara att hon hade något som de andra människoarterna inte haft - ett riktigt språk. Med språkets hjälp kunde information föras vidare från generation till generation. Med språkets hjälp kunde Homo sapiens uttrycka abstrakta tankar.

Det är lätt säga "Jag är hungrig" genom att peka mot munnen. Att säga "Jag är mätt" kan man göra genom att gnida sig på magen och le. Att hitta ord för djur som lejon eller tiger är inte heller så svårt. Men för att uttrycka begrepp som "i morgon" eller "lycka" krävs ett riktigt språk. Forskare tror att språket kan ha gett Homo sapiens ett så stort övertag över andra grupper att de slogs ut.

I miljoner år levde människan och hennes föregångare på Afrikas savanner. Efter hand började de sprida sig till andra platser på jorden. 30 000 år f.Kr hade Homo sapiens slagit ut sina medtävlare. Efter den långa utvecklingen till dagens människa började en ny utveckling - den mot det moderna samhället. Den skulle också ta lång tid räknat i människoår, men väldigt kort tid jämfört med de miljoner år som det tagit för människan att utvecklas.

Hur lärde vi oss tala?

Hur gick det till när människan lärde sig tala? Vanligen brukar man säga att det berodde på att människan har en hjärna som är överlägsen alla andra djurarters. Människan förändras när hon skapar sitt språk.

Skator skrattar och kråkor kraxar och varnar varandra när en katt eller hund börjat intressera sig för ungarna i deras bo. Så har fåglarna gjort i miljoner år. Det som skiljer människorna från dem är att vårt språk har utvecklats och förändrats. Men det räcker inte med en hjärna som vår för att kunna tala. Vi måste ha läppar, tänder, tunga och gom för att forma de ljud som krävs för att bilda ord som blir till vårt talspråk.

Homo sapiens var den första varelse som hade allt detta. Hennes munhåla var mycket längre än den hos någon av de tidigare människoraserna. Tungan var rörligare, vilket gjorde det möjligt att forma och utstöta en större mängd ljud i snabb följd.

Vårt språk utvecklas medan vi talar

Människans språk utvecklas medan vi talar. Nya ord skapas och ord binds samman till meningar. När ett barn närmar sig tonåren kan han eller hon kombinera ord på tiotusentals olika sätt.

Det finns alltså en teori om att Homo sapiens med hjälp av sitt språk kunde övervinna andra. Språket utvecklar vår hjärna och vårt sätt att tänka. Men det finns ett olöst problem. Den tyske forskaren Wilhelm von Humboldt konstaterade 1820: "Människan är människa tack vare sitt språk. Men för att utbilda detta språk måste man redan vara människa." Vad kom först?

Problemet påminner om den gamla frågan: "Vad fanns först - hönan eller ägget?" Det måste väl vara ägget. För en kyckling måste ju kläckas för att en höna ska komma till världen. Men måste inte en höna finnas först och värpa ägget?

LÄS MER: Människans förhistoria och stenåldern

LÄS MER: Evolutionen - människans utveckling

LÄS MER: Neandertalare

LÄS MER: Homo sapiens

LÄS MER: Sverige under forntiden, del 1: Stenåldern

LÄS MER: Jordbruksrevolutionen

LÄS MER: När människan blev bofast och jordbrukare

LÄS MER: De första bönderna

LÄS MER: Tre sätt att se på tid: Om jordens, människans och civilisationernas historia

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Förklara varför forskarna anser att Australopithecus är vår förfader.
Vad gör att forskarna anser att Homo habilis är en människa medan Australopithecus inte är det?
Homo erectus gjorde en viktig upptäckt. Beskriv upptäckten och ge exempel på vad den fick för betydelse för den vidare utvecklingen.
Beskriv när och hur neandertalarna levde.
Varför var Homo sapiens bättre rustad att tala än någon tidigare art? Ge exempel.

Rita upp: