Bromsade demokratin
Men vad har det här med rösträtten att göra? Den hade ju segrat för hundra år sedan!
I den tvåkammarriksdag som infördes när den dåvarande fyrståndsriksdagen (adel, präster, borgare, bönder) avskaffades hade första kammaren fått rollen som broms för politiska reformer. Den saken ordnades genom krav på hög inkomst och förmögenhet för att väljas in, och en efter inkomst graderad skala vid de kommunala val som lade grunden till kammaren. Den första uppsättningen ledamöter i första kammaren, vårt ”överhus”, bestod av ämbetsmannavärldens toppskikt, ledande finansmän och inflytelserika storgodsägare.
Så småningom skulle några vanliga jordbrukare och enstaka medelklassföreträdare ges plats. Och långt senare folkrörelsernas arbetare, skollärare och redaktörer. Ännu senare (1922) steg den första kvinnan in, Kerstin Hesselgren, men då var demokratin just genomförd och första kammarens roll blev en annan än tidigare.
Striden om demokratin var som hetast hösten 1918. I skuggan av revolutioner och social oro ute i Europa, liksom hungerdemonstrationer här hemma, var demokratiseringen av första kammaren de konservativas mest kännbara eftergift. Så länge den hade byggt på graderad rösträtt eller andra odemokratiska varianter kunde dess konservativa majoritet stoppa alla lagförslag som de ogillade. Kvinnornas rösträtt gillade de inte heller, men i det känsliga slutskedet när rädsla för social oro fick både hovet och storföretagarna att be första kammaren att ge efter stod dess makt i centrum.
Demokratins fulla genombrott 1918-1921 gjorde att första kammaren fick en sammansättning som stämde med opinionen hos alla röstberättigade, kvinnor som män.
Radikala socialistiska grupper hade länge krävt att första kammaren skulle avskaffas. Så blev det som sagt inte. Istället valdes en typisk svensk kompromiss: Bevarande - men förändring. Första kammaren blev en del av den folkvalda riksdagen. Och så levde den länge…
Nej, ”sagan” slutar inte här. Första kammaren hade behållit sin avvikande form när det gäller val. De skedde indirekt, via landstingen. Valen gav inte ett direkt genomslag för opinionen bland väljarna. Exempelvis gav inte 42 procent av rösterna på socialdemokrater i ett visst kommun- och landstingsval samma andel i första kammaren. Bara en mindre del av dess platser (efter 1921 1/8) stod årligen på spel. Det dröjde innan ett valresultat helt hade slagit igenom. Effekten kom att kallas för kammarens ”eftersläpning”.
Socialdemokratins överhus
Socialdemokraterna gick starkt framåt på 1930-talet, inte minst i kommunala val. Det gav så småningom partiet en dominerande ställning i första kammaren, med egen majoritet från 1941. Med sin grund i kommunala val, eftersläpningen och gynnandet av stora partier blev det tidigare så exklusiva överhuset, de förmögnas fästning mot demokratins krafter, ett trumfkort på väg mot välfärdsstaten, eller om man så vill, mot socialdemokratins högskattesamhälle.
