De skarpa meningsmotsättningar som kom att utvecklas under vad man kallar tullstridens år från 1885 och ett årtionde framåt förändrade partisystemet. Med medlemmar från båda kamrarna skapades ett protektionistiskt parti, d.v.s. att man ville skydda svenskt jordbruk och industri med avgifter på exempelvis importerat vete och råg samt järn. Det gynnade producenterna men innebar högre priser för konsumenterna. De senare företräddes av frihandelsvännerna, vänstern med liberaler och senare socialdemokrater, som angrep vad de kallade ”svälttullar”. Striden utgjorde grunden till den fortfarande gällande uppdelningen i höger och vänster i svensk politik, även om mycket annat har förändrats.
Partiernas framväxt
Innan demokratin hade slagit igenom efter det första världskriget var partier ingen självklarhet. Länge hade ”parti” setts som något negativt, något som splittrade landet. Ändå hade det funnits partier - hattar och mössor - redan under ”frihetstiden” 1720-1772, då riksdagens makt växte och kungens försvagades. Och om vi menar ”alla medvetna försök att åstadkomma en kontinuerlig politisk gruppsamverkan”, som en forskare har definierat begreppet parti, fanns det också under rösträttsstridens tid sådana. Skillnaden jämfört med senare var att partierna i början bara verkade i riksdagen. Partiorganisationer ute i samhället fanns inte. Det var inte så konstigt eftersom rösträtten länge var så begränsad.
Men när socialdemokraterna bildade parti 1889 bedrev de tvärtom sitt arbete endast utanför riksdagen. Några ledamöter där hade de nämligen ännu inte. Också liberalerna kom snart i gång med modernt politiskt arbete och till sist de konservativa, eller ”högern” som man ofta sade, som bildade ett parti 1904, Allmänna valmansförbundet (AVF).
Ett viktigt gränsår för partierna är den manliga rösträttens införande från valet 1911. Det blev allt viktigare både med samarbete mellan likasinnade i riksdagen och utvidgat partiarbete ute i samhället.
Att de två kamrarna skilde sig åt utifrån hur de valdes och vilka grupper som dominerade på respektive håll samt att de alltmer kom att arbeta också utanför riksdagen gjorde att beskrivningen av tidens partiväsen blir komplicerad. Ett parti kunde omfatta en grupp i första kammaren, en i den andra samt slutligen en riksorganisation med ansvar för opinionsbildning, tidningar och valrörelser.
Att de också bytte namn ibland gör det hela ännu mer svåröverskådligt. Men låt oss kasta oss in i floran av partier, grupperade efter den moderna utformning de så småningom hade fått, konservativa, liberaler och socialdemokrater.
Konservativa
Majoriteten i första kammaren var tullvänner och kallades ett tjugotal år det protektionistiska partiet. Minoritetspartiet benämndes oftast just så och samlade både de som lutade åt konservatismen i andra frågor än tullarna och de som delvis sympatiserade med liberalismen. Senare samlades konservativa från olika schatteringar i Första kammarens nationella parti 1912-1934 (senare Högerns riksdagsgrupp) med ledamöter från båda kamrarna och ingående i AVF.
Lantmannapartiet i andra kammaren splittrades under tullstriden i Nya lantmannapartiet (tullvänner) och Gamla lantmannapartiet (frihandlare). Båda kan emellertid ses som konservativa, trots skiljelinjerna i tullfrågan.
I andra kammaren fanns vid sidan av lantmannapartisterna en mer reformsinnad gruppering under olika namn genom åren (Nya centern, Andra kammarens frihandelsparti, De moderata reformvännernas grupp). Under namnet Nationella framstegspartiet verkade denna strömning tillsammans med ett antal lantmannapartister åren 1906-1911.
Slutpunkten för de konservativa, eller högern, i andra kammaren under denna period blev förenandet av de alla konservativa i Lantmanna- och borgarepartiet 1912-1934. Liksom åsiktsvännerna i första kammaren ingick de från 1935 i Högerns riksdagsgrupp.
Liberaler
Redan 1868 bildades det kortvariga Nyliberala partiet i andra kammaren, ett radikalt parti med såväl bonde- som stadsrepresentanter. Utanför riksdagen stöddes man av tidningen Fäderneslandet.
Flera reformsinnade grupper, lantmannapartister på vänsterkanten och liberala grupper samverkade under 1880-talet, men mest betydelsefullt för åtminstone liberalernas partinamn under 1900-talet blev Folkpartiet (partigruppen bildades 1895). Tillsammans med olika ”diskussionsklubbar” förenades man 1900 i Liberala samlingspartiet som höll samman till 1923 då folkomröstningen om alkoholförbud splittrade partiet. Som riksparti, och med mer aktivitet än konservativa AVF, bildades Frisinnade landsföreningen 1902 dit både landsbygdens och städernas folk sökte sig.
Socialdemokrater
Den förste socialdemokraten, partiledaren Hjalmar Branting, valdes in på en liberal lista 1897. Först 1903 fick han sällskap av tre partikamrater. Redan från början var riksdagsgruppen nära förbunden med Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) som alltid varit officiellt partinamn. Efter valet 1911 då allmän rösträtt för män införts (med undantag för de 15-20 procent som var satta i konkurs, levde på fattighjälp eller drabbades av andra rösträttshinder) mönstrade partiet 12 ledamöter i den första och 64 i den andra kammaren. Ledamöterna ingick i en gemensam riksdagsgrupp.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola
Texten har tidigare ingått i projektet Demokrati100 som var en statlig satsning för att öka kunskapen om tillkomsten av den allmänna och lika rösträtten för hundra år sedan. Demokratijubileet firades under åren 2018–2021.
Bakom projektet stod Kungliga biblioteket (KB) och Riksbankens Jubileumsfond (RJ). Kopplat till projektet fanns även ett nätverk av företrädare för arkiv, museer och bibliotek samt enskilda forskare som ville uppmärksamma demokratijubileet.
