Induskulturen

Precis som för flodkulturerna i Egypten och Mesopotamien spelade årliga översvämningar en avgörande roll. Indus vatten förde med sig slam som gjorde jordarna bördiga. Då gav de mångdubbelt större skördar än de annars skulle ha gjort.

Omfattande handel

Induskulturens invånare levde inte bara av jordbruk utan även av handel. Från Afghanistan och Centralasien förde handelsmän dyrbarheter som metaller, grönblå turkos och blå lapis lazuli som användes i smycken. Från Indusdalen kom halvädelstenar och värdefulla träslag exempelvis teak, ceder och rosenträ. Varorna fördes nedför Indusdalen till Indiska Oceanen för att fraktas vidare till Mesopotamien. Små orter som låg längs handelsvägarna växte efterhand till viktiga handelsstäder. Städernas historia har alltid hängt samman med handel. Rom växte exempelvis fram där en stig och ett vadställe över floden Tibern korsades.

Indus ger och tar

Flodkulturerna i Mesopotamien och Egypten växte fram därför att det var nödvändigt att organisera samarbetet vid de kanaler med flodvatten som bevattnade åkrarna. Men vid Indusfloden har arkeologer inte hittat några bevattningsanläggningar. Det tolkas som att floden gav tillräckligt med slam ändå.

Invånarna i Indusdalen hade en annan anledning att samarbeta än invånarna i Mesopotamien och Egypten. När snön i bergen i Himalaya töade strömmade väldiga vattenmassor ner i Indusdalen och hela byar måste evakueras. Ibland var översvämningarna så kraftiga att floderna ändrade sitt lopp och utplånade hela byar. Till det kom att området vid Indus flodmynning ibland drabbades av jordbävningar. Då kunde väldiga jordmassor helt blockera Indus och skapa stora sjöar. Vid Mohenjo-Daro byggdes dammluckor som kunde stå emot mindre översvämningar men vid större katastrofer var enda chansen att fly.

Städerna var utformade för att skydda invånarna vid mindre översvämningar. På en hög platå stod ett citadell, som kunde vara en kombinerad förrådsbyggnad och arbetsplats för tjänstemän. I Mohenjo-Daro stod citadellet på en 12 meter hög plattform av jord och lera. Plattformens yttersidor var klädd med tegel för att hindra vatten att spola bort leran. Om floden steg gick det ta skydd i citadellet.

En välplanerad stad

Nedanför citadellet låg resten av Mohenjo-Daro. Huvudgatorna var nio meter breda och orienterade efter de fyra väderstrecken, norr, söder, öster och väster. Gatorna var vinkelräta mot varandra och delade in staden i kvarter där det låg bostadshus, verkstäder och handelsbodar. Andra städer som Harappa var planerade på liknande sätt.

Forskarna tror att många invånare i städer som Harappa och Mohenjo-Daro var handelsmän och hantverkare som exempelvis tillverkade pärlor och smycken. Även många skulpturer har hittats vid utgrävningar av Induskulturen.

4 000 år gamla toaletter

Alla hus hade tillgång till rinnande vatten och avlopp. I Mohenjo-Daro, Harappa och andra städer spolades avfallet från hemmets badrum och toalett ut genom rör av bränd lera till täckta ledningar under de mindre gatorna. Avloppsdikena ledde i sin tur till ett system av underjordiska kloaker under huvudgatorna. Tack vare att rören i kloakerna lutade kunde avloppsvattnet sköljas långt bort.

Det var först romarna 2 000 år senare som kunde överträffa Induskulturen när det gällde vattenteknik och stadsplanering. Inte förrän på 1940-1950 talet blev det vanligt att nybyggda hus i Sverige fick toaletter inomhus. Invånarna i Mohenjo-Daro hade för 4 000 år sedan bättre toaletter än många i Pakistan och Indien har idag.

Inga tempel eller kungar

Till skillnad från flodkulturerna i Egypten och Mesopotamien byggdes inga speciellt höga byggnader i Indusområdet. Inte heller finns det några tecken på att det funnits mäktiga kungar eller tempel. Forskare tror ändå att det måste ha funnits någon central organisation. Att flera städer är planerade på samma sätt tyder på det. Stämplar och vikter var standardiserade, alltså likadana över hela området. Det samma gällde tegelstenarna som skulle hålla samma mått överallt.

I Europa infördes standardiseringen av mått och vikter först efter franska revolutionen 1789. Då ersattes gamla mått för vikt och längd som skålpund och aln med kilo och meter. Det tog nästan 200 år innan alla länder i Europa infört det nya systemet, alltså ungefär 4 000 år efter invånarna i Indusdalen.

Mycket är ännu oklart när det gäller Induskulturen. Arkeologer och forskare har hittat stämplar med hundratals olika tecken men inte kunnat dechiffrera språket. En slutsats är dock att eftersom de flesta bostadshus är ungefär lika stora var detta ett jämlikt samhälle.

Lika oklart är det varför Induskulturen gick under. Vad forskare kunnat visa är att städerna under hundratals år långsamt övergavs och att allt fler flyttade till byar eller lämnade området. En teori som lagts fram är att ett annat folk invaderade området. En annan teori är att klimatet blev allt kallare och torrare. Då rann det mindre vatten i floderna och en kultur som byggde på att det fanns tillräckligt med vatten var dömd att dö ut.

LÄS MER: Utgrävningar i Harappa - spår efter Induskulturen

LÄS MER: Pakistans historia

LÄS MER: Indiens historia

LÄS MER: Flodkulturer

LÄS MER: Floderna och de första stora civilisationerna 

Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1982
Chester G. Starr, A history of the ancient World, Oxford University press, 1978 
Thomas Harrison, The Great Empires of the Ancient World, Thames Hudson Ltd., 2021
John P. McKay, A history of world societies, Houghton Mifflin, 2000

FÖRFATTARE

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare