År 1810 restes i kölvattnet efter statskuppen mot Gustav IV Adolf krav på enkammarriksdag eller tvåkammarriksdag med betydligt utvidgad representation. Motsättningarna var dock alltför stora, och riksdagsordningen behöll ståndssystemet.
Konstitutionsutskottets förslag till tvåkammarriksdag avslogs slutgiltigt 1815.
Ofrälse ståndspersoner är ett begrepp som under 1800-talet fick en mer enhetlig betydelse av högre samhällsgrupper stående utanför ståndssystemet och därmed också riksdagen. Begreppet speglar ståndssamhällets nedbrytning. Även om viktiga grupper successivt inlemmades (universitetens män i prästeståndet, bruksägare och städernas fastighetsägare i borgarståndet) kom ändå många (ofrälse) civila och militära ämbetsmän, läkare, skolmän, inspektorer, godsägare, gästgivare m.fl. att stå utanför ståndssystemet tills ståndsriksdagen avskaffades 1865-1866.
|
År 1830 lade några liberala politiker fram ett förslag till ny "nationalrepresentation", grundat på en kammare, personlighetsprincipen och samfällda val, men det föll. Riksdagen 1840-1841 antog däremot ett förslag om tvåkammarsystem som vilande, men det avslogs vid nästa riksdag, 1844, av adeln och prästerskapet. År 1847-1848 fälldes representationskommitténs förslag. Oscar I:s förslag antogs som vilande men fälldes vid följande riksdag, då också kungen förlorat intresse för saken. Man bör dock komma ihåg att nya grupper successivt bereddes plats inom ståndssystemet. Särskilt borgarståndet utvidgades med bruksägare och städernas fastighetsägare.
År 1865 utkämpades sista striden mellan regeringsförslagets anhängare och motståndare. Louis De Geer, reformens arkitekt, hade med ett skickligt komponerat förslag fått med sig en i hjärtat kritisk men obeslutsam Karl XV borgarna och bönderna.
Avgörande var hur adeln vid sin omröstning den 7 december skulle ställa sig eftersom prästerna hade utfäst sig att följa beslutet på Riddarhuset. Med stark politisk mobilisering, övertalning och propaganda lyckades anhängarna ta hem spelet med 361 röster mot 294 efter en debatt som innehöll glansfull retorik på båda sidor.
Första kammaren blev ett exklusivt överhus, främst genom de höga valbarhetskraven (80 000 kr i förmögenhet eller 4 000 kr i inkomst). Bara 6 000 personer uppfyllde kravet. Syftet var att kammaren skulle utgöra en broms mot den mer folkliga andra kammaren, att föra "bildningens och förmögenhetens talan" (De Geer). Ledamöterna valdes indirekt via landstingen eller stadsfullmäktige för 9 år. De fick inte något arvode - i praktiken ännu en valbarhetsbegränsning.
Andra kammaren valdes i direkta val vart tredje år av män med minst 1 000kr i förmögenhet, arrende av fastighet värd 6 000 kr eller 800 kr i inkomst. Kravet uppfylldes av 22 procent av de vuxna männen. Paradoxalt nog var det betydligt fler som indirekt kunde påverka valet till första kammaren (70 procent i städerna, 40 procent på landet), som i sista hand vilade på den kommunala rösträtten. Den var dock graderad och gynnade starkt de välbeställda.
Kamrarna var likställda men olika stora (125 respektive 190 ledamöter). Lagförslag måste godkännas av båda, men i budget- och skattefrågor röstade kamrarna vid oenighet gemensamt. En viktig förändring var att riksdagen samlades varje år, vilket stärkte dess ställning.
Genom De Geers skickliga balanskonst hade förslaget blivit i hög grad samhällsbevarande. Godsägarna, finansmännen och de höga ämbetsmännen i första kammaren kunde stoppa alla försök till demokratisering. Problemet var att de ofta traditionalistiska bönderna, som utgjorde majoriteten i andra kammaren, på samma sätt kunde förhindra reformer (och i gemensamma omröstningar ofta även anslag) som gynnade industri, bankväsen och andra moderna sektorer inom vilka både adelsmän och borgare var verksamma.
Reformens segrare var därför främst bönderna, som från att ha styrt ett av fyra stånd nu oftast behärskade en av två kammare. Priset för samhällsbevarandet i politisk mening blev följaktligen högt när den internationella kapitalistiska utvecklingen krävde modernisering och snabba framsteg.
Bönder och herrar"Bönder och herrar" kallas ibland den motsättning som präglade tvåkammarriksdagens första tid från 1867. Den ideologiska kampen mellan liberaler och konservativa från ståndsriksdagens tid ersattes av en intressekamp mellan andra kammarens hemmansägare och första kammarens godsägare, höga ämbetsmän och finansmän. Centrala stridsfrågor var grundskatterna och indelningsverket som främst belastade bönderna. Andra kammarens lantmannaparti krävde nedsättningar av bördorna, vilket skulle drabba stadsborna i form av nya skatter. Samtidigt var bönderna oense om huruvida grundskatterna eller indelningsverket skulle avskaffas först. Bland "herrarna" fanns såväl traditionellt konservativa som anhängare av reformer inom näringslivet, något som bönderna ofta motsatte sig.
|
FyrkskalanFyrkskalan var taxeringsnorm (skattesystem) på landsbygden från kommunalreformen 1862 till 1909. Den hade äldre förlagor, men reglerna blev genom reformen mer enhetliga. Medborgarnas skatt bestämde också den kommunala rösträtten. Stora jordägare och även bolag kunde få hundratals röster. Under rösträttsstriden attackerade vänstern ihärdigt "fyrkväldet", som via indirekta val också avgjorde första kammarens sammansättning. Den politiska rösträtten (till andra kammaren från 1866) inbegrep bara en minoritet av alla män (22 procent av de vuxna männen 1872), men var inom den gruppen lika. Den kommunala rösträtten omfattade fler men var ojämnt fördelad. Även kvinnor kunde i princip delta, men det var sällsynt att de ägde jord eller var skattskyldiga.
|
LÄS MER: Tvåkammarriksdagen - politiskt system för elitstyre
LÄS MER: Sverige under 1800-talet
LÄS MER: Det moderna Sveriges framväxt 1809-1905
LÄS MER: Sveriges demokratisering
LÄS MER: Svensk-norska unionen
LÄS MER: Sveriges befolkning under 1700-talet och 1800-talet
LÄS MER: Sveriges politiska omvandling under 1800-talet
LÄS MER: Regeringsformen 1809
