Med nål och tråd kan människan skaffa sig ett skyddande skal för sin kropp, som var och är anpassad för ett liv på den afrikanska savannen. I en norrländsk vinter med 20 minusgrader skulle de flesta människor inte leva mer än några timmar utan kläder.
Jakt på föda drev de första upptäckarna
Drivkraften bakom de första upptäckarnas vandringar och båtfärder över jordklotet var främst jakten på föda. När det blev för många människor på ett ställe för att maten skulle räcka, gav sig somliga iväg eller beordrades bort. Då fick en grupp unga män och kvinnor ge sig av för att starta ett nytt samhälle längre bort. Och med eldens och knivens hjälp kunde människan anpassa sig till olika klimat och sprida sig över hela jorden. Inuiterna överlever i polarvinterns bitande kyla och Sydafrikas bushmän i till synes vattenlösa öknar.
Det är dessa - de första människorna på varje plats - som är de egentliga upptäckarna. Allt annat är återupptäckter.
De ursprungliga upptäckarna slog sig inte bara ner på stora kontinenter. Många små öar, tiotals, ibland hundratals mil från närmaste granne, var befolkade, när de återupptäcktes av olika resenärer. Påskön i Stilla havet ligger över 50 mil från närmaste grannö. Grannön undantaget är det omkring 150 mil till närmaste ögrupp och över 300 mil till fastlandet. Men när européerna kom till Påskön första gången år 1722, var den bebodd sedan länge.
Hur många liv som gått till spillo innan sådana öar upptäcktes är det ingen som vet. När öarna i Söderhavet blev överbefolkade, sändes expeditioner ut över havet för finna nytt land. I bästa fall lyckades de, i annat fall väntade döden på oceanen. Att återvända var inte att tänka på. Det var svårt att finna de små öarna i oceanerna; även om de européer som först nådde öarna berättade om sin upptäckt, kunde det ibland dröja årtionden innan någon fann dem på nytt.
När vi talar om upptäcktsresor, är det alltså från vårt eget perspektiv. Urbefolkningarna i Amerika och Australien hade redan upptäckt sina kontinenter när de ljushyade främlingarna många tusen år senare kom seglande. Urbefolkningen i Australien hade bott där omkring 65 000 år när de första européerna anlände i början av 1600-talet.
Handeln - upptäckternas motor
Efterhand lärde sig människan att bygga hus och odla. Därmed behövde människorna inte längre ströva omkring för att skaffa mat; den kunde odlas på åkrarna. Människan blev bofast. Det betydde naturligtvis inte att allt som behövdes fanns just där det växte bra på fälten. Viktiga varor måste hämtas i främmande områden, och därmed dyker en ny typ av upptäckare upp i historien: handelsmannen. Handel och upptäcktsresande har under årtusenden gått hand i hand. De är två sidor av samma mynt.
Lockelsen att bli rik på lönande affärer och behovet att få hem vissa varor har fått miljoner människor att satsa sina liv och sina pengar på färder till okända trakter. I många fall har både liv och pengar gått förlorade. Härskare har genom tiderna sänt ut otaliga expeditioner med uppgift att föra hem rikedomar eller att kartlägga och erövra lönande handelsvägar.
Sumerernas handelsfärder
Omkring 6000 år f.Kr slog sig sumererna ner i södra Mesopotamien. Efterhand växte stora städer fram i området. Omkring år 3000 f.Kr gav sig sumerer ut på färder till avlägsna länder. Deras skepp följde Persiska viken österut och fortsatte troligen till floden Indus. Viktiga varor att ta hem var metaller, tyg och timmer.
Sumererna skrev med spetsiga trästavar i våta lertavlor, som sedan fick soltorka. En del lertavlor brändes hårda vid eldsvådor och har bevarats till vår tid. De berättar för oss om sumerernas upptäcktsfärder. Med sumerernas färder kom också kartorna. En av de äldsta bevarade kartorna, är just en bränd lertavla från staden Babylon. Kartan är från 500 f.Kr och visar förutom Babylon floden Eufrat och området Armenien.
Den förste kände upptäckaren
Den förste upptäckare vars namn vi känner hette Harkhuf och levde i Egypten. Omkring 2300 f.Kr sändes han av sin härskare ut för att utforska vägen till riket Yam. Första gången kom han tillbaka med "alla möjliga gåvor". Så står det i den inskription som Harkhuf lät hugga in i sin grav för att eftervärlden skulle få veta vad han uträttat.
Tredje gången, står det, återvände han med 300 åsnor lastade med rökelse, elfenben, träslaget ebenholts och andra dyrbarheter. Sista gången kom han tillbaka med en dansande dvärg. Kungen var så ivrig att få se dvärgen att Harkhuf själv fick resa de 80 milen till huvudstaden Memfis för att visa upp den kortvuxna människan.
Färderna till Punt
I Harkhufs gravskrift nämns landet Punt. Dit kom egyptiska expeditioner under århundraden för att få tag på ebenholts, silver, guld samt myrra och rökelse - båda väldoftande substanser som brändes i templen.
I sitt nionde regeringsår sände drottning Hatshepsut en stor expedition till Punt. Berättelsen om den finns bevarad i form av reliefer, huggna i sten, i ett tempel som hon lät bygga. Där syns än idag de egyptiska sändebuden lämna gåvor till kungen av Punt och hans hustru. På andra bilder ser vi myrraträd i krukor bäras ombord på de egyptiska skeppen. Sedan visar bilderna hur flottan avseglar. Dessa bilder är den äldsta skildringen av en stor handels- och upptäcktsfärd. Färden ägde rum mellan 1493 och 1492 f.Kr - ett märkligt sammanträffande. Samma årtal e.Kr skulle ännu en stor upptäcktsfärd äga rum – Christofer Columbus resa till Amerika. Var Punt låg vet vi inte, men mycket pekar på Afrikas östkust söder om Sahara.
Litteratur:
Frank Debenham, Discovery and Exploration, Paul Hamlyn Spring House, 1960
Erik Hamnström, De geografiska upptäckarbragderna genom tiderna, Lars Hökerberg Bokförlag, 1927
Alexander McKee, A World too Vast, Souvenir Press, 1990
John Keay (red.), History of World exploration, Paul Hamlyn Publishing, 1991
Jean Favier, Les Grandes Découvertes d´Alexandre à Magellan, Fayard, 1991
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
