När riset är på plats plus de andra påskprydnaderna - då är påsken igång.
Skärtorsdagen i påskveckan är för kyrkan en reningsdag. Kyrkan firar skärtorsdag till minne av den första nattvarden. Det är också den dag som - enligt gammal folktro - alla häxor ska fara till Blåkulla. Det gäller alltså att gömma kvastar, stänga skorstensspjäll och skjuta med gevärsskott (idag smällare) i luften. Allt för att skrämma häxorna.
Numera kommer det mest utklädda små barn och ber om godis eller delar ut speciella påskkort, en sed som pågår under hela påsken.
Påskeldarna, som mest tänds på Västkusten, i Dalsland och i Närke, var också ett sätt att hålla koll på påskkäringarna (häxorna).
Påskhelgen blev roligare efter 1969
Alla som är uppväxta under de första 60 åren på 1900-talet kan berätta om hur fruktansvärt tråkigt det brukade vara på långfredagen. Det skulle vara stilla och tyst, för detta var den stora sorgens dag när Jesus dog på korset. Man fick inte utföra onödiga sysslor, alla barn skulle vara lugna, helst inga lekar, maten var enkel och radio och senare TV skulle helst vara avstängda. Inga affärer var öppna och inga restauranger eller klubbar heller.
Svårt att förstå idag kanske, men det var inte förrän 1969 som det kom en större ändring, speciellt när det handlade om "offentliga nöjestillställningar."
En matglad högtid
Men på påskafton blev det genast bättre. Idag börjar vi fira direkt på dagen, men enligt gammal sed ska man egentligen vänta tills midnatt mot påskdagen. Då var äntligen den långa fastan över. Nu fick man äta gott igen.
För påsken är också den goda matens helg. Vi äter till exempel lax, lammkött, smörgåsbord med massor att välja på, och naturligtvis ägg.
Ingen påsk utan ägg
Hönan är en av symbolerna för påsken och vi äter ägg som aldrig förr under påskdagarna. För det är ju så att med vårens ankomst och med ljuset som är tillbaka så piggnar också hönorna till och börjar lägga fler ägg.
Ägget är också en symbol för pånyttfödelse - alltså påskens kristna tema. Men vi äter inte bara upp äggen. Det finns många andra äggtraditioner med vårt påskfirande. Vi målar äggen (de ska då vara kokta) i glada färger och mönster.
Förr gav man bort riktiga dekorerade ägg. Idag ger vi i stället bort ägg av papp eller plast, fyllda med godis och kanske en liten present.
Lekar med ägg, som äggpickning och äggrullning är fortfarande populärt. Äggpickning går till så att två personer håller varsitt ägg i handen och stöter topparna mot varandra. Vinnare är den som har ett helt ägg kvar. Äggrullning är lite som boule, fast man rullar äggen på till exempel en bräda och ska då träffa de andras ägg.
Den egentliga orsaken till att det blivit så mycket ägg till påskmat, tros vara den sex veckor långa fastan som tar slut vid påsk. Den råkar sammanfalla med den period då tamfåglarna värper som mest. Eftersom all mat som innehöll ägg var förbjuden under fastan hade man ett stort lager av ägg till påsken.
En blandning av kristen tro och folkliga seder
Påskdagen är den kristna kyrkans största dag. Då firas att Jesus är uppstånden från de döda. Gudstjänsten på påskdagen går i glädjens tecken.
På annandag påsk fortsätter glädjen i helgfirandet. Förr var ofta den här dagen ungdomarnas egen dag, då behövde det ju inte vara lugnt och stilla längre utan man kunde istället dansa och roa sig.
Så här firar vi ju fortfarande, en blandning av gammalt och nytt, av kristen tro, folkliga seder och de egna traditionerna inom den egna familjen.Påsken blir ofta också startskottet för våren. Äntligen är den långa vintern slut och i våra påskpyntade hem finns också vårblommorna (påskblommorna) på plats.Men det där med påskharen då? Traditionen med en påskhare istället för en påsktupp kommer från Tyskland som så många av våra andra helgtraditioner. Påskharen kom med de speciella påskäggen och det var också påskharen som gömde dem på olika listiga ställen.
Litteratur:
Nils-Arvid Bringéus, Årets Festdagar, Carlsson, 2006
Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner, Ordalaget Bokförlag, 2010
Ingemar Liman, Påskens ABC: en bok om våra påsktraditioner, Forum, 1973
FÖRFATTARE
Text: Eva Österlund, frilansjournalist och författare
