Parlamentarisk princip
Varför strida om en princip om ändå samma personer valdes? Förklaringen är att regeringarna sedan något år hade utsett dem som kamrarna önskade. Parlamentarismen var nu rådande. Regeringen skulle bygga på stödet i riksdagen, och kamrarnas val av talmän låg i linje med den parlamentariska ordning som - utan formell grundlagsändring - ersatt maktdelningen i 1809 års regeringsform. Förändringen innebar också att två vice talmän, mot tidigare en, i varje kammare valdes.
Parlamentarismen hade införts när Nils Edén, liberal statsminister i koalitionsregeringen med Socialdemokraterna, inför tillträdet hösten 1917 hade utverkat ett löfte från Gustav V att denne inte skulle - som vid bondetåget 1914 - angripa regeringen. Därmed inleddes vad författningsexperten Fredrik Sterzel kallat ”det författningslösa halvseklet”, alltså fram till dess att parlamentarismen skrevs in i författningen 1974 .
Riksdagens val av egna talmän var ett gammalt krav från politikens vänstersida, liberaler och socialdemokrater. Det fanns också exempel i historien på denna rättighet. Under frihetstiden på 1700-talet, en kontroversiell epok i svensk historia, var riksdagen och det av adeln dominerade rådet (”regeringen”) styrande. Stånden - adel, präster, borgare och bönder - utsåg själva talmän. Gustav III avskaffade systemet och senare i 1809 års regeringsform fastslogs att kungen utsåg lantmarskalken på Riddarhuset samt talmän i borgar- och bondestånden. I prästeståndet var ärkebiskopen självskriven som talman.
Frågan om egna talmansval var dock inte död. Bondeståndet ville att kungen åtminstone skulle välja någon av tre kandidater som ståndet utsåg, men varken det eller liknande förslag från andra stånd gick igenom. När tvåkammarsystemet utformades i början av 1860-talet var Louis De Geer inne på tanken, men frågan kom inte med i slutprodukten.
Efter tvåkammarriksdagens öppnande 1867 ställdes kravet vid flera tillfällen. Finansmannen André Oscar Wallenberg 1873, rösträttspionjären Fredrik T Borg 1891 samt ledamöter från socialdemokratiska vänsterpartiet (senare kommunister) 1919 är några exempel. Åtminstone avskaffades 1887 seden att talmännen inför kungen på slottet under ed svor att följa lagen.
Talmannen som ordningsman
Vad gjorde då en talman? Varför var den posten så viktig för såväl kungamakt som riksdag? Talmannen ledde kammarens sammanträden utifrån regler i grundlagen. Riksdagsledamöterna hade frihet att uttala sig om alla riksdagsärenden. Däremot fick de inte ta upp tillsättning och avsättande av ämbetsmän eller domstolars beslut. Inte heller inlägg om enskilda medborgares förhållanden var tillåtna. Hur regeringen verkställde lagar med mera var inte heller godkända debattfrågor. Men var gränsen gick mellan tillåtet och otillåtet på en del områden var oklart, och omdiskuterat. Slutligen fastslog Riksdagsordningens § 52 också att ingen talare fick ”tillåta sig personligen förolämpande uttryck”. Om det hände kunde talmannen utdela en varning. Ingripande från talmansstolen skedde relativt ofta under den upphettade tullfrågan vid 1880-talets senare del. Därefter mera sällan.
En viktig uppgift, särskilt under slutstriden om demokratin, var att talmannen avgjorde hur omröstningarna skulle gå till. I andra kammaren vägrade talmannen 1912 att tillåta en sådan om socialdemokraternas Carl Lindhagen och Rickard Sandler krav på monarkins avskaffande. Konstitutionsutskottet, som i efterhand prövade det hela, underkände talmannens vägran. Mot det reserverade sig högermän som Sam Clason, Rudolf Kjellén och Ernst Trygger.
När talmansfrågan utreddes kring 1920 framfördes att Sverige troligen var det enda land där en folkvald församling inte valde talmän. Då hade man undersökt reglerna i Danmark, Norge, Finland, Island, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Spanien, Tyskland, Kanada och USA.
Det fanns ett kvardröjande motstånd, även efter december 1918 då rösträttsfrågan i praktiken avgjorts med vänstern som segrare. I andra kammaren den 30 april 1920 uttalade högermannen Arne Forssell att idén om riksdagsvalda talmän byggde på olyckliga abstraktioner och doktriner. Genom den svenska riksdagens ärofulla tid hade värdiga talmän alltid utsetts av kungamakten. Utländska exempel vägde mindre än en svensk tradition som vuxit fram. Den påminde oss om historien. Här möts folkmakt och kungamakt på samma sätt som för hundratals år sedan, framhöll han, utan att få kammaren med sig. Tiden för nationell nostalgi var uppenbarligen ute.
LÄS MER: Sveriges politiska system - så styrs Sverige
LÄS MER: När riksdagens avskaffade första kammaren
LÄS MER: Tvåkammarriksdagen - politiskt system för elitstyre
LÄS MER: Riksdagens historia
LÄS MER: Sveriges demokratisering
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola
Texten har tidigare ingått i projektet Demokrati100 som var en statlig satsning för att öka kunskapen om tillkomsten av den allmänna och lika rösträtten för hundra år sedan. Demokratijubileet firades under åren 2018–2021.
Bakom projektet stod Kungliga biblioteket (KB) och Riksbankens Jubileumsfond (RJ). Kopplat till projektet fanns även ett nätverk av företrädare för arkiv, museer och bibliotek samt enskilda forskare som ville uppmärksamma demokratijubileet.
