Att Rom skulle kunna erövras är något man inte ens kan föreställa sig, inte vill föreställa sig.
Nu är året 410. Staden är återigen belägrad, för tredje gången på bara några korta år. Tidigare har fienden aldrig lyckats tränga igenom de höga murarna som kejsar Aurelianus lät bygga nästan två århundraden tidigare, och de verkar kunna stå emot vilken fiende som helst. Den visigotiska armén, ledd av en kung eller general vid namn Alarik, har dessutom bara gjort några halvhjärtade stormningsförsök. Istället låter man befolkningen där inne svälta.
Rom plundras av visigoterna
Men så, på natten den 24 augusti, händer det. En grupp slavar – möjligen insmugglade av Alarik, möjligen bara en grupp desperata män som tar chansen att vinna sin frihet – smyger sig ut och dödar vakterna vid den salariska porten, som ställs upp på vid gavel. Den gotiska armén kan välla in och plundringen börjar.
Många av stadens offentliga byggnader sätts i brand. Augustus och Hadrianus mausoleer plundras; urnorna med de tidigare kejsarnas aska välts omkull och innehållet strös ut på marken. Män i den urgamla aristokratin dödas, kvinnor våldtas. Rika skatter samlas in och slavarna runt om i staden befrias.
Ändå räknas denna plundring av Rom, som äger rum på året 800 år efter att staden senast föll för en fiende, som relativt lindrig. Visigoterna under Alariks ledning var kristna, precis som de flesta invånarna i Rom vid den här tiden, och man respekterade kyrkorna som heliga platser. De som sökte sin tillflykt där lämnades mer eller mindre ifred.
Goterna hade ont om tid
Oräkneliga romare togs visserligen som slavar, men de allra flesta kunde genast köpa sig fria eftersom goterna framförallt var ute efter snabba kontanter. De hade inte tid att stanna utan befann sig i ständig rörelse, väl medvetna om att kejsaren, den erkänt handlingsförlamade Honorius som gömde sig i staden Ravenna, trots allt kunde tänkas komma över sin försiktighet och skicka en armé efter dem.
Därför avbröts plundringen efter bara tre dagar och Alariks trupper gav sig av söderut. Med sig hade de enorma summor pengar och ovärderliga konstskatter. För att inte tala om det kanske förnämsta bytet av alla: kejsarens syster, den unga och vackra Galla Placidia. Hon gifte sig senare med sin kidnappare Alariks styvbror, Ataulf, och upplevde en lång rad äventyr, innan hon till sist kunde återvända till Rom.
Staden återhämtade sig aldrig
När det hela var över lämnade goterna ändå en i grunden försvagad stad efter sig. Under de kommande åren övergavs Rom av en stor del av sin tidigare befolkning. Så småningom bodde knappt 30 000 människor på den plats där det för inte så länge sedan hade levt över en miljon.
Nyheten om Roms fall spred sig så sakteliga. Att säga att det inträffade var en chock är en underdrift. För många var det som om hela den värld de levde i och kände till i ett slag hade gått upp i rök. Kyrkofadern Hieronymus, borta i Betlehem, berättar i ett brev till en vän om hur han brast i gråt då han hörde nyheten om den eviga stadens undergång. ”Min röst fastnar i halsen, och ännu medan jag dikterar detta kvävs jag av snyftningar. Staden som tagit hela världen har själv blivit tagen.”
Början på slutet för romarriket
En ny tid hade kommit till Medelhavsområdet, och till Europa. Det skulle ta ytterligare ett antal år och oräkneliga förvirrade strider, där olika romerska kejsare ibland tycktes vinna över invaderande arméer, ibland använde dem för sin egen räkning och ibland besegrades i grunden, innan det västromerska riket definitivt förpassades till historien. Formellt kan denna händelse dateras till år 476, då den germanske krigaren Odovakar avsatte den siste västromerske kejsaren, den unge Romulus Augustulus. Sedan packade han ner kejsarregalierna och skickade dem som ett slags present till Östroms kejsare i Konstantinopel.
Delar av den gamla strukturen hölls dock vid liv ytterligare en tid. Ny forskning pekar på att den typiskt romerska stadskulturen i viss utsträckning bestod på den italienska halvön ända till mitten av 500-talet, då östromerska arméer invaderade i ett försök att återförena rikets två delar. Följden blev istället det slutgiltiga sammanbrottet i väst: ekonomisk kollaps och en kraftig befolkningsminskning. Men det skedde senare. Dessa heta augustidagar år 410 var det symbolen Rom som hade störtats.
VILL DU VETA MER? Läs The Fall of Rome and The End of Civilization av Bryan Ward-Perkins (2005).
FÖRFATTARE
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
