De vita betraktade all mark som en handelsvara
För den vite mannen betydde naturen något annat. Den fanns där för att exploateras, för att förvandlas, för att ensidigt tjäna mänskliga intressen. Denna materialistiska åskådning såg naturen som döda objekt utan levande relation till den inre världen. Den kapade sambanden i skapelsen och utplånade därmed den vördnad och respekt för livet och det skenbart döda som utmärkte de nordamerikanska urfolkens andliga kosmologi. Där urinvånaren såg ett berg för visionssökande och bön såg den vite berget redan bortsprängt för vägar och järnvägar. Mark var för de vita ett dött ting som kunde ägas, köpas och säljas som vilken handelsvara som helst.
Kapitalismens uppkomst under tidig medeltid förstärkte egendomsägandets välsignelse i privata händer. Samtidigt utplånades tanken på egendomsgemenskap. Det de första kristna predikat som en dygd och som var en bärande idé för de ickehierarkiska inhemska nationerna. Att dela med sig av allt – jaktmarker, odlingar, föda, skinn, husgeråd etc – innebar för urbefolkningen nyttjande, inte ägande. Därför var en samsyn omöjlig, och det vita flertalets omätbara girighet, rofferi och lögner det som kom att dominera relationerna. Hur hanterade då kolonialmakterna landfrågan? Det fanns skillnader…
Terra Nullius, öde, obefolkat land, det var så spanjorerna under påvliga bullor annekterade Florida och större delen av bortre västern upp i Wyoming under 1500- och 1600-talet. Man frågade inte efter urfolkens vilja eftersom ”de saknade mänsklig gestalt”. Det vill säga de var odöpta, okristnade, och därför tillsvidare ”djävulens anhang”. I djurisk skepnad kunde de rotas ut, brännas och förslavas som det föll sig. Men de ansågs bära på en ”själ” och därför – enligt en slags katolsk moraluppfattning – kunde de räddas från den eviga elden genom dopet strax före dödsstöten. Katolska missionärer hade bråda dagar med detta frälsningsverk under bilan. Medvetet eller inte så föregrep man ju möjligheten att ursprungsbefolkningen plötsligt skulle förses med ”rättigheter” och kunna ses som landets sanna ägare. Men det för spanjorerna ideala tillståndet där urinvånarna var kliniskt bortsopade infann sig lyckligtvis aldrig. Dessutom försvann ändlösa kolonner av urinvånare spårlöst i kolonialmaktens silver- och guldgruvor. Men de nordamerikanska urfolken var knappast behövliga. De kunde lätt ersättas med skeppslaster svarta om det skulle knipa. Spanjorernas herravälde kunde bara rubbas av andra kolonialmakter – med än större aptit på land.
I början av 1600-talet bet sig engelska puritaner fast på den norra Atlantkusten. Visst ansåg de att ursprungsbefolkningen stod åtskilliga pinnhål under den vite mannen på rasstegen. Men eftersom man hade svårt att inte urskilja mänskliga drag i urinvånarnas anlete utvecklade engelsmännen en erövringsmässig hybridmodell. Av formella anständighetsskäl – kanske för att bräcka ”det påvliga anhanget” – ingicks internationellt giltiga och mellanstatliga fördrag med stammarna som ”nationer”. Men bara om urfolket i fråga inte gick att kuva med vapenmakt. Alkohol lanserades som ett viktigt övertalningsknep vid förhandlingarna. Det skulle snart föröda åtskilliga individer bland urbefolkningen.
"Den starkares rätt"
Engelsmännen hade också moderlandets uppdrag att lägga beslag på s.k. vakant land. Det vill säga mark som inte brukades av urinvånarna. Haken var bara att de flesta urfolk i öster i varierande grad drev växelbruk från sina stationära, pålverksomgärdade byar. Det var en säsongsbetonad livsstil, där permanenta fält såddes och skördades när naturens rika gåvor och jakt inte var för handen. Och för jakt krävdes omfattande arealer, särskilt som kolonisterna tjuvjagade friskt på urbefolkningens marker. Bytesdjuren försvann från skogarna och hamnade i de vitas grytor medan urinvånarna svalt.
När nordamerikanska urfolk revolterade mot engelsmännens tyranni och kränkningar av deras markrätter tillgrep de vita ”erövringsdoktrinen”. Enkelt uttryckt – ”den starkares rätt”. Utrotningskrigen mot urfolkens byar bredde ut sig i takt med den europeiska invandringen och en stegrad landhunger. De som satte sig till motvärn förgjordes av musköter, svärd och eld. Otaliga bland urbefolkningen stektes i sina hyddor medan deras byar och fält skövlades. Överlevande flydde fältet västerut, för att tvingas i konflikt med grannstammar. Åter andra underkastade sig kolonisternas nyckfulla styre.
Den engelska erövringsmodellen övertogs väsentligen av amerikanerna efter 1776. Redan 17 september 1778 ingick USA den första traktaten med delawarefolket. Den skulle följas av ytterligare 370 stycken fram till 1871. 230 av dessa fördrag gäller markavträdelser och reservat. De vita skaffade sig mot slutet av 1700-talet enorma tobaksplantager. Men odlingarna sög ut jorden. Hela tiden krävdes ny mark och mer. USA:s första president, George Washington, blev landets rikaste man och störste plantageägare, med svart slavarbetskraft, genom att svindla urinvånarna. Aggressionskrigen mot urfolken trappades upp, de fördrevs västerut och nya, påtvingade markavtal skrevs på.
En lång historia av brutna avtal
En man som John Marshall (1755-1835), Högsta domstolens president från 1801 till sin död, utövade ett oerhört inflytande över urfolkspolitiken. Han hittade själv på begreppet ”domestic dependent nations”, eller inhemska nationer beroende av USA. Det skulle reducera den nordamerikanska ursprungsbefolkningens status.
I själva verket slöts alla 371 s.k. traktater som internationellt bindande avtal mellan ”främmande” men likställda partsnationer. USA lovade också 1871, när uppgörelser med stammarna fortsatt skulle kallas ”agreements”, avtal, att respektera redan slutna traktater. Så har inte skett. För att få sin rätt tillgodosedd har de stammar som orkat och haft råd tvingats in i ändlösa rättsprocesser på maktens villkor.
Men det är sällan de får tillbaka den mark som betyder så mycket för deras andlighet. Istället erbjuds de föraktfullt pengar. En kongresskommitté tillsatt av president Truman 1948 kom 30 år senare (!) fram till att 33% av landets territorium aldrig legalt förvärvats av USA. Flera forskare har senare höjt siffran till runt 40%. I det förra fallet skulle de drabbade kompenseras i dollar om de kunde leda i bevis att de verkligen ägt marken. Lättare sagt än gjort. Det var heller inte den lösning ursprungsbefolkningen önskat.
Text: Tommy Eriksson, f d redaktör, populärvetenskaplig författare som forskat i USA:s och den nordamerikanska ursprungsbefolkningens historia i närmare 50 år och publicerat sex böcker i ämnet.
