Sverige blev sist i Norden med allmän rösträtt

För Norge är 1913 genombrottsåret för allmän rösträtt till riksdagen (Stortinget). En stor del av männen kunde enligt den författning som skapades 1814, Grunnloven, delta i valen. Några år senare föreslogs att det uttryckligen skulle stå i Grunnloven att rösträtten bara gällde männen. Så blev det inte. Att kvinnorna skulle hållas utanför var så självklart vid denna tid att det inte behövde stå med. På så sätt blev det ändå lättare att införa kvinnlig rösträtt eftersom Grunnloven, till skillnad från i Sverige, inte behövde ändras för kvinnorösträttens skull.

Norge var på flera sätt ett föregångsland för liberaler och andra demokrater i Sverige. Rösträtten var tidigt relativt utbredd (bland männen). Parlamentarismen slog igenom 1884 då kungen (Oscar II) tvingades att utnämna en mer radikal regering än han egentligen önskade. Partierna uppkom ungefär samtidigt.

Å andra sidan fanns fram till 1919 regeln att personer som mottog fattighjälp inte fick rösta. Det hade införts 1898 när manlig rösträtt kom till. Också Sverige fick en liknande regel när manlig rösträtt infördes 1909. Tanken var att de som inte skötte sin ekonomi inte var ”värdiga” att rösta. I Norge fråntogs därför cirka 50 000 personer sin rösträtt. Av dem var drygt 2/3 kvinnor.

Kvinnorörelsen i Norge var livaktig. I samband med den så kallade folkomröstning som genomfördes 1905 samlades 280 000 underskrifter in. Kvinnorna fick inte delta - den politiska rösträtten var ännu inte genomförd - utan manifesterade sitt stöd till regeringen på så sätt. Egentligen var det dock ingen folkomröstning - att säga ja eller nej till ett förslag. Frågan gällde om man stödde den uppsägning av unionen med Sverige som regeringen gjort den 7 juni. Ja-alternativet samlade över 99 procent av de röstande, en siffra som sedan dess bara Östeuropas kommunistiska diktaturer och dagens Nordkorea nått upp till.

Nationalism som rösträttsvapen

Hur man än vänder på alla bestämmelser återstår ändå att förklara varför Finland och Norge låg så långt fram i sin demokratiska utveckling. Varför betraktades kvinnorna där som fullvärdiga medborgare tidigare än på andra håll i Norden? Ett svar är att den nationella frågan stod i politikens centrum. I Finland mobiliserades folket för att manifestera landets egen kultur och för att uppnå självständighet från tsardömet. Och i Norge var unionen med Sverige avgörande för såväl partisystem som parlamentarism och krav på rösträtt. I den kampen behövdes också kvinnorna. Det är heller ingen slump att eftersläntrarna Danmark och Sverige båda hade tvåkammarsystem där en förmögen minoritet på egen hand kunde stoppa alla reformförslag.